”Urtidsbilder” av Simon Stålenhag och Anna Davour (2019)

Jag kommer att skriva om Stålenhags tidigare utgivning framöver, men för dig som inte är alls bekant: Simon Stålenhag är en författare och illustratör och rent objektivt det största som hänt svensk scifi sedan Harry Martinsons ”Aniara”, i god konkurrens med Johannes Anyurus ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar”. Inte för att de är speciellt lika, men de skapar stora läsupplevelser som lämnar tunga avtryck efter sig (mina två tydligaste kriterier för att verkligen kunna älska en bok).

  Men, den här senaste boken, ”Urtidsbilder”, släpptes i måndags och avviker från de tidigare. Den är inte scifi, utan vetenskaplig historia. Som jag förstår det så utgjorde bokens bilder grunden till en utställning på Naturhistoriska i Stockholm, som sedan har textsatts av vetenskapsjournalisten Anna Davour och nu ges ut tillsammans i den här bokformen.

  Jag kan ingenting om färgval, perspektiv eller tekniker i målad konst. Men jag märker tydligt hur Stålenhag har ett sätt att måla (teckna? Rita? Vad kallas det han gör på den där digitala plattan?) som når rakt in i lillpojken i mitt hjärta. Han når också rätt in i min treårige son, vilket inte är det lättaste: med en hel myrstack i brallorna har han svårt att sitta stilla mer än några minuter i taget. Men då lådan med fyra Stålenhagböcker kom i brevlådan och vi tillsammans började kolla på bilderna så satt han stilla över en timme och häpnade. Vi pratade inte, tittade bara på bilderna och bläddrade. Med jämna mellanrum mumlade han: "Wow". Efter den kvällen kommer han nu dagligen balanserande med någon av de vackra coffetableböckerna, sätter sig ned och förundras. 

   Lillpojkeetiketten är alltså långt ifrån någon diss från min sida, och för genustydlighetens skull så tänker jag att på samma sätt som att gubbe eller tant är personlighetstyper som kan finnas i vem som helst snarare än någt kopplat till kön eller ålder, så kan flickor, kvinnor och damer nära småpojkar inuti sina hjärtan. (Ett bergsäkert sätt att se efter om ni har en i er är att låna hem en Stålenhagbok. Om det kittlar i bröstet, då är det lillpojken som sprattlar förtjust).

   Det Stålenhag skildrar i sin tidigare utgivning är tentakelmonster, robotar, svävare, rymdskepp, dinosaurier, gamla tevespel, datorer med tjocka skärmar, alltsammans i en skönt diskbänkigt åttiotal (själv handlingen lämnar jag till senare blogginlägg, anar förtjust lite hård scifi mitt i de sprakande fantasierna?). Men iallafall, även om effekten är liknande så avviker ”Urtidsbilder”. Såhär: steget mellan robotar och urtidsdjur är tydligt och klart kvar inom lillpojketemat, och bilderna i den här senaste boken är nog så fantasieggande, men skillnaden är att grunden inte är Stålenhags fantasier utan paleontologi och evolutionär forskning. Det är galet att bilderna triggar fantasin på liknande sätt, men istället för att njuta av fantasier så njuter jag av något som faktiskt funnit på jorden. Jävla svindel! Samtidigt så gestaltas tider och varelser som ingen människa sett i verkligheten och där blir väl föreställningsförmågan och fantasin centrala, hos både författare och läsare, trots den vetenskapliga settingen. 

   ”Urtidsbilder” fungerar som ett slags djupt tittskåp bakåt i jordens historia och skapar en hisnande känsla inför hur små vi människor är, hur kort tid vi knallat omkring här på jorden, hur mycket som hänt innan oss, hur många som levt, och hur underbart intressant naturen är.

   Jag vet inte hur urvalet av skildrade urtidsdjur har gått till, godtyckligheten gör mig ingenting och jag uppskattar att jag får bekanta mig mer fler dinosaurier än de som syntes i Jurassic Park. Men mina favoriter är faktiskt ickedinosaurier. Amfibien Gerrothorax som simmar runt med munnen öppen och fångar mat, det sexhorniga däggdjuret Uintatherium, eller Castoroides: jag menar, 2,5 jättebäver är stoff till både barnböcker och mardrömmar! Och, om jag någonsin skulle ha ett Mastodon-coverband skulle det givetvis heta Dorudon.

  Anna Davours texter fungerar väl som krydda och sammanhang till bilderna. Lek till exempel med insikten att månens dragningskraft får jordskorpan att bukta. Eller berättelserna om den fattiga fossilletaren Mary Anning på Engelska landsbygden på artonhundratalet, en historia som verkar vara värd sin egen bok bara den. Tyvärr känner jag ändå att texterna är bokens svaghet, de spretar en del och exempelvis skulle det varit fint om det avgjordes om mottagaren (läsaren) ska tilltalas som ett barn eller inte. Jag har inget emot varesig det ena eller det andra, men stör mig på att riktningen och tonen pendlar (och varför heter inte boken ”Urtidsdjur”?).

  I en tid där den människoskapade klimatkatastrofen blir allt tydligare tycker jag att ”Urtidsbilder” har en ödmjukande effekt på sin läsare. Boken trycker mjukt ner respekt i mig. Vi människor ska inte tro att vi är så fristående från naturen, och även om varje tidsperiod av urtidsdjur skiljs åt av olika katastrofer så är det bara vi som arbetar aktivt för att vår katastrof ska komma tidigare. Vi är bara en art i raden av många. Vi kommer också att dö ut. Förhoppningsvis kommer vi ersättas av nya arter (om inte vår uppfinning kapitalismen redan gjort vidare liv på jorden omöjligt).

  Jag hoppas att den här boken blir rikligt inköpt till grundskolebibliotek runt om i världen (och ja, att den överhuvudtaget kommer ut på fler språk än svenska), för den hjälper oss förstå att jorden är värd att bevara.

  Jag närde ett tag en fantasi om att jag skulle älskat att se Stålenhag skildra något X-files inspirerat, tiden och tidigare teman känns som att de passar ihop. Jag kan fortfarande verkligen se honom göra flygande tefat, storögda aliens, eller varför inte yetis, bigfoots och kletiga monster som krälar i avlopp. Jag gillar fortfarande den tanken, men ”Urtidsbilder” har visat mig att Stålenhag har en större bredd och är djupare förankrad i forskning och verklighet än vad jag tidigare förstått. Nu gissar jag att det snarare blir rymdfärder som han tar sig an. Oavsett blir det spännande att se åt vilket håll Stålenhags författarskap tar oss. Jag, min son och tusentals andra lillpojkar, i alla åldrar och kön, väntar spänt.

Det känns ärligt att skriva ut att jag mottagit recensionsex av den här boken. Det är smickrande, men jag tror inte det färgat min text alltför mycket. Det här är en bra bok och givande läsning. 

Boken släpps i samband med Vetenskapsfestivalen här i Göteborg i helgen. Författarna kommer finnas både på Scifi-bokhandeln och i Nordstan. Kanske vågar jag mig in och får boken signerad..

Vi kommer få följa Stålenhags framgång genom Hollywood, han har sålt en av sina tidigare böcker till att bli teveserie på Amazon Prime.  

Köp alltid direkt från förlaget, låna på bibblan, men länk till imperiet för pingly.