”The Handmaid's Tale” av Margret Atwood (1986, 2017)

Det här med hajp är förrädiskt. Jag gillade Atwoods ”Oryx & Crake” mycket, och ”The Handmaid's Tale” är ju duktigt populär i sin teveserievariant. Här hemma har Ida suttit och skrikit och gråtit åt den, medan jag tänkte att jag skulle läsa boken först. Vilket jag nu har gjort, men tvekar efter utläsningen faktiskt över om jag kommer ge teveserien min tid.

  Fast mycket i romanen är bra. Den dystopiska världen är genomtänkt, Atwood skriver i förordet: att ingen enskild scen är helt påhittad, alla scener och delar är på något vis hämtat ur verkligheten. Det ger romanen en märklig och stark bismak. Ofta handlar en dystopi om att skildra en framtid som saknar något, som gör att vi uppskattar och vårdar att vi har det kvar just nu. Till exempel friheten att göra fel, att protestera eller att ljuga, och så vidare. Den effekten finns också i ”The Handmaid's tale”, feminismen känns härligare och viktigare, men verklighetsaspekten gör att romanen samtidigt fungerar som en historielektion och påminnelse om att jämlikhetskampen faktiskt inte kommit så långt som vi vill inbilla oss. Framförallt har den inte så djupa trygga rötter som vi låtsas att den har. När som helst kan de enkla förklaringarna segra, om vi inte passar oss.

  Atwood skriver fram en värld där en fundamentalistisk kristendom har belägrat det som tidigare var USA, men nu heter Gilead. Infertilitet plågar landet, antagligen kopplat till männens spermieproduktion, men samhället letar primärt korrigeringar i kvinnorna. Männen har makten, männen är djur, och det är upp till staten och kvinnorna att sätta gränserna i förhållande till männens sexualitet. Staten har därför tagit kontrollen över reproduktionen. Berättarjaget är en barnaföderska i den här industrin. Men hon är inte prostituerad, geisha eller sällskapsdam, tvärtom är hon reducerad till en vandrande livmoder (hejhej vår samtids diskussion om surrogatmödraskap) till en rik man, kanske är han ett militärt befäl.

  Genomgripande gillar jag hur Atwood visar att om vi gör både katter och kvinnor till objekt istället för subjekt så kan vi motivera hemska saker som utförs mot henne eller honom. Det är en simpel men samtidigt otroligt viktig insikt.

  Jag gillar hur Atwood gestaltar den lilla makten som finns kvar hos kvinnan, berättarjaget. Den sexuella, som ett hundben framför en hund, och hon låter karaktären njuta av den. Det känns väldigt verkligt, och modigt skrivet.

  Gilead ger mig vibbar av Michel Houllebecqs dystopi i ”Underkastelse”, men där han skildrar övergången mellan nutid och framtida religiös totalitarism (och modigt pekar ut hur och vilka som skulle attraheras av en återgång till tidigare mer hierarkiska relationer mellan könen) så hoppar Atwood till större delen över det och skildrar istället hur det skulle se ut då systemet satt sig (även om hon nuddar vid det i Lukes egenintresse över berättarens förlorade frihet). Inget fel i det berättargreppet, det är mer klassiskt dystopiskt och det är innerligt svårt att skildra katastrofen (som Jersild pekar ut i efterordet till ”Efter floden”). I Atwoods värld har maktövergången varit våldsam och terrordriven, men jag har ändå en smula svårt att se hur de religiösa behållit makten och klarat av att genomföra sina hårda samhällsreformer? Omgivande länder verkar inte ha gått igenom samma utveckling, och USA är stort? Oavsett påminner ”The Handmaid's tale” sin läsare om att demokrati och frihet än så länge inte är mer än historiska parenteser. Att våldet och de enkla lösningarna är oerhört mäktiga och frestande vägar för att enkelt organisera ett samhälle, men att dess konsekvenser blir vidriga (hejhej, högervindarna genom samhället generellt).

  Jag har också lite svårt med att ett totalitärt samhälle som har gått igenom så stort krångel med reproduktionen praktiserar dödsstraffet så frikostigt som de verkar göra. Kanske är det något i barnafödandet som jag inte förstår, att det handlar om att de rika föräldrarnas existentiella projekt snarare än ett demografiskt behov av barn? Isåfall hade jag gärna sett det komma fram tydligare i romanen.

  Sen är det det här märkliga efterordet. Det behövs liksom inte. ”Järnhälen” av Jack London är ett exempel på där det skenbart vetenskapliga appliceras mer fungerande på en scifi-dystopi.

  Och relationen mot slutet. Den bara händer? Så kan det ju vara med relationer, men jag går inte med på det i litteratur. Då vill jag att det gestaltas hur den bara händer. Det kan inte bara plötsligt vara där. Då känner jag mig som läsare lurad.

  Margret Atwood är onekligen ett skickligt proffs och jag roar mig med att iaktta hur mästerligt hon hanterar jagberättaren. Jaget kan verkligen inte misstänkas vara samma berättarjag som det Atwood använder i ”Oryx & Crake”. Däremot kommer jag tyvärr aldrig helt nära jaget i ”The Handmaids tale”, och det är framförallt anledningen till att boken inte blir den klassiker hos mig som jag ville göra den till. Det är en underbart hemsk och tankeväckande värld hon skrivit fram, men den skrämmer mig inte på djupen som den skulle ha gjort om jag brytt mig mer om karaktärerna. 

Köp på loppis, antikvariat men inte hos imperiet här, här, här, här. Eller se teveserien.