”De kommer drunkna i sina mödrars tårar” av Johannes Anyuru (2016)

En erkänt skicklig poet, med blick för de svaga och förtryckta i samhället, lämnar sina tidigare hjulspår och skriver omtumlande, underbar science fiction. Låter det bekant?

Den här berättelsen börjar i ett terrordåd mot en serietidningsbutik i Göteborg, där en kontroversiell yttrandefrihetskämpe talar om sina nidteckningar av muslimer. Terroristerna är tre, två män och en kvinna, som säger sig tillhöra Daesh (IS). Mitt underpågående gisslandrama får kvinnan kalla fötter. Hon minns inte riktigt, men hon inser att något är fel, att hon sett det hon nu ser förr, men då på en bildskärm. Framförallt minns hon vad deras handling kommer leda till. Hon inser att hon kommer från framtiden.

Dystopin som kvinnan målar upp i sin berättelse, minnen från en levd, alternativ, framtid, är obehaglig och tänkvärd. Anyuru har låtit dagens Sverigedemokratiska valmanifest och rasiståsikter bli statsbildande. Det svenska ”viet” skapas genom hårdhänt hantering av ”dom”, muslimerna. Det finns exempelvis ett sverigekontrakt alla medborgare måste skriva under varje år, där man erkänner ”de svenska värderingarna” som viktigare än andra, bland annat ska nidbilder av Profeten erkännas viktiga för yttrandefriheten. Vägrar någon skriva under sverigekontraktet tappar hen sina medborgerliga rättigheter, får konton frysta och sätts i interneringsläger, bildade av det som tidigare var Göteborgs förorter. Anyuru bygger upp sin dystopi så trovärdigt att den kommer ligga i bakhuvudet på mig länge. Detaljer är geniala som hur etablissemanget i framtiden har hårdrockströjor, piercingar och grå dreads. ”Sverigevännerna” som terroriserar de i interneringslägren är en obehaglig blanding av nationalistiska fotbollshuliganer och terrorister, deras maskering med näsdukar med svenska flaggan knutna över ansiktet – den är så stark och läskig att jag är rädd vi kommer få se det på riktigt på gatorna i framtiden. Om nu NMR törs läsa Anyurus bok. 

Narrativet består främst av en författare, själv troende muslim, som besöker kvinnan två år efter attentatet, och varvar hans beskrivning av mötena med henne, tillsammans med den berättelse kvinnan själv skrivit ned och ger till författaren, del för del allteftersom deras träffar blir fler. Välplanerat, trovärdigt och aldrig förvirrat trots den invecklade handlingen.

Hela bokens språk och uppbyggnad är värdig och vacker, det märks att Johannes Anyuru är en språklig mästare. Anyuru definierar också poesi fantastiskt som ”trycka ihop livet i mening”, och det kryllar av tänkvärda och vackra beskrivningar av delar av vår tillvaro. Jag kan inte låta bli att citera ett par stycken. När kvinnan berättar om hur hon som ung sett hennes sköre, religiöse far be säger hon ”jag tittade på hans händer och tänkte att de såg ut som om han försökte skydda något litet och bräckligt mot en storm.” När hon beskriver pappans tomma ansikte i ett annat stycke där han utsätts för förnedrande behandling, gör hon det med orden ”hans ansikte hade blivit som vilken kroppsdel som helst, som en armbåde, eller en fläck hud på magen eller låret.” Pappan får säga saker som ”Mitt barn räddade mig från att ha överlevt min uppväxt.” och jag gråter och förtvivlas.

Dessutom lyckas han, otroligt nog, väva in en rolig göteborgsk ordvits utan att det blir pajjigt! 

Bokens givna slutsats är den att vi, normsamhället, svenskarna, skapar terroristerna. Med vår intolerans och arrogans tillåter vi politiker och myndigheter att avpersonifiera, demonisera muslimer. Vi tillåter att de torteras i fångläger, vi tillåter att de isoleras i förorterna, vi släpper inte in dem, vi lär inte känna dem. För vi behöver dem som våra ”andra”, för att ge oss själva ett ”oss”.

I slutet, utan att avslöja det, gör Anyuru , genom en morbid tvist empatin till ett evigt fängelse, en bild nu för alltid fastetsad i mitt sinne.

Och visst är det Harry Martinson jag liknar Johannes Anyuru med i inledningen. Det är samma små människor inför stora frågor, samma fylliga och avvägda meningar som är njutning i sig att läsa. Anyru har kanske mer politisk sprängkraft, medan Martinson existentiell, men ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar” ska i framtiden stå bredvid ”Aniara” i min bokhylla. Arvet efter Martinson är Anyuru väl medveten om, tvärtom vill han nog både hylla och ställa sig tillsammans med honom, både genom öppningscitatet, men också vidare genom flera inbakade delar i handlingen som får den lilla nörden i mig att mysa.

(SPOILER! Vill du hitta Aniara-påskäggen i boken själv, läs inte! Har du hittat fler får du gärna höra av dig. Det finns säkert fler än de jag kommit på, men fängelset al-Mima i Jordanien är Miman, Annika Isagel är piloten Isagel (som baserades på Karin Boye), och bubblan i Guds glas är såklart bubblan i Guds glas.

Köp här eller ställ dig i lånekön på din bibbla)