"Ett ord i rättan tid" av Liu Zhenyun (2015)

”Det finns en berättelse bakom allt som händer, även om den ibland kan vara lång och omständig.”

Den här boken kretsar främst kring två personers livsöden; Yang Baishun som rymmer från tristessen i tofuysteriet (!), och Niu Aiguo som gör en liknande resa två generationer senare. Även om Liu Zhenyun väver ett skickligt nät av invecklade intriger som långsamt nystas upp allteftersom vi följer våra två huvudpersoner är det mängden av bifigurer som lämnar det stora avtrycket. Det fullkomligt kryllar av bifigurer som spelar större och mindre roll för våra huvudpersoner. Gemensamt för alla är att de (vi?) är lika oförstådda och ensamma i tillvaron. Och samtidigt är inget människoöde någon öde ö, utan alla påverkas hela tiden av andras val, känslor och småaktigheter; många gånger helt utan att personen själv förstår konsekvenserna av sitt eget handlande. (Detta ger inte bara negativa konsekvenser, vid flera tillfällen hindras folk, till synes av slumpen, från att begå mord och andra hemska brott.) På detta invecklade vis upprepas dessutom vissa sorters händelser, vilket ger bokens berättelse den spiralform som omslaget visar.

Det här är en svindlande skildring av mänskligt liv, gång på gång på gång återkommer jag till tankarna om hur en fjärils vingslag på ena sidan jorden orsakar en orkan på den andra.

Boken är överraskande fri från historiska markörer. Inga kommunister, inga nationalister. Ingen Kulturrevolution, ingen Mao. Detaljer som kärror och mobiltelefoner ger hum om när de olika berättelserna utspelar sig, men i övrigt är de båda berättelserna närmast tidlösa. Det skärper fokuset på människor i interaktion med sina medmänniskor. Alla människor känner sig ensamma, oavsett tid, oavsett plats.

Det är lustigt, det här är en sån bok som växer efter utläsningen. Jag minns egentligen väldigt få detaljer, men nu drabbar helheten mig. Men jag tycker ändå att själva läsupplevelsen blir väl mycket ”..och så åkte han dit eftersom hans dotter sagt att mjölnaren där hade billigare priser än i grannbyn. På vägen dit slog han följe med en ung man som talade om sin hembys vackra fält av blommor. Det gjorde honom intresserad och han bestämde sig för att ta en avstickare dit och ta risken att bli utskälld för förseningen. Så åkte han dit och där träffade han...” Ni fattar.

Jag anar att det kan finnas en massa invävd mening och möjligheter till flerbottnar till tolkningen, men mycket går tyvärr över huvudet på mig. Till exempel tror jag det finns en del bibelreferenser, och tacklingar till kommunismens kollektivistiska tankar.

Men en djupare mening skulle samtidigt helt kunna stjälpa den läsning av boken jag gjort nu. För jag tänker såhär; Det här är en så storslagen berättelse om mänsklig existens just eftersom den saknar storslagna slutsatser. Den har inga gudar och inga ideologier. Ingen allmängiltig livsvisdom eller filosofi. Eller kanske snarare har den oändligt många.

En misslyckad katolsk präst predikar ungefär ”känn dig själv så vet du var du är på väg”, och med det tror jag Zhenyun menar det exakt motsatta. Den här boken är en rejäl attack på den liberala drömmen om den fria individen. Hur vi än försöker förstå oss själva och vår tillvaro; hur vi än försöker forma våra liv därefter; hur vi än drömmer; så har vi ändå inte den fullständiga makten över våra liv. Det är den mänskliga tillvaron alldeles för invecklad för.

Som gamle Hu säger;

”Sjukdomar är lätta att bota...Det är människohjärtat jag inte förstår mig på.”

(Köp här eller låna bibblan.)