”Maken” av Gun-Britt Sundström (1976, 2008)

Gun-Britt Sundströms kultiga relationsroman tar sin läsare genom ett sjuttiotal i Stockholm, med FNL-pins och Vietnamdemos, tokvänster och borgerlighet. En heterorelation står i centrum för romanen, den blossar upp mellan berättarjaget Martina och Gustav, två vänsterintellektuella. Hon är skoningslös och rastlös, han är storsint och förstående. Bägge är litteraturkunniga, sökande, diskuterande, ifrågasättande. Och oblyga talar de om allt, och häri ligger en av ”Makens” litterära unikheter. De diskuterar onani, sin dragning till andra, och andra relationella tabuämnen. Snart har de också sex med andra, inleder relationer med andra, och berättar fortfarande lika ärligt allt för sin partner, fastän det gör ont i både den som säger och den som lyssnar.

  ”'Hänsynslöst uppriktig' står det i tidningsreportagen när kändisarna talar ut, det är en bra fras. Osovrad uppriktighet är hänsynslös, den beror på den talandes behov av öppning men tar ingen hänsyn till hur det tas upp av den som hör.”

  Jaget är en överraskande rationell och rak kvinna, romanens andra stora kvalité, även om vi så småningom får anledning att väcka en del frågetecken kring den bilden, opålitligberättare-style. Vi följer närgånget hennes pendlande mellan att vara ett vi när hon vill vara ett jag, och att tvingas vara ett jag när hon vill vara ett vi.

  Berättarjaget skriver att hon inte är en idémänniska, och inte heller filosof, men hon övertygar mig inte direkt om det. Cynisk är hon, visst, oromantiskt, absolut, men också en både bred och djup tänkare.

  ”Det är så jobbigt att höra ihop med någon. När jag är ensam spelar det ju ingen roll vad jag är på för humör, jag kan syssla med något annat och låta bli att tänka på det. Men när jag är tillsammans med dig blir det plötsligt så betydelsefullt, du märker mina lynneskiftningar innan jag själv gör det, de blir förstorade genom dig, och så blir det som om det var ditt fel.”

  Romanen slår an i mina egna förvirrade år som relationsanarkist, och jag tänker hur mycket användning jag skulle ha haft av den här boken för tio år sedan. För det här är ingen hyllning till tvåsamheten, eller ensamheten, eller flersamheten, det är nog inte en hyllning till något. Istället är det en bitsk men respektfull illustration av hur svårt det är med relationer, oavsett definition.

  ”Självständighet. Det låter bra. Självständig måste vara bra att vara. Självständighet kan man inte ha för mycket av.

Inte det? I själva verket är det ju en fråga om en form av beroende, detta som allting annat: att nämligen vara beroende av oberoende.”

  En essäkänsla hägrar över stora delar av texten, så mycket att jag gissar att Sundström planerat synopsis för att kunna utforska alla möjliga och omöjliga situationer som kan uppstå i en relation. Att jag ”genomskådar” det gör mig ingenting, jag vill läsa Sundströms reflektioner. ”Makens” sätt att väcka tankar om ensamhet och tvåsamhet och problematisering av vardagslivet tar mig till Malin Linderoths ”Nuckan”, som också var en relationell ögonöppnare.

  Det här är en svår bok att skriva om. Som om bell hooks kärleksteorier gestaltats tjugo-trettio år innan hon själv skrev dem? Bort med romantiken från relationen, in med arbetet och reflektionen. Kärlek är mer än en känsla, det är något en gör.

  Jag vet inte, men är du intresserad av mänskliga relationer med ett öppet, inte så lättprovocerat, sinne är ”Maken” en bok för dig att hålla på med.

  Spänningen ligger givetvis i om Gustav och jaget kommer att klara av att fortsätta leva tillsammans, de står inte ut med varandra, och inte utan varandra. Men utan att bränna handling för er så lovar jag att det är värt att läsa till slutet.

Köp på ditt antikvariat, eller här,