”Natten som föregick denna dag” av Johanne Lycke Holm (2017)

Jag har börjat en ny utbildning. Angereds författarskola. Där förde några av mina nya klasskompisar en spännande diskussion som sprang bland annat ur den här boken. Jag blev en tyst åhörare, för det de diskuterade hade jag aldrig tänkt på.
      De kritiserade tanken på att tolka litteratur (eller annan konst) och menade att tolkning har en förminskande effekt på texten. En bra text är alltid mer än en övergripande tolkning. Exempelvis ordval, sidornas disposition, meningsuppbyggnad, bilderna som skapas. Jag blev provocerad, osäker, tyst. Jag älskar ju symboler och tolkningslager.

      Efter eftertanke och diskussion landar jag i någonslags insikt kring att jag dels missförstod ”tolkning”, tänkte i Nietzsches ord på hur i människans hjärna inget är fakta, utan allt är tolkning. Jag tror att mina kursare, och Susanne Sontag som verkar vara katalysator för tolkningskritiken, snarare vände sig mot att en tolkning blir den rätta, och att denna enda tolkning ofta springer ur litteraturvetare/kritiker etc. Exempelvis, det går att säga att Moby Dick är en symbol för naturen och Ahab för mänskligheten, men det är inte den enda giltiga tolkningen. Moby Dick kan också vara det gudomliga, eller ett ouppnåeligt mål vilket som helst, och så vidare. I ett bra, fungerande verk gör varje läsare sina egna tolkningar, och vi ska passa oss för att läsa andras tolkningar innan vi själva njutit av verket i fråga. Och, för att fortsätta använda exemplet, även utan tolkningarna är Moby Dick en spännande och välformulerad äventyrshistoria med vackert språk och fin dramaturgi.

      Men, jag lärde mig också att tänka på sidans utseende, på flytet och livet i språket, på vad det är som håller mig kvar på sidan. För under läsningen är det inte tolkningen som håller mig kvar, det är sidan, formuleringar och den värld som författaren lyckas bygga för stunden. Eventuell tolkning kommer senare. Och den måste inte heller komma, för att bli en fin läsupplevelse. Men båda måste finnas där, om jag ska uppskatta det som en verkligt stor läsning. (Burroughs, Burgess, Teratologen, Håkansson är enkla tydliga exempel.)

      Utifrån de här tankarna, där jag antagligen förvanskat och missförstått de kursare jag ovan lagt ord i munnen på, ville jag givetvis läsa boken som gav upphov till diskussionen. Att författaren dessutom driver en skrivarskola som kallas ”Häxskolan” på Valand gjorde mig inte direkt mindre intresserad.

      Iallafall, ”Natten som föregick denna dag” har ett trettonårigt berättarjag, en tjej med ett ben i barndom och ett i vuxenliv. Hon lever utanför. Hon skriver fram sig som misslyckad. Ful. Ointressant. Kanske är hon sjuk. Sidorna är svarta, drömska, poetiska. Lyser i sina ord, talar genom bilder. Tydliga, levande bilder, utan närmare förklaringar.

      ”Ett barn kan inte bara vara ett barn. Ett barn måste också vara någonting helt annat för att inte riskera att fastna i barndomen, som är ett mycket litet land.”

      ”En dag vaknar jag och har förvandlats. Ingen människa mer, bara kött. Jag vet att lukten av mig är densamma som lukten av talk och tagel. Jag vet att jag är en samling oljiga organ på ett blankputsat bord. Jag sover på dagen eller på natten.”

      Romanen är imponerande, inspirerande, nedslående. En så orimligt språkligt skicklig debutant. Efter en tolkningsdiskussion jag än så länge bara till hälften förstår, drar jag mig nu för att säga vad jag tycker att den här romanen handlar om. Men för mig utmanar den uppfattningen av barndomen som en lycklig plats. Det finns också en ockult aura kring boken, som tyvärr går mig förbi, men som jag ser framemot att googla fram och som kanske kommer leda till en omläsning framöver. Andras tolkningar och verktyg behöver inte vara förminskande, utan kan också vara till hjälp för en läsning.
      Men ”Natten som föregick denna dag” drabbar aldrig, berör mig inte på djupet, rubbar inget fundamentalt. För att jag inte är i målgruppen? För att jag inte förstår? För att jag är ovan?

      Antagligen alltihopa.

      Eller, det är klart, hade det inte varit för den här boken hade jag aldrig haft de senaste veckornas stora aha-upplevelser kring vad text kan vara. Om du inte kunnat följa mitt svamlande försök att formulera tankarna: min poäng med varje boktext är inte att jag ska definiera för dig vad någon bok handlar om. Jag vill processa mina egna tankar, genom att skriva om vad jag tänkte och kände, och förhoppningsvis väcker det ditt intresse att själv läsa romanen i fråga. Som i livet i övrigt, jag är inte ute efter att definiera Sanningen, jag är ute efter Min sanning, och hoppas sekundärt att den också inspirerar andra att leta sin.

(Den här boktexten blev nog ett avskräckande exempel på hur en boktext kan handla om mycket annat än själva boken.. 
Det blir också tydligt att jag läser alldeles för mycket män, och stannar i mina egna comfort zones mer än jag erkänner.
Köp boken här eller låna bibblan.

För övrigt kommer snart ett 100-boksjubileum i bloggen!)