”Satyricon” av Gertrude Hellbrand (2018)

Jag trivs jättebra på Angereds författarskola. Vi har en givande stämning, jag har fått flera nya vänner och skrivarkolleger. Och vi har två närvarande och upplyftande lärare. Jag kom in på Bona folkhögskolas projektlinje i somras, men valde Angered framför Bona, framförallt för de fysiska mötena.

  ”Satyricon” är en roman som får mig att tvivla på det valet. Gertrude Hellbrand är lärare på Bona, och jag blir mycket nyfiken på hur det skulle ha varit med en lärare som skriver sådana här härligt dekadenta böcker om sadomasochism, rå vild sexualitet med rejält omoraliska karaktärer.

  Romanen kretsar kring en reunion, en fyrtioårsfest på landet dit den intellektuellt framgångsrika Renée bjudit bland annat sitt gamla gäng från studietiden, ”Satyricon”, de som gjorde festandet till en konstform i sig och brinnande utforskade konsten, kroppen och kalasen. Huvudperson är nyskilda mamman Olivia, som hade relation med Renées bror Rufus på studenttiden. När de ses igen blir gammal glöd till vildsint eldsvåda, men vi får tidigt veta att det hänt fruktansvärda saker, både i festsällskapet och i relationen mellan Rufus och Olivia.

  Rufus är gestaltningen av den mörka, onda, okontrollerbara kåtheten sprungen ur de vilda naturkrafter vårt samhälle försöker vrida sig bort från. Han är satyren, men hans syster Renée är ändå den karaktär jag har roligast med i romanen. Hennes hårda kommentarer om den svenska samtiden är härligt uppviglande. Hon är och har alltid varit ledaren för ”Satyricon” och lägger fram tankar som hur det diaboliska draget saknas i den torra svenska intelligentian eftersom godhetsiver och gravallvar premieras framför det råa och naturliga.

  Renée och de andra visar också hur en kan bli kåt av makt, eller av att bli förnedrad. Och makten att vara attraktiv, och veta om det. Om det vackra i att inte kalla allting sjukligt utan förundras och njuta istället. De visar också på det sorgligt ytliga i att ha nya människor som fetisch.

  Det finns en tydlig och utskriven parallell till ”Story of O”. Det är för längesedan jag läste den, men ”Satyricon” väcker minnen. Däremot är det underligt att ”Satyricon” fångade min blick på bibblan efter att jag just läst ut Batailles ”Ögats historia”, eftersom det också finns beröringspunkter mellan de båda verken; strävan efter att ta skammen från sexualiteten, maktens nära koppling till upphetsningen, våldet och dödens närhet till extasen osv.

  ”Kanske hade jag alltid anat det; att det vi kallar sex inte är den ofarliga och välordnade aktivitet veckomagasin och intresseorganisationer utmålar dem som. Att sexualiteten tvärtom är en dunkel och primitiv, mörkt uråldrig kraft som vi aldrig helt och håller kommer att kunna begripa oss på eller tämja.”

  Romanen har en nästan förhäxande spänning och flera mästerskickliga gestaltningar av åtrå och våld. Det är svåra litterära scener som Hellbrand skriver fram. Hon låter oss direkt undra vad som hänt i den där sängen, och pusselbit efter bit träder fram, och håller mig spänd och överraskad hela vägen till slutet. Och det här är oförutsägbar läsning, trots de tydliga suspense-placeringarna.

  Tyvärr nuddar språket ibland klyschorna, ett exempel finns på sidan 32 där ett stycke börjar med det urvattnade ”Syskonen Bodin förtrollade mig från första stund, som en fängslande roman man inte känna lägga ifrån sig” , för att övergå i fantastiska ”Sådan är ungdomen; ett impressionistiskt flöde av möten.”

  Men, det jag främst saknar med romanen är djup i karaktärerna. Romanen är inte platt, men skulle för min del gärna fått vara hundra sidor längre, med fler nedslag i bakgrunden. För visst gillar jag att relationen mellan Rufus och O får vara ”simpelt” köttslig, men jag hade ändå gärna sett vad som fanns mer mellan dem, speciellt med tanke på hur romanen utvecklas. Jag förstår och gillar slutet, men hade gärna sett det tidigare genom karaktärerna.

  Det är oturligt, eftersom ”Satyricon” hade kunnat vara perfekt. Men den är fortfarande bland det mest intressanta samtida svenska jag läst på länge. En karaktär talar om att deras dekadens är en motkraft till feminismen, och jag går upp på tårna. Jag förstår att hon menar feminismens tendens att vända sig bort från biologin, men tänker att ”Satyricon” just därför är ett feministiskt verk. Tillgång till hela den egna upplevelsen, utan skam eller skuld, är för mig en central del av feminismen. Här är diskussionen arv eller miljö skitsamma, det viktiga är att en individualisering av sexualiteten är en kugge i varje frigörelse, och där ingår ställningstaganden kring exempelvis dominans och underkastelse. För att möjliggöra en sådan ärlig utforskning måste vi kasta av oss vår skenbart frigjorda, men fortfarande kristet moraliserande, samtid. Litteratur som ”Satyricon” blir här till ett slags frihetligt kalejdoskop in bland de egna känslorna.

  Men det är klart, om litteraturen lämnas och sexualiteten utforskas i verkligheten, då behövs tydliga stoppord. Den som sätter sociala regler och moraliska koder åt sidan leker faktiskt också med katastrofen. Det är en varning, inte ett förbud, som Hellbrand gestaltar så väl att jag är helt svettig efter utläsningen.

”Satyricon” får mig att längta efter att läsa Hellbrands tidigare verk, men också att inse att det är dags för mig att leta fram både ”Story of O” och ”Venus i päls”.

Att romanen är utgiven på Albert Bonniers snarare än Vertigo betyder kanske att den svenska synden inte är helt död ändå?

Två störiga detaljer: Romanen använder sig av flera konstverk kopplade till satyrer, sexualitet och dekadens, men ändå: karaktären Tony lyssnar på Black Metal, han åker på spelningar och verkar kunna sin grej, ändå påpekar han aldrig att det finns ett stort norskt band som heter just Satyricon. Det hade kunnat nämnas i en mening eller två, för att få trovärdigheten att öka i mina ögon. Update: Författaren upplyste mig om att O faktiskt nämner bandet i början, men hon höll med om att Tony hade kunnat utveckla det lite.
På ett liknande vis kallas en karaktär för ”Markisinnan de Sade”, utan att någon av de kulturellt skillade karaktärerna nämner att detta också är namnet på en pjäs av Yukio Mishima som dramatiserats bland annat av Ingmar Bergman  (finns på Svtplay). Jag tänker att Hellbrands karaktärer vet detta, och hade därför gärna sett det i romanen.

Köp boken här, eller låna på bibblan.