Jag har en flytande bild av en perfekt pappa i mitt huvud. Det finns ingen verklig förebild, det skulle inte funka för själva grejen med den är att den förändras. Vad jag än gör så byts bilden i skallen till det jag inte är. Jag skäller för mycket, eller för lite. Jag tar för mycket plats. Jag tar för lite plats. Jag är för tråkig, jag är opedagogisk, jag är för sur, jag är för trött. Och så vidare.
Egentligen vet jag att min kompass är trasig.
Att ingen kan vara perfekt.
Ändå bubblar det här irrationella självhatet i mig.
Jag känner aldrig att jag är en bra förälder.
Men "Mamma är bara lite trött" är en riktig empowerment-roman och tvättar min deprimerade hjärna från såna där svarta tankar. Beischer låter mig skratta förlösande åt hela skiten.
Detta är en roman om stress, depression och utmattning. Om en kämpande mamma, med haltande lärarkarriär, som jonglerar VAB-dagar, förskolelämningar och omärkta kläder tills hon går sönder. Hon blir sjukskriven och satt i rehabiliteringsprogram. Där träffar hon den storrökande danskan Iris, en karaktär som växer både i huvudpersonens ögon och i mina, i takt med att sidorna passeras. Iris gestaltar hur viktigt det är att bara få dricka kaffe med någon ibland, utan att exakt veta vad som ska hända, eller vad man ska prata om.
"Vi är hemskt dåliga på sorg i det här landet ... och på glädje."
Slutet på Beischers roman blir lite onödigt, jag fick samma "ta-inte-i-så-du-spricker-känsla" som mot slutet av annars fantastiska "Jag kallade honom Slipsen". Men romanen som helhet blir ändå en vacker påminnelse om att viktig litteratur inte behöver vara krånglig eller svåråtkomlig. Ibland blir det storslaget att bara få känna igen sig. Att få gråta och skratta åt sig själv. För den här romanen är både rolig och sorglig. Ett brinnande vittnesmål om att hur vi än jagar bilden av det perfekta som kommer vi aldrig nå dit. Det perfekta är ett omöjligt hittepå som har sönder oss.
Sara Beischer skrev debuterade med "Jag ska egentligen inte jobba här" (hon är verkligen queen of boktitlar!) för kanske tio år sedan, om att arbeta som vårdbiträde i äldrevården. När jag läste den stärkte hon min vilja att arbeta med människor, hon fick mig att känna igen mig där, och nu gör hon samma grej fast i mitt föräldraskap. Beischer stärker och ger sammanhang.
Det är värdefullt.
"Mamma är bara lite trött" blir en slags mild omkoppling av min hjärna. En varm påminnelse om vad som är viktigt i livet. Igenkänningen får mig i slutänden att skratta betydligt mer än gråta. För perfekt är obehagligt och inte önskvärt. Tillvaron är full av skav och sprickor, känslor ska inte kvävas utan visas, och vågar en visa så kommer folk krama bort det. Det är det magiska med att vara människa, att ha vänner och partners.
Och, som en annan klasskompis sa, tragedin är faktiskt bara ett perspektivskifte från komiken.
Köp här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar