”Queer” av William S. Burroughs (ca 1953, 2014)

Trots att den här boken också har en manlig homosexuell morfinist, och utspelar sig på femtiotalet, är den betydligt mer rumsren än de böcker som Burroughs främst är känd för (Naked Lunch, Nova Express och så vidare). Ändå var det ”Queer” som gömdes undan och inte publicerades förrän trettio år efter att den skrivits.

      För att Burroughs själv var rädd för den.

      Den skrevs då han satt häktad i Mexico, åtalad för att ha mördat/vådaskjutit sin fru vid en urspårad Willem Tell-lek. En av de historier som gjort Burroughs till en myt, en händelse som gör att folk vet vem han är, utan att ha läst något av. Men utöver förordet nämns inte händelsen i ”Queer”, utan boken handlar om månaderna innan, det som leder fram till galenskapen. Däremot är han i samma förord mycket tydlig med att det var just det, det mörkret efteråt, som tvingade honom att börja skriva.

      ”Jag skrev Junkie, men det var Queer som skrev mig.”

      ”Så fort något är nedskrivet förlorar det sin förmåga att förvåna […]. Så jag uppnådde en viss immunitet mot vidare riskabla förehavanden av liknande slag genom att skriva ner mina upplevelser.”

      Så ”Queer” är Burroughs skrivterapi kring vad som ledde honom fram till att mörda/vådaskjuta den enda kvinnan han någonsin älskat. Burroughs alterego i boken är naket och tydligt. Jag får vibbar hur det sägs att Strindberg skrev ”Inferno” för att förändra sig själv. Verket skapar författaren, snarare än tvärtom.

      Romanen ”Queer” handlar iallafall om månaderna innan, då Lee (Burroughs alterego i boken) tillsammans med den yngre mannen Allerton (vilken jag antar att David Bowie på bokomslaget ska föreställa?) åker till Sydamerika i jakt på yage, med en förhoppning att den drogen ska kunna hjälpa Lee att tackla avtändningen från morfin och heroin. Relationen mellan de båda männen står i fokus, och är oerhört tragisk. När de möts första gången, finns verkligen attraktion mellan dem, och jag gillar hur Lee bekänner sin läggning för den yngre Allerton:

      ”Jag kommer aldrig att glömma den namnlösa fasa som frös lymfan i mina körtlar till is – lymfkörtlarna, menar jag försås – när det ödesdigra ordet brände genom mitt yra medvetande. Jag var en homosexuell. […] Jag kunde mycket väl ha tagit livet av mig, gjort slut på en existens som inte tycktes erbjuda något annat än grotesk misär och förödmjukelse. Ädlare då, tänkte jag, att dö som en man, än att leva vidare som ett sexuellt monstrum.”

      Burroughs hittar som bekant senare en trygghet i sitt utanförskap, i att vara avvikande, och utvecklade sig till en symbol för det läskiga, avvikande och monstruösa. Det är svårt att tänka sig att den frispråkige Burroughs någon gång i livet skämts för sin sexualitet, men det är på något vis stärkande att inte hans person var något format från början utan något han blev. Något som han gjorde sig till. Postmodernt, befriande. Och helt i enlighet med hans övriga författarskap. Dölj inget, skäms inte. Visa allt, var inte rädd, fortsätt framåt.

      Relationen mellan Lee och Allerton svalnar, Allerton slutar vara tydligt attraherad av Lee, och Lee lockar med sig Allerton på sin resa med pengar. Lee betalar Allertons resa och uppehälle, mot sexuella tjänster två gånger i veckan. Lee slits därefter mellan avvisningar och närhet, obrydd över det från början underliga i att ha en pengaöverenskommelse som grund för en relation. Vi får också följa Lees närmast pedofila attraktion till unga pojkar, utan att något förbjudet skildras. Jag läser det också som en förvirrad, kärlekstörstande själs jakt på närhet. Kanske är det vad som avses med att ”Queer” leder fram till dödsskjutningen av Burroughs fru. Jag vet inte riktigt. Det här är en bok omöjlig att läsa utan att koppla ihop författare med verk, utan bakgrunden och myten om Burroughs skulle det här verket vara något helt annat.

      William Burroughs brukar avvisas av medelålders intellektuella som ungdomslitteratur, något som unga svåra JVVF-killar läser, inlåsta på sina pojkrum medan de hatar den omgivning som inte förstår dem (tänk Nietzsche-läsaren i Little Miss Sunshine). Det finns sanning i det, men jag tycker samtidigt att det är att förminska en verkligt subversiv författare. Visst, jag läste också Burroughs i tonåren, men då var det i en ytlig jakt på det förbjudna, det är först nu jag tror mig kunna förstå. Hur han genom att romantisera och dramatisera, förvränga och förfula det som avviker, så illustrerade han indirekt det vi tar för givet. Det vi låtsas vara naturlagar. Han tvingar sina läsare att ifrågasätta vad som är ”normalt”. Det vill säga, han skriver med en slags queer blick, decennier innan ordet fått sin nutida mainstream-betydelse.

      Burroughs verkar genom sitt hela författarskap drivits av en vilja att befria individens hjärna från andras kontroll. En kamp för att få tänka fritt och känna sig fri. Det är ett respektabelt livsprojekt, och inte något som borde ta slut i tonåren. Den som avfärdar Burroughs som JVVF har antagligen spikat igen dörren kring sin identitet och törs inte längre släppa ut den, vettskrämda att verk som ”Queer” och ”Naked Lunch” fortfarande äger kraft nog att förändra sköra identitetsprojekt. Den rädslan är befogad. 

(Yage är mer känt som ayahuasca, en stark psykedelisk drog som idag hajpas som potentiell medicin mot djupa depressioner. Se tex. Netflixdokumentären ”The Last Shaman” eller kolla upp ”Nätverket för psykedelisk vetenskap”)

(Jag skulle kunna gagga om Burroughs i en massa fler sidor. Om du inte heller får nog är ett tips att lyssna på den här fina radiodokumentären, berättad av Iggy Pop (låten ”Lust for Life” innehåller textrader från Burroughs bok Nova Express!). I dokumentären, gjord i cut-up-teknik, erbjuds bland annat flera vinklar på dödsskjutningen av Burroughs fru. 

Eller så kan ni välja att fascineras av Burroughs ockulta tekniker här.

Köp boken här, här, här, här. Eller låna på bibblan.) 

Missade du Istället för bokcirkels 100-inläggsjubileum?