Vad
jag än skriver kan jag omöjligt göra den här boken rättvisa.
Storslaget och romantiserande utan att skämmas det minsta, kanske så
långt ifrån ironi det går att komma. Vi bjuds på grejer ur Bibeln
likväl som från både grekisk och romersk mytologi, och detaljerade
beskrivningar av valfångaryrket och valarna i sig, inbjudande fyllda
av metaforer vidöppna för tolkningar. Jag
tror att varje människa läser den här boken på sitt eget vis, så
gör det du också, och se vad den kommer att betyda för dig. (men
se till att ni inte råkar fynda någon förkortad äventyrsversion
på internet..).
Jag var beredd på att romanen som
helhet skulle vurma för det starka, manliga, självständiga,
hierarkiska, Men jag läser en radikal, antirasistisk och demokratisk
roman. Förvånat och förtjust upptäcker jag också homosexualitet
i novellen. För visst förstår vi att relationen mellan Queepeg och
berättaren är en kärleksrelation, även om det aldrig skrivs rakt
ut? Det måste vara ett älskande par som tisslar och tasslar i
sängen i kapitel 11? Det gjorde mig upprymd, eftersom det måste ha
varit kontroversiellt att skriva något sådant för så länge
sedan, och samtidigt förvånad eftersom jag inte hört det
diskuteras. (Jag måste komma ihåg att fråga min vän Arne,
experten på ”bögar på båtar”)
Hierarkier och relationer i sociala
sammanhang skildras så uppmärksamt och känsligt att jag först
tänker jag att det verkar ha varit stelbent med så tydlig
maktfördelning, innan poletten trillar ner och jag förstår att det
är Melvilles val att skildra det så tydligt. Att makten finns i
alla sociala relationer, men han väljer att se den. Det inspirerar
att börja spana ytterligare efter hierarkierna i mitt eget liv.
Melville hoppar mellan olika
berättartekniker, de varierar mellan kapitlen trots att berättaren
är densamme. Ibland första person, ibland allvetande, ibland
skrivet som scener ur en teaterpjäs. Jag kan för lite Shakespeare
och grekiska tragedier för att förstå om det finns betydelse däri.
Men det väcker frågor kring vem denne
berättare egentligen är? ”Kalla mig Ismael.” är en
ultraklassisk öppningsmening som jag någon gång måste våga
parafrasera, men i Moby Dick får vi egentligen veta mycket lite om
vem berättaren är. Och jag älskar det berättargreppet! På samma
vis som Linus de Faire gör i ”Boken om Yousef” får Melville mig
att hela tiden fundera över vems ord det är jag läser, nyfiket
registrera varje ledtård jag kan få och jag börjar funder på vad
som är sanning och inte. För vissa scener kan Ismael inte ha varit
närvarande vid, men ändå redogör han noga för dem. Och varför
är berättaren själv en passiv betraktare i större delen av boken?
Här finns antagligen en större symbolik jag ännu inte lyckas
pricka in, men jag som uppskattar att uppehålla mig i. (Om någon
har teorier vill jag göra höra dem.). Ismael är en beläst,
uppmärksam och insitutionslös troende valfångare som också
arbetat med många andra kroppsarbeten men som verkar ha utvecklat en
djup vördnad för valfångaryrket. Jag vill ändå emellanåt skrika
”Varför får vi bara kalla dig Ismael! Vem är du!?” Svindlande
bra skrivet, och det är givetvis med flit, för visst får vi en
bild av berättaren i citat likt de följande:
”Låt mig .. öppet erkänna att
jag höll en ganska dålig utkik. Hur skulle jag också med hela
mänsklighetens problem malande inom mig och fullständigt utlämnad
åt mig själv på en så tankeväckande höjd.”
..
”Ty nuförtiden utgör valfisket
en fristad för många romantiska, melankoliska och själsfrånvarande
unga män, som har fått avsmak för jordiska strapatser och söker
livets mening i tjära och späck.” s 152
Kanske måste berättaren vara osynlig
eftersom de fantastiska karaktärerna Ahab och Moby Dick tar så
mycket plats. Ahab är den fanatiske kaptenen på valfångstfartyget
som förlorat sitt ben i tidigare strid med Moby Dick, och som nu
drivs av ett envist hämndbegär han inte själv helt förstår. Här
symboliseras kampen mellan Människan och Gud, mellan Människan och
Naturen. Trots att Ahab är galen och maktfullkomlig (kritiken av
människans hybris, besatthet, egoism) så inspireras jag samtidigt
av honom att tro på mig själv och att våga kämpa. För vi förstår
Ahab och känner med honom när han förtärs av sin egen vilja, hur
han
”genom sitt intensiv grubbel
förvandlas till en Prometheus – hans hjärta blir för evigt
hackat av en gam, och den gamlen är själva den varelse han skapar.”
Det här är makalöst stort, de så
dubbla känslorna som skapas för samma karaktär. Kanske just för
att det är lätt att känna igen sig i Ahabs totala uppslukning i en
fråga som omgivningen inte förstår men som för en själv är
viktigare än något annat.
Den odödliga, ondskefulla Moby Dick
dyker inte upp förrän i mitten av boken, här tänker jag att
Melville sätter standarden för åtskillig spännings- och
skräckromaner därefter, att vi är allra mest rädda för det vi
inte ser. Och havsdjupen är perfekta att blåsa upp rädsla för,
och samtidigt romantisera. (Jag gissar att Spielberg analyserade
”Moby Dick” innan han gjorde ”Hajen”.)
Melvilles sätt
att se det storslagna och episka i den egna tillvaron som metaforer
för det oändliga är vackert att ta med sig in i vardagslivet, och
jag tar det definitivt med in i mitt eget skrivande.
Nu ser jag
framemot att med boken färskt i minnet fördjupa mig i skäggmetalens
konceptalbum gjorda med Moby Dick som utgångspunkt. Både Mastodon
och Ahab (och säkert massor av fler, tipsa gärna) har skapat
underbara skivor jag redan musikaliskt kan utantill.
(Köp boken här,
här, här, här, här)
Lyssna på Ahabs
tex. "Call of the Wretched Sea", "The Divinity of Oceans" ellerMastodons
”Leviathan”
Artisten Moby (Richard Melville)tar sitt namn från boken, och är tydligen en ättling till författaren.)
Artisten Moby (Richard Melville)tar sitt namn från boken, och är tydligen en ättling till författaren.)
Men eftersom det
här är min blogg och jag gör vad jag vill avslutar jag med ett
gäng random citat som jag har med mig efter läsningen men som jag
inte fick in i texten på ett bra sätt.
”Alla är födda med snaror runt
halsen; men det är inte förrän de fångas av dödens snabba,
plötsliga repögla som de blir medvetna om livet tysta, lömska,
ständigt närvarande faror. Och om man är filosof känner man i
själv och hjärta inte ett uns mer ängslan, när man sitter i
valbåten än när man sitter framför aftonbrasan med en eldgaffel
bredvid sig istället för harpun.” s 254 (Läs det här
citatet igen då ni läst ut boken..)
Om vår tendens att, trots
ickereligiöst levda liv, bli troende vid svåra prövningar.
”Tron hämtar som schakalen sin
näring bland gravarna.” s. 52
Kanske ännu mer aktuellt idag än då
det skrevs.
”I denna värld, skeppskamrater,
kan den synd som betalar för sig resa fritt och utan pass, under det
att rättfärdigheten, om den är en fattig stackare, hejdas vid alla
gränser.” s 57-58
Till min inre författare.
”Från trädstammen växer
grenarna ut; från dem kvistarna. På samma sätt växer kapitlen i
ett litterärt arbete.” s 261
Om att äldre sover sämre
”Ålderdomen är alltid vaken –
som om människan ju längre hon varit förenad med livet ville ha
desto mindre med det som ser ut som döden att göra.” s 126
Förtvivlat om människan.
”Herregud, att människan ska vara
något som odödliga själar ska sållas igenom.” s 452
Och slutligen, två citat som är så
vackra att de fungerar som egna små berättelser:
(Det här är alltså början av en
karaktärspresentation!)
”Sätt dig som en sultan bland Saturnus' månar och betrakta den enskilda människan som hög abstraktion, och hon ter sig då som ett underverk, en storhet och en bedrövelse. Men betrakta från samma punkt mänskligheten som ehlhet, och den ter sig mestadels som en rå massa av onödiga kopior, både samtida och nedärvda. Men hur ringa han än var och långtifrån något exempel på hög mänsklig abstraktion var Pequods (Skeppet, min anm.) timmerman ändå ingen kopia, och därför framträder han här i egen hög person på scenen.” s. 405
”Sätt dig som en sultan bland Saturnus' månar och betrakta den enskilda människan som hög abstraktion, och hon ter sig då som ett underverk, en storhet och en bedrövelse. Men betrakta från samma punkt mänskligheten som ehlhet, och den ter sig mestadels som en rå massa av onödiga kopior, både samtida och nedärvda. Men hur ringa han än var och långtifrån något exempel på hög mänsklig abstraktion var Pequods (Skeppet, min anm.) timmerman ändå ingen kopia, och därför framträder han här i egen hög person på scenen.” s. 405
Om alkoholism.
”Men en natt hade i skydd av
mörkret och dessutom dold av en listig förklädnad en hänsynslös
inbrottstjuv nästlat sig in i hans lyckliga hem och stulit allt vad
de ägde och hade. Och än värre var det att smeden själv helt
ovetande inför denna tjuv i familjens sköte. Det var nämligen
anden i flaskan! När den ödesdigra korken drogs upp flög den lede
fienden ut och ödelade hans hem.” s 420
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar