Vad skulle du göra annorlunda om du
fick leva ditt liv på nytt? Hur många gånger skulle du kunna
återuppleva din tillvaro innan det blev en förbannelse? Är livet cykliskt och inte linjärt? Sådana
tankar kokar Claire North upp åt oss i den här surrealistiska
fantastikhistorien, tillsammans med frågor kring reinkarnation, deja
vu-upplevelser, och med associationer till filmerna ”Ground hogday”, ”Naken”, till buddhism och filosofen Nietzsches tankar om att man
ska leva sitt liv så att du skulle klara att återuppleva det på
exakt samma vis.
Harry August, huvudpersonen i boken, är
en kalachakra - en av många i vårt samhälle som i hemlighet
återupplever sitt liv (begreppet kommer från tantrisk buddhism och betyder typ livscykel). Han dör på olika sätt efter olikt levda
liv, men återföds alltid i samma kropp under samma omständigheter
och från samma mor. Och han minns alla sina tidigare liv i detalj.
Under sin andra livstid kommer han i
kontakt med ”the Cronus Club” som organiserar kalachakras för
att hjälpas åt genom livstiderna. De försöker i största möjliga
mån leva i hemlighet för att inte röra till historiens gång allt
för mycket, men ser till att ge varandra hjälp. Ett kanske
lättförstått exempel är hur Harry genom att säga till en mycket
gammal kalachakra vilka hundar som kommer vinna på kapplöpningsbanan
eller vilka aktier som kommer stiga skyhögt i värde vid en viss
tidpunkt, kan denna ta med sig informationen in i sin nästa
livscykel, placera sina pengar på vinnande hundar eller aktier och
bli enkelt rik, och sedan återbörda tjänsten genom att skicka
vidare rikedomarna till Harry i hans nästa liv.
Det är lite rörigt till en början,
men sen landar formen och det blir underhållande. Mot slutet av
Harrys tolfte levda tar historien verklig fart, då han får ett
meddelande på sin dödsbädd från en ung flicka. Hon säger att
världen är på väg att gå under och att Harry antagligen är den
enda som kan rädda den. En annan kalachakra har bestämt sig för
att snabbspola vetenskapen genom sina livstider, och på så vis
kontrollerar hen mer och mer av världens utveckling. Och hen har
börjat ta kål på andra kalachakras och på hela Cronus-klubben, av
rädsla för att de ska försöka stoppa henom. Så nu börjar Harrys
kamp mot denne, en jakt efter den makthungrige kalachakrans
födelseort för att stoppa att hen föds (det enda sättet att
fullständigt mörda en kalachakra är att döda hens mamma eller
hindra befruktningen), innan Harry själv suddas ur existensen.
Jag får det antagligen att låta
rörigare än vad det är, för North sköter sitt krångliga ämne
jättefint. Hon bygger svindlande intressanta karaktärer, tänk dig
att berättarjaget är en person som ägnat livstider åt några
religioner, åt vetenskap, åt äventyr och som sedan minns
alltihopa. Sedan väcker North roliga frågor även inom sin
påhittade värld: Är det rimligt att samma moralregler gäller för
de linjära (de som lever bara ett liv en gång) och de som återföds?
Kan det kallas mord om det värsta som händer är att någon behöver
återuppleva puberteten?
Men njutningen i den här boken ligger
inte bara i Clarie Norths spännande världar och trovärdiga lek med
sina idéer, hon skriver dessutom vackert.
Om att ångra sig
”The past is the past. You are
alive today. That is all that matters. You must remember, because it
is who you are, but as it is who you are, you must never, ever
regret. To regret your past is to regret your soul.”
Om vargtimmarna.
”I waited with the light out in my
room for the dead hour of the night when the mind shifts into a numb,
timeless daze of voiceless thought. It is the hour when all things
are lonely, every pedestrian walking flat-footed over the blackened
stones.. It is the utter silence when the engine stops in a flat
ice-drifting sea.”
Och det ögonöppnande konceptet
”kulturellt galen”;
”I stared at Constance and
wondered if, in her way, she wasn't quite, quite mad. Not a
neurological madness, not a disease of the mind, but rather a
cultural madness, an infection of expectations which corrupted her
perception of what should be and what actually was.”
*
Det är krångligt att leva, och jag
kan tycka att det känns rimligt att man borde få ett par försök
på sig för att leva sitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar