”De dödas sång” av Jesmyn Ward (2018)

På Göteborgs romanfestival för några veckor sedan handlade ett samtal om vilka romaner publicerade 2018 som kommer leva vidare in i framtiden. ”De dödas sång” var en av de böcker det tipsades om. Jag förstår varför.

  Jesmyn Ward sildrar en dysfunktionell familj i den amerikanska södern. Det är rasism, våld, missbruk av alkohol och metaamfetamin. Jag tänker på hur sällan missbrukande småbarnsföräldrar syns i litteraturen.

  Boken använder något så ovanligt som två stycken jagberättare, mamman i familjen och den elva-tolvårige sonen varvar mellan kapitlen, skildrar emellanåt samma scener ut olika vinklar och ibland olika scener som för den gemensamma historien framåt. Det fungerar fint för mig, Ward är ett proffs och har arbetat fram olika ton för de bägge rösterna. Och effekten blir stor för att skildra hur sonen tvingats bli vuxen i förtid, och blivit den som hans lillasyster tyr sig till hela tiden, eftersom deras mamma inte kan. När pojken vill säga åt sin mamma mamman gör fel i förhållande till hans lillasyster, när han blir rädd att hans mamma ska göra hans lillasyster illa:

  ”Jag vill säga: Du vet inte vad du gör. Och sedan: Du är inte Mam. Men det gör jag inte. Oron bubblar upp i mig som vattnet över en kastrull, men orden fastnar i min hals. Hon kanske slår mig.”

  Detta är en av de djupaste konflikterna i boken, mammans otillräcklighet, och skildras hårt men utan att bli stenhårt dömande. Mammans bittra avundsjuka på sitt eget barns omvårdande förmåga är en av de grejerna som hänger kvar i mig efter läsningen. 

  En annan spänning ligger i att pappan i familjen är vit och mamman afroamerikan, pappans far är knallrasist och har förskjutit sonen och hans nya familj. De delarna är romanen får mig att desperat försöka inbilla mig att rasismen skildrar trettiotalet snarare än nutid.

  I romanens inledning är inte pappan alls närvarande, utan dyker upp efter en lång roadtrip till fängelset där han har suttit av ett straff för att ha kokat eget amfetamin. Han är traumatiserad efter en dödsolycka på en oljeplattform, och vi förstår att detta är en av orsakerna till att familjen gått i kras.

  ”När han började bli mager trodde jag det berodde på mardrömmarna. När kindknotorna började sticka ut som stenar under vattnet trodde jag att det berodde på ekonomiska bekymmer. När kotorna höjde sig som knogar längs ryggraden, trodde jag att det berodde på sorgen och det faktum att han inte kunde hitta ett nytt jobb som svetsare någonstans i Mississippi eller Alabama eller Florida eller Louisiana eller Mexikanska golfen. Men senare förstod jag sanningen.”

  Det finns ett mått av övernaturligheter, och titeln på engelska är rätt mycket maffigare, ”Sing, unburied, Sing”. Unburied passar bättre än döda. För det är inte alla avlidna som sjunger i den här romanen. Däremot några stycken som dött onaturliga och våldsamma vis, och därför inte fått ro i livet efter detta. Detta blir en hjärteömmande litterär gestaltning om alla berättelser som dör tillsammans med varje mord. Alla historier som dör i de amerikanska fängelserna, som försvinner i varje missbrukande familj.

  Men ”De dödas sång” frossar inte i trasproletariatets elände, det är en trovärdig och hjärtlig skildring av individer som gör sitt bästa, men utifrån förutsättningarna inte klarar sig. Romanen är ett motgift till det klassförakt de flesta av oss, medvetet eller omedvetet, bär på. 

  Läs den idag. Eller om tjugo år. Den kommer vara lika viktig då.

Köp här, här, här, här.