”Tripprapporter” av Tone Schunnesson (2016)

Något år efter hajpen kunde jag nu låtsas att jag hittat boken själv och ta upp den här omskrivna debutromanen. En ung kvinna som rått skildrar drogmissbruk, sex och ensamhet torde egentligen ha väckt mitt intresse direkt vid publiceringen, men instinktivt skeptisk till det som sätts på piedestaler så tog det mig lite tid att hitta fram.Kanske också för att jag trodde, genom titeln, att romanen skulle vara ytligt drogromatisk på ett ointressant sätt.

  Men, iallafall, så hittade jag fram och romanen är framskriven med en jagberättare som skildrar sitt destruktiva liv som ung missbrukande kvinna. Schunnesson har ett imponerande rikt språk men romantiserar för den skull ingenting av knarkarens helvete eller drogernas rus. Berättarjaget lurar och snor och bedrar för att fylla kroppen med substanser som kan döva de inre demonerna. Jag inser under läsningen att bokens titel nog är en ironisk blinkning till Flashbackforumets många mer självförhärligande tripprapporter vars syfte brukar vara att skildra berättaren/brukaren som häftig och farlig. Men det finns inget självförverkligande i det knarkande som Schunnesson skriver fram, bara en allt mer desperat verklighetsflykt. Undan uppväxtens trauman, undan dåliga relationer, undan självhat.

  ”Barndomen är ingenting du lämnar bara för att du känner för det.”

  Vi får följa jagets liv i Sverige, men också under en resa till Thailand hon gör för att bryta sina egna mönster, ett grepp som omgivningen kanske kan se som naivt men som också kan fungera livsavgörande och livräddande för många med missbruksproblem.

  ”jag åkte hem, skrev på ett kvitto att ingen människa går upp mot en lina.”

  Starkt och talande i romanen, men också tänkvärt utanför. Det är så mycket vi låtsas är viktigare än andra människor. Knark, jobb, Facebook, Netflix, Likes, högerswipes, frisyrer, jeans, lägsta tid på milen och så vidare. När det i själva verket är i det mänskliga mötet med andra som magin med tillvaron finns. Det är där vi blir sedda, själva fundamentet till att kunna landa, läka, leva, leka.

  Romanen fungerar som en påminnelse för alla oss med livet under någorlunda kontroll att det är ett ytterligt fåtal människor som är genuint onda (som gör gärningar vars enda syfte är att skada någon annan för ens eget nöjes skull). De flesta som gör hemska saker gör det i någon form av desperation, sprungen ur brist på resurser, materiella eller emotionella. För lite pengar, kärlek eller bekräftelse. Eller alltihopa. En knarkare lurar inte vänner eller snor cyklar för att vara elak, utan för att moralen inte längre får plats i livet. Behovet, begäret, att få tyst på sitt eget skrikande, trasiga, okramade ego väger tyngre än normer om uppförande eller omgivningens tyckande. Och om en redan är dömd, varför fortsätta försöka?

  Läsningen får mig att lova mig själv att ge fler chanser, trots att missbrukare gärna blir manipulativa så vill jag våga se fler öden, släppa in fler människor, men jag ska ändå inte ta skit. Både för min egen skull, men också för den andres, för ingen mår i längden bra av att inte bli avkrävd (lagom mycket) eget ansvar.

  Schunnesson skildrar skickligt att det inte finns något glamouröst med knark, utan att det snabbt förlorar sin äventyrlighet och blir långtråkigt. Tyvärr tycker jag att läsningen av romanen blir det också. Jag älskar idéen, starten och språket, men det är någon del som saknas för att den här romanen helt ska slå omkull mig och bli något annat än den schyssta quickread som den blir nu. 

Finns hos imperiet här men garanterat också på din bibbla.