”Tampa” av Alissa Nutting (2012)

Sedan jag fick egna barn är pedofili en av de saker som skrämmer mig allra mest. Att uppskattningsvis 3-5% av den vuxna befolkningen bär på en sexuell läggning som får dem att tända på prepubertala barn, det är en ogripbar siffra som håller mig vaken om nätterna. Det är alltså över en procent, vilket borde göra det till en slags folksjukdom. Men det är klart, läggningen är inte problematisk/sjuklig om inte personen själv tycker det, eller om hen börjar begå övergrepp.

  Iallafall, jag valde ”Tampa” dels för någotslags ”know your enemy”-tänk, men också för att jag, som bekant, älskar transgressiv litteratur. Romanen är inspirerad av verkliga händelser, författaren gick i High School med en kvinna som senare i livet dömdes för övergrepp på en fjortonårig pojke hon var lärare till. Men romanen är fiktion, och när jag jämför det verkliga fallet med förövaren i ”Tampa” verkar de skilja sig mycket åt, fundamentalt kring gärningsmannen, men likna varandra kring samhällets syn i slutet.

  Celeste, jagberättaren och huvudpersonen i ”Tampa”, är någonslags bombnedslags-snygging, gift med en polis kör hon omkring i en Corvette och får män i alla åldrar att vända sig om efter henne. Men hon är inte intresserad av sin man, eller andra vuxna män. Hon tänder på pojkar i yngre tonåren. Hon har därför valt att bli lärare för att i yrket kunna ragga upp barn och ha sex med dem. Tyvärr låter inte Nutting Celeste ”bara vara pedofil”, utan hon är också sociopat. Totalt iskallt beräknande i sitt beteende, empatilös, utan en tanke på sin omgivning. Inte på offren, inte på sin man, och så vidare. Det gör också att det blir omöjligt att känna med henne. Celeste blir tyvärr aldrig mer än en monsterkarikatyr.

  En stor del av romanen är välskriven grafisk porr, framskriven snarast som mellan en egoistisk kvinna och en tafatt man. Effekten och obehaget av att det är sex mellan barn och en vuxen försvinner många gånger, jag tycker att författaren handskas ovarsamt med sitt ämne. På ett vis har hon fallit för en av den transgressiva litteraturens fallgropar, när smutsen och det gränsöverskridande blir i ett egensyfte, grovheterna saknar poäng. Chock för chockens skull. Samtidigt glömmer Nutting av att påminna oss om hur obehagligt det vi läser faktiskt är. Nutting glömmer också av hur fullständigt osannolikt allt sex blir efter ett tag. Lägger ingen märke till någonting i Tampa?

  Just sexet är ändå det enda som lurar mig att minsta lilla känna med huvudpersonen, när jag försöker och anstränger mig. Celeste i ”Tampa” marknadsförs som en kvinnlig Humbert Humbert (Nabokovs förövare i klassikern ”Lolita”), men jag tycker det är en skrattretande jämförelse. Som jag minns Humbert (färskare i minnet ligger Henrik-karaktären i Knausgårds debut ”Ut ur världen”) så finns den litterära magin i att författaren lyckas få mig att känna med någon som gör hemska grejer. ”Tampa” är med psykopat-Celeste snarare mer lik Bret Easton Ellis karaktär Patrick Bateman i ”American Psycho”. Och jag känner på ett liknande vis som jag gjorde inför Bateman. Idén är roligare än genomförandet. Det blir inte kul att ha sociopater i huvudrollen, eftersom det inte går att känna med någon som inte känner. Det obehagliga i att Celeste tänder på tonåringar hade räckt för den här romanens gränsöverskridande.

  Och visst, kanske går det att bemöta min kritik av Celeste-karaktären som att det handlar om att jag inte kan föreställa mig en kvinnligt sexuellt odjur. Att det har med könsroller i mitt huvud att göra. Kanske finns en viss poäng i det, men det förklarar inte att resten av persongalleriet i romanen också är kartongbitstunna och platta.

  ”Tampa” väcker intressanta tankar. Kvinnor kan vara förövare i sexualbrott mot minderåriga. Det är inte säkert att varken omgivningen eller det barn som utsätts för övergrepp av en vuxen kvinna inser att det är något som skadar. Synen på manlig respektive kvinnlig sexualitet. Slutet av boken handlar mer om detta, och här känns det som att verklighetens rättegång kring författarens gamla klasskompis har stått modell för romanens intrig. Men det görs slarvigt, för hastigt och rakt ner i halsen.

  Jag skulle tipsa om den här romanen om det sociopatiska i Celeste skrivits bort, om sexet tog upp max en tredjedel av det nuvarande utrymmet, och rättegång och avslutning istället fick svälla och ta plats. Nu tycker jag att du kan välja en annan bok. Inte för att ämnet är för grovt eller att jag är för pryd. Tvärtom. Ämnena som ”Tampa” väcker är alltför viktiga för att hanteras så slarvigt som Nutting gör.

  Vi får ingen backstory alls på Celeste, mer än att hon valt sin yrkeskarriär just för att jaga unga pojkar. Men hon är tjugosex och har inte innan romanen tar fart begått några övergrepp. Jag blir förbannad på att Nutting tycker att vi bara ska köpa det, när det tvärtom är här brännpunkten borde ligga. Vad hände där emellan? Är pedofili en läggning som kommer från ingenstans, eller kan den påverkas/triggas/hämmas osv? När bestämmer sig en pedofil att gå från tanke/fantasi, till att begå övergrepp? Och hur kan vi som samhälle fånga upp det? Det hade varit en intressant bok. 

(Omslaget.. Genialt i sin vidrighet. Om det hade handlat om flickor och inte pojkar. 

Romanen ska tydligen filmatiseras av Harmony Korine, han som gjorde fantastiska "Kids" och "Gummo". Det blir säkert sevärt.
Men köp inte den här boken, inte här, här eller här.)