”Flickorna” av Emma Cline (2016)

Emma Cline är en amerikansk debutant som skriver inspirerat av Charles Manson, hans sekt Familjen och morden de begick på Roman Polanskis familj. När den här boken stod framme på Partillebibblan var mitt löfte att läsa mer kvinnor inte speciellt svårt. Som tonårshårdrockare och internetnörd är jag väldigt bekant med Manson och mytologiserandet av honom (Marilyn Manson har tagit halva sitt artistnamn ifrån honom osv). Dessutom är sekter alltid spännande. Morden som Familjen utförde brukar ses som en av de händelserna som dödade hippierörelsens oskyldighet (den andra händelsen var då Hells Angels vaktade en Rolling Stones spelning och knivhögg en i publiken till döds).

      Men ”Flickorna” är ingen historieskrivning, det finns exempelvis inte med något kring att ett av Mansons motiv var att initiera ett raskrig, eller att det i verkligheten begicks fler mord. Jag antar att en rad andra grejer också avviker. Däremot är romanen något mycket viktigare än ett kronologiskt korrekt frossande i bestialiska mord.
      ”Flickorna” en respektfull skildring av vad som kan få en ung tonårstjej att hamna i destruktivitet. Romanen visar briljant vad som kan locka med en sekt. Cline ställer sig inte utanför, dömer och pekar, utan hon går in i, försöker förstå och skildrar därifrån. Känslan av att vara utvald, att sitta på en sanning som är otillgänglig för den stora massan. Det lugnande i att kunna krypa till skydd under en karismatisk ledare som bär på svar till livets hemska svåra existentiella frågor. Att hata allt normalt till den grad att det bisarra blir självklart.

      ”jag hade börjat fylla att tomrum i mig med ranchens övertygelser”

      Men framförallt är kanske boken en trovärdig gestaltning av en ung tjejs osäkra utforskande av sin egen sexualitet, av makten som kommer i och med att kunna skapa attraktion, det stärkta självförtroendet det ger. Och samtidigt visar romanen hur lömskt smickrande uppmärksamhet kan fungera. Hur vem som helst, i ”rätt” eller ”fel” sinnestämning, kan påverkas och hamna i situationer och sammanhang som bara dagar innan hade varit overkliga. Hur fort våra föreställningar kan förändras, för om vi tror att någon verkligen ser oss så går vi med på det mesta.

      Cline lyckas också att trovärdigt skildra hur otrygghet blir hårdhet genom berättarens väninna Suzanne, och hur Charles Mansons ('Russell' i boken) glider in i mörkret, en stilstudie i maktmissbruk och megalomani. Och medkänslan med kvinnor lyser romanen igenom av melankolisk feminism, läs exempelvis:

      ”Stackars Sasha. Stackars flickor. Världen göder dem med löften om kärlek. De behöver den så förtvivlat, och de flesta av dem får så lite. De drypande poplåtarna, klänningarna som beskrivs i katalogerna med ord som ”Solnedgång” och ”Paris. Sedan rycks drömmarna bort med sådan kraft; handen som sliter i jeansknapparna, mannen som skriker på sin flickvän på ussen medan alla tittar bort. Sorgen jag kände för Sasha fick det att stocka sig i halsen.”

      ”Flickorna” är underbar läsning, ett skickligt språk i bra översättning, och jag uppskattar hur bokens teman inte skildras genom en killes väg in i nynazismen, utan en tjejs väg in i en ”hippiesekt,” även om beröringspunkterna är många. En sjukt viktig bok överlag, framförallt till tonåringar och deras omgivning, men också andra som vill förstå vårt samhälle mer. ”Flickorna” är en bok för oss som inte vill slentriandöma allt vi inte förstår. Jag kommer tipsa mina barn om att läsa denna, tillsammans med ”Jag kallade honomSlipsen”, och antagligen bortåt två hundra andra böcker.. 

(Och det här med öppningsmeningar.. Lek lite med "Det var skratten som fick mig att titta upp, och flickorna som fick mig att fortsätta titta." Jävla proffs!

Köp här, här eller här eller låna på bibblan.)