Den här romanen skulle bli som Bibeln
till prästen eller porr till snuskgubben. En debutantskräckis
som hajpas i varje internetdiskussion om svensk skräck och äckel.
En roman som får form och inspiration av Slayer, splatterfilmer och
buddhism. Och då inte ”pannkaksätande glad tjockis”-varianten.
Och inte ”utmärglad upplyst frommis under ett träd”-varianten.
Nej tibetansk buddhism, alltså tantra, galna gudar och dödsboken.
Mycket talade för att ”Fjärilen från Tibet” skulle bli en
fullkomlig läsfröjd för mig.
Det är egentligen ingen roman, utan
flera fristående noveller, med en ramberättelse om den unge
svensken Martin som åker till Tibet och där hamnar mitt i vad som
verkar vara en port till någon helvetesportal, den kinesiska
militären är där och har spärrat av, fängslar alla utlänningar
och använder dem som lockbete för vad-det-nu-är-som-sprungit-lös.
Därifrån gör Håkansson sedan ett
par nedslag i svensk vardag där mer eller mindre spektakulära
helveten brakar lös. Det är kul och rolig läsning många gånger.
Om hon som försöker svälta sig själv, för att hålla kontrollen
över något i en hemsk tillvaro, och som har ett fantastiskt och
helt oförglömligt monster i sitt kylskåp. Om surgubben som går
omkring i sin skog och upptäcker hur något övernaturligt fällt
ett stort kalhygge. Om hemlösa ungdomar på flykt som söker skydd i
ett övergivet hus och terroriseras av strålmän. Ingen är trygg,
ingen skonas.
Det är fina noveller, Håkansson visar
flera gånger skickligt på fina plågade vardagsöden och blandar
sedan ner en portion vansinne och en portion splatter. När det
fungerar som bäst sprudlar språket och jag får vibbar som om mästaren på kosmisk terror skrivit splatter. Och likt Lovecrafts universum verkar ondskan vara
en slags urkraft i ”Fjärilen från Tibet”. Men där HP
kompenserar bristande narrativ eller dramaturgi med poetiska
formuleringar och bråddjup så halkar CJ tyvärr runt i sina
olika karaktärer, tjatigt kaka-på-kaka-beskrivande och en sviktande
röd tråd. Pisstaskigt att jämföra en debutant med Lovecraft, jag
vet. Förlåt. Håkansson ska ha cred! Det är svårt att skriva
skräck utan att det blir platt, ännu svårare är det att förnya
en begränsad genré. Därför uppskattar jag ändå ”Fjärilen
från Tibet” mycket. Han lyckas underhålla mina kräsna ögon.
Men. Boken lämnar mig ändå utan
bestående men. Tyvärr. Det
finns flera exempel på vad som inte funkar. Historien om Martin är
obegriplig. Vi får veta väldigt mycket i slutet som inte är med i
början. Varför får vi inte veta mer om att han verkar ha lämnat
en partner och bonusbarn hemma? Det skulle inte skada inledningen på
något vis, men skulle göra slutet mer sammanhängande. Och vad är
det egentligen som händer i bilen?
Och, visserligen en parentes men en
underlig sådan, varför, i den sista stora scenen, så dyker
sexuellt våld upp i form av tidelag? Ingen av texterna innan har
innehållit den typen av äckel eller obehag, och när greppet
plötsligt används så skrattar jag rakt ut. Inte för att jag är
pryd, utanför att det inte passar in i den värld Håkansson skrivit
fram.
Mitt största problem med boken är
tyvärr hur ramberättelsen inte håller. Den lämnar stora hål i
min läsning på ett ohärligt sätt. Jag hade förväntningar på
ett välkomponerat buddhistbaserat helveteshål, men får aldrig
något tydligare än att något hemskt verkar ha brakat lös av att
ett kinesiskt barn dödat en fjäril (någonslags filosofisk
”fjärilens vingslag”-referens antar jag). Enstaka leviterande
småleende munkar är senare i boken det enda jag läser in som återknyter till
Tibet. Det är synd, för idéen är så bra.
”Fjärilen från Tibet” är
ostabil, men ändå klart läsvärd om du också gillar skildringar
av skräck, äckel och svensk vardag, om du också behöver något
rejält för att ruska om dig.
(Köp här, på ditt antikvariat eller låna bibblan.)
(Hipp hurra, detta var bokinlägg nummer 100 i min blogg. Nästa inlägg kommer vara ett kalassinlägg. Håll utkik)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar