I mitt sökande efter provocerande och
mörkt depressiv litteratur kom jag så till Michel Houellebecq och
hans omtalade bok ”Underkastelse”. Jag hade inte läst något av
honom tidigare, men var bekant med namnet dels via Knausgård, och
genom att pjäsen nu spelas på Göteborgs stadsteater. Med ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen” färskt i huvudet var jag beredd på en litterärt skicklig
författare som flörtat hårt med den identitära rörelsen,
islamofobi och gått ner sig i samma Eurabia-tankar som Breivik.
”Underkastelse” släpptes på samma dag som terrorattacken mot
Charlie Hebdo i Paris, satirtidningen vars då nyaste nummer pryddes
av just Houllebeq. Därför tänkte jag att risken fanns att
Houellebecq skulle vara en simpel provokatör likt Lars Vilks. Jag
höjde därför min guard och gick in i läsningen beredd på att
boxas med nyfascism. Men snart släppte jag ner händerna och läste
gapade vidare.
Vi är några år in i framtidens
Frankrike, i den övergripande berättelsen är det val och
fascistiska Nationella fronten är enskilt största parti, men hotas
av en potentiell koalition av de islamistiska Muslimska Broderskapet
och vänstern. Den personliga berättelsen följer en ensam och
livstrött litteraturprofessor som inte längre njuter av
intellektuella tillvaron och som blandar ihop att köpa sex med
kärlek. Det är ett nördigt val av berättarröst, som jag
uppskattar mycket (även om jag hade kunnat klara mig utan någon av
sexscenerna), eftersom det tillåter Houllebecq att genom sin
huvudkaraktär använda massor av litterära referenser kontinuerligt
genom boken. Vem ler till exempel inte åt utläggningar kring
oändligheten, där Houllebecq liksom i förbifarten konstaterar att
den förundrade Kant och Newton, men skrämde Pascal. Eller för den
delen åt hans skarpa iakttagelser och vackra beskrivningar likt:
”Söndagmornar är […] den stund
då samhället andas ut och löser upp sig, när medborgarna tillåter
sig själva den kortvariga illusionen av en självständig existens.”
”det förflutna är alltid
vackert, precis som framtiden för övrigt, det är bara nuet som gör
ont, det är bara nuet som man tvingas bära med sig som en plågsam
böld mellan två oändligheter av fridfull lycka.”
”att hålla liv i ett socialt
umgänge på godtagbar nivå utan kvinnor – och utan att få hjälp
av fotboll […] var ett konststycke att gå iland med.”
Utan att spoila för mycket så vinner
koalitionen mellan Muslimska Broderskapet och vänstern, och de tar
tillsammans makten efter valet, vänsterns agerande förklaras genom
att de antirasistiska strömningarna segrat över de sekulära. Här var jag beredd att börja boxas,
men det är här boken blir verkligt intressant. Houllebecq förhåller
sig inte till politisk islam som någon smitta, utan han har tittat
närmare på vilket muslimskt tankegods som skulle kunna fungera att
bygga västerländsk politik på. Han illustrerar trovärdigt och
tänkvärt hur den nytillsatte muslimske presidenten vinner folket
genom att ha tagit familjefrågan och gjort den till sin, samtidigt
som befolkningen är utled på att sakna religion och de stora
frågorna i sin tillvaro.
”Allt oftare önskade familjer –
varesig de var judiska, kristna eller muslimska – ge sina barn en
utbildning som inte inskränkte sig till överföring av kunskaper,
utan integrerade en andlig fostran som stämde överens med deras
tradition.”
Dessutom kan han återigen använda
sin gubbsjuke huvudperson att illustrera den politiska islams
lockelse genom hur han, och många andra män med makt runt honom,
attraheras av patriarkatets återtåg, av att skicka tillbaka
kvinnorna till hemmen, av polygami och iscensatta äktenskap med unga
flickor.
En tolkning av islams betydelse som
Houellebecq använder är just det titeln anspelar på, ”underkastelse” både inför det
gudomliga och inför auktoriteter, och han driver en tänkvärd tes kring
att det får människor att slappna av, att veta sin plats i en
hierarki. Houellebecq sträcker sig så långt att han skriver;
”att höjden av mänsklig lycka
består i största möjliga underkastelse.”
Houellebecq verkar mena att kulturer
inte dör, utan tar självmord. Det tål att fundera på, för det är
tydligt att folk går sönder av vår samtid; hur kapitalismen lurar
oss att kroppen, det fysiska och vetenskapen är allt som finns. Och
när vid känner hur våra själar kommer i kläm under den
materiella världsbilden, så letar vi allt mer desperat över någonstans att
ta vägen. Houllebecq påminner oss om att risken finns att politiker utnyttjar detta. För något kommer säkerligen hända, materialismen och
upplysningstiden lär inte vara för alltid. Men de stora
frågornas återtåg in i vårt samhälles kollektiva medvetande får inte ske som återgång och ett val mellan olika
gamla auktoritära religionsinstitutioner. Vi får inte vara sådana får. Jag hoppas på att individualisering och kritiskt tänkande gör sitt avtryck även här, och att var och en istället börjar skapa sin egen tro och världsuppfattning. Där
religion blir något man gör, upplever och skapar själv,
inte något man är. Men jag vet inte, vi människor är rätt små och rädda när det kommer till allvar, och antagligen ligger Houellebecqs typ av religionens återtåg närmare verkligheten än mina drömmerier.
Houellebecq hjälper mig oavsett att inse hur jag vill ha en framtid där vi inte
bangar för vår litenhet inför döden, inför existensens våndor,
men för den skull inte springer till första bästa religion för
att där ta skydd under prästen eller imamens kappa och återigen
sluta tänka eller leta själva.
Det här är en fantastisk bok som
förutspår upplysningens slut och religionens återtåg. Jag gläder
mig över att läsningen snabbt fick mig att sluta tänka på Breivik
och istället känna en känsla likt då jag läste Johannes Anyurus
”De kommer drukna i sina mödrars tårar”, en mörk dystopisk
framtid som vi inte får blunda för bara för att den känns
obehaglig. Men Houellebecq gör det tydligare än Anyuru att vissa
kommer att vinna på och attraheras av de nya
samhällskonstellationerna. Det är fortfarande främst gubbar som
har makten, och det är fortfarande gubbar som vinner på en återgång
till tidigare maktkonstellationer.
(Köp här eller låna bibblan)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar