"Koyot-kvinnan och andra djurväsen" av Ursula K. LeGuin (1987)

Om Wolves in the throne room skulle sluta spela black metal och börja skriva noveller skulle det bli berättelser likt de som samlas i "Koyot-kvinnan"; ekocentriskt, hjärtligt, magiskt, med smak av jord och löv. Så gillar man inte när djur eller natur är berättaren är detta inte något för dig (japp, jag menar dig Flora! ;) ) LeGuin ger här röster åt de som inte har någon, bokstavligen många gånger. Allt får vara subjekt; träd, djur, stenar.För allt talar, om man lyssnar. Och med perspektivet låter hon oss veta att de förstår verkligheten bättre än vi människor. Och dessutom, som koyotkvinnan säger;

"Likheten är i betraktarens öga."

Boken innehåller små förord till många av novellerna, de är minst lika underhållande som själva novellerna, och jag uppskattar när LeGuin är rak och tydlig:

"Vår arts förhållande till växtlivet består i totalt beroende och total exploatering - ett spädbarns förhållande till sin mor. Utan växter skulle jorden ha förblivit naken sten och vatten, utan växtandning skulle vi snabbt kvävas, utan vegetabilisk föda (direkt, eller som i kött, indirekt) svälter vi. Det finns ingen annan föda."

eller

"Stenar är vad en plats är gjord av från första början och efter allt annat. De finns under allt annat i världen, jord, vatten, gator, hus, luft, avskjutningsramper. Stenen är i själva centrum."

Titelnovellen är en fabelaktig, Djungelboken-historia om en flicka som överlever en flygolycka och tas om hand av djuren i skogen, främst av en koyothona. Ett genomtänkt porträtt av en hjärtlig moder, men som samtidigt på koyotens vis bajsar öppet och har sex med sina egna valpar.  Slutet är storslaget, på det viset att det petar till hela min världsbild en aning. 

"Hustruns berättelse" innehåller en finurlig tvist som stannar kvar långt efter. "Vägens riktning" har en stor ek som berättarröst, och handlar om bilåkande och byggandet av vägar, samtidigt som den behandlar det fysiska relativitetsbegreppet. Nördigt, skojigt! "Den vita åsnan" är en kort stark berättelse om förlorad barndom. "Vidsträcktare än kejsardömen och långsammare" utspelar sig i samma universum som "Left hand of darkness" och "Shevek/The dispossessed") och problematiserar empati. Vore det önskvärt att alltid hela tiden förstå vad ens omgivning känner och vill?  


Och även här får den lilla författaren i mig en mening att spara till tvivlande självhatande stunder:

"Många saker är inte värda att göra, men nästan vad som helst är värt att berättas."

Avslutningsnovellen lämnar oss med en strimma hopp, "Hon gör dem namnlösa" är en alternativ skapelseberättelse värd att älta några varv.

(köp på ditt antikvariat eller låna bibblan)