"Omfamningarnas bok" av Eduardo Galeano (1989)

Det tog mig en stund att förstå hur jag skulle läsa den här boken. Den består av korta, ofta inte längre än en halv sida, berättelser och anekdoter. Jag fick en ohärlig kaka-på-kaka-på-kaka känsla de första sidorna, innan jag började tänka mig berättelserna som att Galeano själv berättar dem för mig, om personer han träffat eller upplevelser han haft, och så låter jag honom som berättare bli den röda tråden som jag saknat, och då lossnar min läsning och jag njuter av boken.

Jag får känslan av att ”Omfamningarnas bok” är en sammanställning av den anteckningsbok de flesta författare bär på. Den i vilken små idéer, reflektioner eller metaforer som dyker upp snabbt kluddas ner för att inte försvinna i glömska och vardagens virrvarr av tankar, och som sedan vävs in i längre romaner eller karaktärer. Galeano har istället låtit varje anteckning bli sin egen berättelse, och det är ett livligt berättargrepp!

Latinamerikas våldsamma historia och kapitalismens skövling av tredje världen anas som en bakgrund till Galeanos berättelser, även om de enskilda individernas upplevelser alltid är i fokus. Det finns historier överallt, för den som börjar leta och vågar lyssna. Det gör Galeano, i hans värld är varje människa värd att lyssna på, framförallt de som annars inte har någon röst. Sedan kliver jag av bussen bland medelklassvillorna, flera hållplatser innan förorten börjar.
Det haglar metaforer i Galeanos texter, och det slår mig att den typen av berättande blir tillgängligt på ett helt annat vis än till exempel det akademiska eller mer renodlat intellektuella. Men jag känner ändå Galeanos förtvivlan över att skriva för de som inte kan läsa. Det är så tragiskt, och samtidigt så vackert.

Galeano fortsätter skaka om min medelklassiga tillvaro genom, exempelvis, att påminna mig om de människor som inte vet vad träning är. När han sätter fingret på vad som måste vara värst med att vara fattig tåras mina ögon:

”Den osynliga kolonialismen däremot övertygar dig om att livegenskap är ditt öde och att maktlöshet tillhör din natur: du övertygas om att det inte går att tala, inte går att agera, inte går att existera.”

Min generation småbarnsföräldrar får oss också en rejäl smäll i vårt Netflixande när Galeano påminner om televisionens passivisering:

”Vi sätter i oss importerade känslor som om de vore korv på burk, medan den yngre generationen, som är televisionens barn och tränade till att iaktta livet istället för att leva det, rycker på axlarna.”

Jag gillar känslan av att sitta vid fötterna på en gammal man som levt med ögonen och öronen vidöppna, och när jag nu lämnar tillbaka boken på bibblan kommer kommer jag ha kvar Galeanos målande metaforer, rika språk och respektfulla människosyn. Och trots eländet lämnar han oss inte i fullkomlig förtvivlan, utan låter oss ana att det finns hopp:

”Han botar nämligen med beröring. Och genom att berätta, som är ett annat sätt att beröra.”

(Och den aspirerande författaren i mig tar givetvis med sig den fantastiska:

”Konst är konst. Annars är det skit.”)


(Köp här, eller låna bibblan)