”Storm i den pelare som bär” av Andreas Lundberg (2016)

Det här är en bok som räddar människoliv!

   Det tog ett långt samtal om J-K Husymans i Alastors monter på Bokmässan innan det kröp fram att den jag pratade med var Andreas Lundberg, författaren till ”Storm i den pelare som bär”.
   Såklart skröt han inte. Det gör sällan deprimerade.

   Anledningen till att jag visste om hans verk var att den är skriven ur en djup depression, en självhatets historia som inte slutat med suicid utan i överlevnad. Jag hade tidigare hållit i boken, men ställt tillbaka den eftersom jag inte känt mig redo, jag ser fortfarande knappast ljuset ur min egen avgrund. Tårögt och med en stor klump i halsen köpte jag ändå boken, och skyndade sedan därifrån för att inte börja gråta direkt där i montern. Så stark är den, ensamhetskänslan i en depression, och så desperat törstande efter sammanhang blir en drabbad.

   ”Om vi bara kunde se. ”Depressionsepidemi” står det i tidningen. Den svarta Draken som vrålande reser sig upp genom släktleden, genom DNA-spiralerna. Vi är hans livsrum. Han andas oss som eld. Verklighetens helvete. Helvetets verklighet.”

   Det är många gånger mest intressant att höra om en läsupplevelse någon haft, vad gjorde en läsning med den som läste? Här blir skillnaden på olika läsare tydlig, jag är helt ointresserad av tidsfördrivslitteratur, den sortens ytliga underhållning som inte utmanar. I mitt läsande vill jag lära känna andra, jag vill känna saker, bli berörd, upprörd, slutkörd, bortkörd, och jag vill lära mig saker om mig själv.

    ”Storm i den pelare som bär” uppfyller minst sagt de premisserna, den tränger ner genom min strupe, får tag om mitt stelnade hjärta och sliter fram det och dissekerar det sedan långsamt. Men Lundberg ger mig också verktyg till att sy ihop ett det igen, utan sjukdomens värsta varbölder. Den här boken är smärtsam läsning, faktiskt rent fruktansvärd, och därför så viktig.

    ”Självmordet fräser i mig, en blixt som letar efter en plats att slå ner. Ögonen bedömer trädgrenar, granskar dörrhandtag, jämför broar, uppskattar avståndet från balkongen ner till gatan.”

    ”Storm i den pelare som bär” är skriven på mobilen under en fyra månader lång slutenvårdsvistelse på Affektiva på Sahlgrenska. Den handlar inte om en depression, den är skriven ur en depression. Även om min historia inte är alls samma som Lundbergs, letar sig hans skildring djupt in i mig och sliter ut tårar, snor, flåsande andetag och ömma käkar. Jag skriver samtidigt en skolövning på skamtema, och när jag är färdig med boken, min uppgift, och flera dagars skakande ångestpåslag, belönas jag med sprängande huvudvärk och orkeslöshet. Läsupplevelsen är motsatsen till feelgood, men effekten blir någonslags katarsis. Jag kommer ut ur boken lite starkare, lite mindre ensam.

    En skilsmässa och otrohetshistoria utlöser Lundbergs djupaste fas av depressionen, men vi förstår indirekt att han brottats med sin hjärna mycket länge. Han skildrar skickligt inifrån sjukdomen hur världen upplevs annorlunda. Jag har en fantastisk partner, vänner som stöttar, har aldrig behövt inneliggande vård, men känner ändå igen mig i mycket. Hur det känns att låtsas vara människa utan att längre kunna känna det själv, rädslan över att inte kunna bli bättre, panikrädslan att ha smittat sina barn med sin psykiska sjukdom.

    ”Att anstränga sig för att le på rätt ställe, att nicka och humma: det är sjukdomen som imiterar mänsklighet, men stelt och inte särskilt övertygande längre. När någon ler vrider jag läpparna uppåt, när någon frågar någonting hummar jag. I grund och botten är den jag blivit fullkomligt ointresserad av allt, inåtkrökt i sitt eget vidriga, okommunicerbara gråtmörker.”

    ”Jag väntar på att få sms med skolfotografens bilder från förskolan, vettskrämd att få se spår av vansinnet i flickornas öppna, levande ansikten.”

   Lundbergs avgrund är djupare än min och det är stärkande att veta att han hittat någon slags väg uppåt. Men det provocerar att han dels knappast minns att ha skrivit den, och att det gjorts från avgrundens mörker. För boken är så litterärt skicklig, prosalyriskt vacker, med respektfulla och hjärtskärande porträtt både av Lundberg själv men också av hans medpatienters öden. Det hugger i hjärtat varje gång larmet går och vi förstår att en till har förlorats till självmördarnas skog. Dessutom är boken full av belästa citat. Att han lyckats skriva detta ur sin depression är en fantastisk prestation! (Även om jag förstår att den är redigerad i efterhand, även om jag kan tänka mig att Thåströms ord som lett mig genom livet kanske också gäller Lundberg: ”Måste visa att jag lever, så därav mitt tjat.”)

  Jag märker hur jag provoceras av Lundbergs sjukdomsperspektiv, att depression är något genetiskt och miljöskapat som en inte kan rå för. Eller så här, jag tror på Lundbergs förklaring i förhållande till sig själv och de andra patienterna. Men när jag vrider på perspektivet och ser in i mig själv så tror jag inte längre på det. Då tror jag fortfarande att jag bär skuld till mitt mående. Att jag gjort mig förtjänt av att må som jag gör.

  Men Lundberg får mig att inse att det där är sjukdomen som talar inuti mig. Att det inte är mina egna tankar. Det är depressionen som med våldsam kraft skriker mig ned på huk i mitt inre tomrum, men att jag faktiskt kan resa mig. 

  Den insikten är svår, men innehåller oerhörd kraft.

  Tycker du att det låter jobbigt att läsa den här boken? Det är det. Fruktansvärt. Vidrigt. Men detta är många människors verklighet. Den borde delas ut till hela Sveriges vuxna befolkning. För, direkt eller indirekt, så tror jag att alla påverkas av den svarta draken och hans pestsmitta.

    Du som är drabbad ska läsa den för att känna igen dig och förstå att du inte är ensam.   

    Och du som är frisk i skallen, du ska läsa den för att du ska förstå att depression inte handlar om någon som bara är lite ledsen eller lat, som är ömklig eller bara tycker synd om sig själv. Eller om du är så empatilös att du är en sådan som ser någon klättra över räcket på Älvsborgsbron och tar fram din mobiltelefon istället för att försöka hjälpa. Eller om du är jubelidiot som Horace Engdahl och tycker att alla som vill ta livet av sig borde få göra det.

    Lundberg gestaltar hur en depression kapar hela hjärnan, skapar nedåtgående tankebanor som bekräftar alltings jävlighet och tillvarons mörker. Och visar hur det är en sjukdom. En nitlott i arv och miljö-tombolan. Inget en själv kan rå för att en drabbas av, men som faktiskt går att lära sig att leva med, tillsammans med andra, med rätt verktyg och förhållningssätt.

    Du som är drabbad måste förstå att du inte är ensam, att vi behöver dig.

    Du som inte är drabbad måste också förstå det, för vi som är behöver ditt stöd.

    ”Vansinnet stiger som tidvattnet, och som tidvattnet ska det sjunka undan.”

    Det enda jag tydligt saknar i boken är Lundbergs förhållande till sin tro, jag skulle gärna ha läst mer hur hans sjukdom förhåller sig till religionen, hänger de alls samman och så vidare. 

    Boken skildrar heller inte Lundbergs tillfrisknande, men jag förstår att det skulle blivit en annan sorts bok. I efterordet beskriver han sig som en nykter alkoholist, att han inte förväntar sig att någonsin kunna bli helt frisk från sin depression, men att han däremot lär sig känna igen och skilja på depressionens tankar och sina egna, och på så vis kan han leva och faktiskt ibland vakna på gott humör. Det låter magiskt.

    Tack Andreas Lundberg, tack för att du är så jävla modig. Tack för att du ger oss drabbade hopp genom att vara ärlig ditt mörker.

    Jag hoppas verkligen att många vågar läsa den här boken.

(Köp boken här, eller ännu hellre direkt från förlaget, eller låna på ditt bibliotek. Eller be att få köpa in den till din arbetsplats. Och ja, förlaget har det underbara namnet Pequod Press, efter kapten Ahabs fartyg i "Moby Dick".

Är du deprimerad? Läs inte bara boken. Sök också hjälp och sammanhang. Det är minst lika viktigt. Även om det sitter långt inne, jag vet, men en ska inte möta den svarta draken ensam!

Det går förresten numer att följa min blogg via Facebook. Om du vill.)