Dystopier är tvärinne. Genrén fyller
hela hyllor på biblioteket och halva Netflix-flödet. Ändå är
”Efter floden” en oförtjänt bortglömd dystopisk pärla,
svenskskriven på åttiotalet. Då var Kalla Kriget intensivt,
kärnvapenhotet hängde över samhället, och författaren Jersild
var engagerad i ett antikärnvapenprojekt som senare skulle få
Nobels fredspris. Men innan dess använde han sin rädsla för att
skriva ”Efter floden”.
Vi förstår direkt att berättarjaget,
Edvin, övergivits på ett
postapokalyptiskt Gotland, och i romanen följer därefter hans kamp för
överlevnad bland de andra människospillrorna. Framförallt har äldre män
överlevt, om det är för att de klarat radioaktiviteten bättre än
andra, eller om det har att göra med deras egoism framgår aldrig,
men jag tolkar som att det senare alternativet är det korrekta.
Det är en pennalistisk, hierarkisk
framtid Jersild skriver fram. För berättarjaget är staten en lika
ogreppbar tanke som gud. Rättvisa är en rent dålig,
konfliktalstrande organisationsprincip, som skapar konflikter och
motsättningar, medan regler och tydliga maktstrukturer gör
tillvaron tydlig och mindre friktionsfylld.
Det gäller att äga eller bli ägd.
Mer socialdarwinism än ömsesidig hjälp. Totalt oromantiskt.
Tankarna går till McCarthys ”Vägen”, men i ”Efter floden”
finns inte ens den vackra relationen mellan far och son att få hopp
från. Jersilds framtid är totalt nattsvart.
Den är dessutom överraskande grov,
utan att för den skull förlora i allvar. Guldplomberade tänder
fungerar som valuta, hundar äter avföringen direkt från källan då
jaget går för att tömma tarmen. Folk bränns levande, dödar
varandra med hammare, våldtar med knivar. Berättarjaget tvingas
suga smutsiga kön för att överleva. Och Jersild använder sin
läkarlegitimation och skriver fram både en DIY-kateterisering och
en utan-resurser-abort (men det viktigaste uppgiften för de
medicinskt kunniga i ”Efter floden” är ändå att utföra
barmhärtighetsmord.)
Titeln är tydligt biblisk, men
innehållet mindre så. Det finns en fantastisk drömscen då Jesus
klättrar ned från korset och försöker putta berättarjaget ur
sängen och det finns ett katolskt (?) kloster, men i övrigt är jag
osäker på var Jersild vill putta läsaren med det bibliska. Han
sitter, så vitt jag vet, i styrelsen för Humanisterna och
kategoriserar sig gissningsvis inte som religiös eller kristen, ändå
är det en rätt vacker skildring av religion i boken.
”- De spetälska har fått för
sej att dom är upphovet till all ondska i världen […] Jag tror
dom söker en förklaring till sitt eget lidande. Av alla människor
jag sett eller hört om här på ön, har de spetälska lidit mest.
Den som blir plågad bortom allt förstånd, kan lindra sina plågor
om plågorna ges en mening, om man tar på sig en stor skuld.”
Det gömmer sig också mer magi och
livsvisdom i romanen, Jersild är en skicklig iakttagare av samhälle
och människor, och öns medicinman Petsamo är gissningsvis en
gestaltning av Jersild själv, och får säga flera mörka, hemska,
viktiga saker:
”När man är ung som du tror man
att människan ändrar personlighet med åldern. Mognar. Gör sig av
med vissa drifter. Finner sej, hittar vad ska vi kalla det, harmoni?
Men inte: antingen arbetar människan som ett djur, hinner aldrig
tänka och blir därför sällan melankolisk. När sjukdom och död
drabbar henne, kommer det som ett slag från ovan. Hon har aldrig
förberett sej. Eller så är det som för mej: jag går ständigt i
tankar om min egen död, om livets meningslöshet och den skam det
innebär för en tänkande varelse att vara fången i sin egen
biologi. Det finns inget människovärdigt liv.”
Jag tycker att
Jersilds roman är en briljant dystopi, klart i klass med exempelvis
”Kallocain”, och närmare en potentiellt verklig framtid. Så
varför har då inte den här romanen högre status i
litteratursverige? Jag gissar att ”Efter flodens” bortglömdhet
beror på att Jersilds postapokalyps är svartare än vi törs tänka
oss. För det är iallafall inte det litterära hantverket som
slirar. Jersild har ett mäktigt språk och formuleringsförmåga i
klass med de stora svenska författarna.
I en kommentar som
utgör efterord skriver Jersild om att han aldrig skildrar själva
katastrofen, utan livet efteråt, eftersom den mänskliga
fattningsförmågan inte verkar kunna fantisera själva undergången.
En skarp iakttagelse som gäller merparten av dystopigenrén, men
kanske framförallt bör appliceras på frågan om klimathotet i vår
nutid. Vi har svårt att föreställa oss själva klimatkatastrofen,
trots att vi lever mitt i den.
Men jag tänker att ”Efter floden”
och liknande verk kan hjälpa oss inse vad vi är på väg att ställa
till med. Jag läser romanen en kärleksförklaring till folkhemmet, och som en stor
jävla varningsklocka för att inte vara för naiva inför verkliga
samhällshot. Att det är farligt att inte bry sig, att människan är
en lynnig och opålitlig varelse, kapabel till värme och medkänsla
om förutsättningarna finns, men förlorar vi dem, då rasar vi
snabbt. Utan trygghet (verklig som upplevd) förfaller människan
till egoismen.
Köp på ditt antikvariat, eller här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar