”Batongerna slår nedåt – en berättelse om brottsbekämpning” av Jonas Lundström (2016)

Det är allt pirrigt att ge sig på att läsa böcker skrivna av vänner och bekanta, men som tur är skriver folk i min omgivning bra (Jonas Lundström tar alltså plats tillsammans med Arne Nilsson och Hanna Wikman).  

      Jonas är en erfaren aktivist och våra vägar korsades ett par gånger 2011-2012 i samband med några aktioner mot deportationer och ett No Borders-läger utanför Stockholm. Men Jonas (till skillnad från mig och så vitt jag vet) gick aldrig sönder av sin aktivism utan har istället fortsatt att (till synes) outtröttlig befinna sig där saker händer, hela tiden uppmärksamt iakttagande och sökande efter förståelse, aldrig rädd för att ta ställning (iallafall inte så rädd att han låter det hindra). Det är en ypperlig grund för en aktivist att kämpa från (istället för min egen ”måste-visa-att-jag-är-värd-att-leva”-drivkraft), och för en författare att skriva från. Och hela ”Batongerna slår nedåt” skimrar av kämpaglöd och argumentationslust.

Boken är en anarkistisk ögonöppnare kring det svenska rättssystemet, om hur resurser fortfarande riktas på insatser som håller samhällskroppen ren (småbuset på gatan) medan stora ekonomiska brottslingar inte prioriteras, slipper batongslag i knävecken och definieras sällan ens som kriminella.

      Jag ler åt det härligt respektlösa då Lundström ger sig på att förklara både Marx och Foucault för att sedan ta avstamp från deras axlar och skapa sin egen illustration av maktens landskap. Det är imponerande och inspirerande!

      Men den allra största behållningen från ”Batongerna slår nedåt” är kanske ändå just tydliggörandet av hur sådana koncept som ”kriminell”, ”brott”, ”fängelse” och ”straff” är diskursiva konstruktioner och inga naturlagar. Som exempel, är fängelsestraffets syfte att vara avskräckande och samtidigt någonslags tillbakabetalande av en skuld till samhället? Fungerar det? Är det isåfall beräknat enligt vettiga principer? Vad är en våldtäkt i fängelsetid? Är det rimligt med tio år för narkotikaförsäljning, och bara tre för grova sexuella övergrepp på barn under många år. Och så vidare.

      Lundström tydliggör gång på gång det orimliga i det vi tenderar tänka på som naturligt.

      Extra intressant blir diskussionen om straffens avskräckande effekt på viljan att delta vid civil olydnadsaktioner. Den typen av lagbrott föregås ofta av tanke, planering och reflektion. Jag känner igen det, hur i sådana sammanhang straffets avskräckande faktiskt fungerar (tyvärr) . Men förarbetet inför civil olydnadsaktioner skiljer sig drastiskt mot mycket av ”den synliga kriminaliteten på gatan”, som inte har samma sorts förberedelsefas. Den avskräckande effekten uteblir alltså kring många andra typer av lagbrott.

      Boken utgör överlag en värdefull, alltför sällsynt, anarkistisk kommentar till den svenska polisen. Lundström blottar exempelvis det absurda i hur polisen alltid används som primärkälla hos de stora mediehusen, eller hur de själva upprepat begår brott utan att fällas, se det tragiskt aktuella exemplet kring 20-årige Eric för exempel på bägge två. (Det är inte direkt någon vild gissning att ingen polis kommer fällas för det mordet heller.)

      Det är lite annorlunda för mig att skriva om facklitteratur än skönlitteratur. Fackböcker kommer ofta med någon form av sanningsanspråk, som läsaren kan gå med på eller kanske ifrågasätta utifrån egen förförståelse och kunskap. Jag är ingen duvunge kring anarkism och kriminalitetskritik, och även om jag emellanåt känner det som om jag machetehugger mig fram mellan Lundströms fotnoter medan hans hårda ansats hamras in i mig, så lyckas Lundström. ”Batongerna slår nedåt” kommer inte med ännu en sanning. Tvärtom, som en god anarkist använder han all den forskning han tröskat och petar effektivt hål på maktens hycklande ”Sanning” och visar att verkligheten är krångligare än vi vill erkänna.

      Jag tycker tyvärr att parallellerna mellan Sverige och USA emellanåt haltar en aning, och språkligt plumpa formuleringar som ”helt enkelt”, ”ju” och ”dock” stör min läsning.

Det är ett intressant val hur Lundström benämner alla personer i boken som ”hen”. Ögonöppnande och samtidigt lite irriterande, och på något ställe har det ändå smugit sig in könande, (exempelvis ”En kvinna i övre medelåldern […] hade kommit fram till mig och frågat varför poliser hade slitit sönder dörren till hens bil.” (s. 122)).

      Bokens byline ”en berättelse om brottsbekämpning” är aningen missvisande, eftersom boken utgör mer än så. Jag läser den som en uppgörelse med kriminaliteten som koncept och polisen som ordningsskapande myndighet. Fast jag fattar att det inte låter lika catchy.

      Jag saknar fler röster inifrån fängelseapparaten, från fångarna själva, trots att Lundström har ett tiotal år av frivilligarbeten på anstalt bakom sig. Det hade kanske varit en annan bok, men hade samtidigt kunnat vara ett förtydligande om att alla fångar är människor som agerat som de gjort av någon anledning, inte för att ”de är kriminella”. Såhär kanske, Lundström argumenterar snyggt och tydligt för att ”kriminella” är individer, men några gestaltande exempel hade ändå inte skadat, tror jag.

      Men, mina förbättringsförslag är småsaker. Lundström lyckas med sin stora ansats, att problematisera och göra tydligt att inget är naturlagar i ett samhällsbygge. Kunskap, diskurser, intressen och vilja styr politiken och juridiken. Gränsen mellan kriminell och ickekriminell är inte så tydlig som vi låtsas att den är. Världen är inte svart-vit.

      Och Sverige är inte världens bästa land, däremot slätstruket och inte så lite naivt, och vi behöver radikala hjärnor som Jonas Lundström. För att bryta isär rådande strukturer, förstå vår omgivning och kanske framförallt för att väcka kampglöd i slumrande bokbloggande fåtöljanarkister..

      Tack Jonas, du har så rätt och må vi aldrig glömma det – ingen är fri förrän alla är fria!

(Internetköp här hellre än här eller här, eller göteborgsköp den på Syndikalistiskt forum eller på Radikala bokmässan i september (dit Jonas kommer), eller bara be ditt bibliotek ta hem den. Eller gör alltihop.)