"Lift" av Hanna Wikman (2010)

En av de egenskaper som markerar något som 'stor litteratur' för mig är en unik berättelse. En röst som inte vanligtvis kommer till tals, som belyser någon del av samhället som sällan skildras i böcker. Hanna Wikmans ”Lift” är just en sådan bok. Jag känner till viss del att det här är bitar av min egen berättelse, bitar jag tappat bort. Inte för att jag är hbtq, kvinna eller har liftat jättemycket. Känslan infinner sig ändå. Det är stort.

”Lift” handlar om rastlösa Jonni som varje sommar lämnar Gotland, sin flickvän och timanställningen på hemtjänsten för att lifta planlöst runt om i Europa. Hon utsätts för ett övergreppsförsök i inledningen, men räddas oväntat av Liv. De två liftar sedan vidare tillsammans i ut världen och in i varandras sinnen.

Boken undviker att bli enbart en romantiserad verklighetsflykt, Jonni lider många kval som vi får dela och lära oss av. Om ansvar, känslor och vad det betyder att vara självständig. Men boken kittlar mig i sin beskrivning av att leva i periferin, i utkanten av normsamhället. Det kittlande i att planka. Att prata med alla. Att snatta. Att vara uppfylld av DIY. Att självklart dela allt. Att ockupera. Att våga känna. Våga drömma. Och våga göra det en känner eller drömmer.

Liftandets form skapar mänskliga möten på ett vis ingen annan resform gör, och det skildrar Wikman vackert. Alla får vara människor vars historier är värda att lyssna på. De socialt utslagna, de av andra bortglömda. De gamla. De unga. Och alla andra. (utan att falla i någon liberal tankefälla där allas åsikter är lika mycket värda, Jonni har stort patos och inspierar i sitt sätt att säga ifrån när någon säger eller gör något hon inte håller med om.)

”Texten får mig att vilja vråla. Och leva. Och vilja slå mig ihop med andra personer som också fått nog av vita män med mycket pengar och lite verklighetsförankring.

- Och fantasiförankring, säger Maggie när jag berättar hur det känns. De har helt akut brist på föreställningsförmåga.”

”Lift” är underbar att läsa, och direkt livräddande i min alienerade vardag i den vita medelklassen där alla är lite rädda för varandra. Tack Hanna för att du påminner mig om vem jag är! Var jag kommer ifrån! Vem jag vill vara!

Det är också uppfriskande att karaktärerna får vara hbtqpersoner utan att det utgöra den primära handlingen. Sen har jag svårare att bestämma vad jag tycker om bokens andra halva. Jag gillar generellt surrealism, och det knottrar lite likt Zac O'Yeah i Lift på ett kul vis. Så å ena sidan tycker jag att kärlekshistorierna och liftandet är tillräckligt spännande och välutvecklade att de enkelt på egen hand kunnat skildras utan surrealistiska delar. Å andra sidan är begravningen ett läsminne för livet. Och kanske är det just det som är grejen, när en ska berätta om liftandet. För det blir alltid fler historier, fler äventyr, fler personer. Mer av allt.”Less is bore” som en karaktär uttrycker det.

Dialogen sviktar lite ibland, känns lite krystad och jag har vid några tillfällen svårt att följa vem som säger vad. Men känslan Hanna skildrar får mig att skämmas över att jag inte läste den här när den kom. Hanna fanns i min bekantskapskrets i den utomparlamentariska vänstern i Göteborg kring 2010, men på den tiden såg jag ned på skönlitteratur och tänkte omedvetet bara på facklitteratur som värd att leva. Men nu sprang vi på varandra på Neurosis-spelningen häromveckan och jag påmindes om att hon skriver och blivit publicerad. 

Och, för perspektivet, hade jag läst boken tidigare hade den antagligen inte kunnat fylla en så viktig funktion som den nu gjorde.

Nu väntar jag med spänning på hennes nästa bok, som enligt ryktet är på väg att släppas! 

(Köp här, här eller låna bibblan.)