"Bög i folkhemmet" av Arne Nilsson (2016)

Det känns svårt att recensera en vän men here it goes. Arne Nilsson är pensionerad docent i sociologi, och vän till mig via palestinasolidatitetsrörelsen. Han ägnade sin forskarkarriär åt mäns homoliv i Göteborg och på Amerikabåtarna. Med ”Bög i folkhemmet” skriver han nu sin första, förhoppningsvis inte sista, icke-akademiska bok. Det kretsar fortsatt om bögar och Göteborg, men nu med honom själv i centrum.

Det här är ingen vanlig komma-ut-berättelse, utan istället använder Arne sociologens blick på sitt liv och ger oss sin syn på sin klassresa från arbetarklassuppväxten på Guldheden, via dekadent ungvuxenliv vid Sveaplan till etablerad akademiker på Göteborgs universitet. Med korta, lättlästa meningar och anekdoter målar Arne upp sin uppväxt och unga vuxenår. Han beskriver arbetarklassens skötsamhetsideal och tystnaden kring det avvikande, och hur det faktumet att alla kände alla på Guldheden skapade en tvingande arbetarklassnorm. Arne märker själv tidigt att han inte lever upp till förväntningarna på arbetarklasspojkar och söker sina egna vägar. Han väljer studiernas väg till medelklassen, och med kläder och stil distansierar han sig till arbetarklassarvet. Men han passar inte helt in i medelklassen heller, för han är inte intresserad av tjejer. Så småningom kommer han till slut i kontakt med den manliga homolivet i Göteborg. Genom tysta möten med andra män i pissoarer eller buskage i centrala stan lever han ut sina sexuella lustar, men det dröjer ändå länge innan han erkänner för sig själv att han är homosexuell.

Även om jag inte var obekant med konceptet anonymt homosex kommer jag ändå mig själv med att bli lite provocerad av anonymiteten och det stora fokuset på just sex och inte kärlek. Sen inser jag att hade jag hittat anonymt, opersonligt sex på ett liknande sätt i min uppväxt hade jag antagligen också fortsatt leta upp det. Men än tydligare förstår jag hur normativa mina tankar är när Arne förklarar hur hans egen homofobi, tillsammans med homolivets ickeexistens i offentligheten, hindrar honom från andra relationer till män än just de korta-anonyma-sexuella mötena. Han kände inte att villkorslös kärlek kunde eller fick finnas mellan män. Och när han väl vågar försöka ha en kärleksrelation med en man han lär känna klarar han inte av att erkänna för sig själv att han inte är någon ”riktig man”, han blir rädd för fjollighet, omanlighet, gör slut och beger sig tillbaka till pissoarerna..

Sen tycker jag att tystnad blir spännande i Arnes bok. Många män, inklusive Arne själv, levde med som nämnt ovan mycket egen homofobi och stort självförakt, och det var därför lättare att förtränga de egna känslorna och aktiviteterna om det bara var sex och aldrig kärlek. En annan viktig orsak är hur tystnaden möjliggör fantiserandet om den andre, där det blir lätt att låtsas att den andre är en ”riktig karl” och lägga sina egna värderingar i det. Tystnaden spelar en helt motsatt roll när Arne är ensam, då skyr han den och han spelar konstant musik för att hindra sig från att tänka på vad han håller på med. Så i pissoarerna är tystnaden och fantasierna något vackert och befriande, medan i ensamheten hemma blir tystnaden fängslande och ångestladdad. Och sen tystnadstemat går vidare genom Arnes historia, tystnaden inför arbetarklassvännerna, tystnaden inför familjen, tystnaden inför medelklassvännerna, tystnaden inför männen han har sex med. Nästan ingenstans får hela Arne komma till tals, och det är så innerligt sorgligt.

Jag hade dock gärna fått känna lite mer med vad den unge Arne kände. För liksom, hur kändes det att bli bortvald i pissoaren eller på dansgolvet? Hur kändes det att leva ett liv där ingen kunde förstå alla delar av ens identitet? Hur kändes det att förlora en tjejkompis för att hon antagligen önskade sig en kärleksrelation med honom, något han aldrig kunde ge? Boken är varken kall eller känslolös, men ibland tyvärr lite sociologiskt torr. Samtidigt är det hela tiden lärorikt att få följa just sociologens beskrivning av sin egen tillvaro, men ändå önskar jag att det emellanåt hade det varit fint med lite mer av psykologens beskrivning. Eller bara den lilla, sårbara individens.

Det är en viktig bok Arne skrivit, såklart för homovärlden men också för att den berättar en intressant och viktig, ickenormativ del av Göteborgs historia. Han får oss att tänka efter kring vilka vi är och varför – och vilka vi blir genom vår livstid och livsstil. Vi lär oss aldrig så mycket om normen som när vi lyssnar på dem som befinner sig utanför den. ”Bög i folkhemmet” ger också lite hopp i en mörk samtid, för vårt samhälle har tagit många viktiga steg mot jämlikhet senaste decennierna - det är alldeles för lätt att glömma och jag är glad över att Arne påminner oss.

Jag ska peppa Arne att fortsätta skriva, för boken slutar (aningen rumphugget) 1976 då Arne står i början av sin forskarkarriär. Jag vet att massor av mer lärorika saker händer i Arnes liv, bland annat landar han äntligen i en lång och kärleksfull relation, han gör karriär genom sin bögforskning i akademin, och han kommer ut för sin familj. Så Arne - om några år räknar jag med att jag läser ”Bög i akademin”!

(Och Arne, det här med att du kommer ihåg gator, adresser,platser, personer och byggnader på det viset du gör? Fungerade hjärnorna så bra pre-sociala medier, eller är det din som är exceptionell? Kram på dig o tack för att du är så bra!)