fredag 19 januari 2018

”Underkastelse” av Michel Houellebecq (2015)

I mitt sökande efter provocerande och mörkt depressiv litteratur kom jag så till Michel Houellebecq och hans omtalade bok ”Underkastelse”. Jag hade inte läst något av honom tidigare, men var bekant med namnet dels via Knausgård, och genom att pjäsen nu spelas på Göteborgs stadsteater. Med ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen” färskt i huvudet var jag beredd på en litterärt skicklig författare som flörtat hårt med den identitära rörelsen, islamofobi och gått ner sig i samma Eurabia-tankar som Breivik. ”Underkastelse” släpptes på samma dag som terrorattacken mot Charlie Hebdo i Paris, satirtidningen vars då nyaste nummer pryddes av just Houllebeq. Därför tänkte jag att risken fanns att Houellebecq skulle vara en simpel provokatör likt Lars Vilks. Jag höjde därför min guard och gick in i läsningen beredd på att boxas med nyfascism. Men snart släppte jag ner händerna och läste gapade vidare.

      Vi är några år in i framtidens Frankrike, i den övergripande berättelsen är det val och fascistiska Nationella fronten är enskilt största parti, men hotas av en potentiell koalition av de islamistiska Muslimska Broderskapet och vänstern. Den personliga berättelsen följer en ensam och livstrött litteraturprofessor som inte längre njuter av intellektuella tillvaron och som blandar ihop att köpa sex med kärlek. Det är ett nördigt val av berättarröst, som jag uppskattar mycket (även om jag hade kunnat klara mig utan någon av sexscenerna), eftersom det tillåter Houllebecq att genom sin huvudkaraktär använda massor av litterära referenser kontinuerligt genom boken. Vem ler till exempel inte åt utläggningar kring oändligheten, där Houllebecq liksom i förbifarten konstaterar att den förundrade Kant och Newton, men skrämde Pascal. Eller för den delen åt hans skarpa iakttagelser och vackra beskrivningar likt:

      ”Söndagmornar är […] den stund då samhället andas ut och löser upp sig, när medborgarna tillåter sig själva den kortvariga illusionen av en självständig existens.

      ”det förflutna är alltid vackert, precis som framtiden för övrigt, det är bara nuet som gör ont, det är bara nuet som man tvingas bära med sig som en plågsam böld mellan två oändligheter av fridfull lycka.

      ”att hålla liv i ett socialt umgänge på godtagbar nivå utan kvinnor – och utan att få hjälp av fotboll […] var ett konststycke att gå iland med.

      Utan att spoila för mycket så vinner koalitionen mellan Muslimska Broderskapet och vänstern, och de tar tillsammans makten efter valet, vänsterns agerande förklaras genom att de antirasistiska strömningarna segrat över de sekulära. Här var jag beredd att börja boxas, men det är här boken blir verkligt intressant. Houllebecq förhåller sig inte till politisk islam som någon smitta, utan han har tittat närmare på vilket muslimskt tankegods som skulle kunna fungera att bygga västerländsk politik på. Han illustrerar trovärdigt och tänkvärt hur den nytillsatte muslimske presidenten vinner folket genom att ha tagit familjefrågan och gjort den till sin, samtidigt som befolkningen är utled på att sakna religion och de stora frågorna i sin tillvaro.

      ”Allt oftare önskade familjer – varesig de var judiska, kristna eller muslimska – ge sina barn en utbildning som inte inskränkte sig till överföring av kunskaper, utan integrerade en andlig fostran som stämde överens med deras tradition.”

      Dessutom kan han återigen använda sin gubbsjuke huvudperson att illustrera den politiska islams lockelse genom hur han, och många andra män med makt runt honom, attraheras av patriarkatets återtåg, av att skicka tillbaka kvinnorna till hemmen, av polygami och iscensatta äktenskap med unga flickor.
      En tolkning av islams betydelse som Houellebecq använder är just det titeln anspelar på, ”underkastelse” både inför det gudomliga och inför auktoriteter, och han driver en tänkvärd tes kring att det får människor att slappna av, att veta sin plats i en hierarki. Houellebecq sträcker sig så långt att han skriver;

      ”att höjden av mänsklig lycka består i största möjliga underkastelse.

      Så visst, det här är ingen vacker bild av islam som målas upp. Men det är heller ingen romantiserad bild av resten av samhället. Houllebeq kastar inte random skit på muslimer, det här är genomarbetat och ingen går säker i den bitande satiren av vår politiska framtid. Han har tagit de fula sidorna av islam som yttrar sig i många delar av världen, och funderat över vad det är som gör att det fungerar, vad i det som faktiskt skulle kunna attrahera västerländska röster. I ”Underkastelse” går det så långt att identitära börjar konvertera, eftersom de delar både fienden humanismen och ateismen, och synen på traditionella patriarkala relationer och maktstrukturer.

      Houellebecq verkar mena att kulturer inte dör, utan tar självmord. Det tål att fundera på, för det är tydligt att folk går sönder av vår samtid; hur kapitalismen lurar oss att kroppen, det fysiska och vetenskapen är allt som finns. Och när vid känner hur våra själar kommer i kläm under den materiella världsbilden, så letar vi allt mer desperat över någonstans att ta vägen. Houllebecq påminner oss om att risken finns att politiker utnyttjar detta. För något kommer säkerligen hända, materialismen och upplysningstiden lär inte vara för alltid. Men de stora frågornas återtåg in i vårt samhälles kollektiva medvetande får inte ske som återgång och ett val mellan olika gamla auktoritära religionsinstitutioner. Vi får inte vara sådana får. Jag hoppas på att individualisering och kritiskt tänkande gör sitt avtryck även här, och att var och en istället börjar skapa sin egen tro och världsuppfattning. Där religion blir något man gör, upplever och skapar själv, inte något man är. Men jag vet inte, vi människor är rätt små och rädda när det kommer till allvar, och antagligen ligger Houellebecqs typ av religionens återtåg närmare verkligheten än mina drömmerier.
      Houellebecq hjälper mig oavsett att inse hur jag vill ha en framtid där vi inte bangar för vår litenhet inför döden, inför existensens våndor, men för den skull inte springer till första bästa religion för att där ta skydd under prästen eller imamens kappa och återigen sluta tänka eller leta själva.

      Det här är en fantastisk bok som förutspår upplysningens slut och religionens återtåg. Jag gläder mig över att läsningen snabbt fick mig att sluta tänka på Breivik och istället känna en känsla likt då jag läste Johannes Anyurus ”De kommer drukna i sina mödrars tårar”, en mörk dystopisk framtid som vi inte får blunda för bara för att den känns obehaglig. Men Houellebecq gör det tydligare än Anyuru att vissa kommer att vinna på och attraheras av de nya samhällskonstellationerna. Det är fortfarande främst gubbar som har makten, och det är fortfarande gubbar som vinner på en återgång till tidigare maktkonstellationer.

(Köp här eller låna bibblan) 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar