”Frankenstein” av Mary Shelley (1818, 2006)

Tvåhundra år efter publiceringen, som en uppvärmning inför Göteborgs Romanfestival i helgen, tog jag och läste om den här gotiska skräckklassikern, ett sådant verk som knappast någon i väst inte har åtminstone en ytlig bekantskap med. Folk tenderar nog att främst känna till det mytiska monstret, sammansatta likdelar som givits ett artificiellt liv, och inte det litterära verket. Men själva romanskildringen av myten bör fortsätta hitta nya läsare, jag vill inte att vi främst ska minnas Frankensteins monster för att det fortsätter sälja prylar (även om jag är svag för min sons imitation av Frankie i Netflixserien ”MiniMonster”).

      Fröet till boken ska ha uppkommit under 1816, en särskilt dålig sommar i Schweiz som tvingade vännerna Lord Byron, Mary Shelley, Percy Shelley, deras väninna Claire Clairmont, och Byrons läkare John William Polidori att sitta inomhus i Villa Diodati och skrämma varandra med spökhistorier. I takt med att kvällarna gick blev Lord Byron, denne romantikens poesigigant, allt mer frustrerad och ska till slut ha utbrustit något i stil med: ”Detta är pinsamt! Jag skulle kunna lära er här och nu att skriva läskigare berättelser av högre kvalitet än dessa! Jag utmanar er!”

      Efter det samtalet kom Mary Shelley att skriva ”Frankenstein”, Lord Byron själv att skriva flera skräcknoveller som Matthew G. Lewis (författaren till ”The monk”) kom att publicera, och John William Polidori (alltså Byrons läkare!) skrev ”The Vampyre” som kom att räknas som den första moderna vampyrhistorien på engelska, hundra år innan Bram Stokers variant genom greve Dracula skulle skrämma en hel värld och bilda ett mytiskt väsen i klass med Shelleys levande likdelar.*

      Men. ”Frankenstein” saknar de där kalla kårar-rysningarna som exempelvis ”Dracula” faktiskt har, även om jag sträcker på ryggen och spänner mig i stolen vid några tillfällen. Scenen som efteråt tydligast hänger kvar hos mig är inte läskig, utan obehaglig. Det är då monstret i smyg iakttar en familj i en stuga i skogen, lär sig deras språk, om deras relationer och börjar drömma att få bli en del av deras gemenskap. Så tragiskt och vackert att det river genom hjärtat, en stark skildring av vad utanförskapet gör med en individ, att hat inte är något vi föds med utan något vi lär oss. Eller kanske att vi inte ska passivt titta på för länge utan att involvera oss (*host,* sociala medier *host*).

      Romanen är tät av möjliga tolkningslager, jag får vissa vibbar av ”Moby Dick”. ”Frankenstein” är allra tydligast een kritik av människans vilja att leka Gud, och illustrerar tydligt hur naturvetenskapen fortfarande inte kan definiera vad liv är, trots att de flesta av oss har möjligheten att skapa nytt, även om vi oftast kan se skillnaden mellan död och levande med blotta ögat. Men romanen är lika gärna en historia om skuld, om att ha velat väl, men gjort ont, vägra ansvar och därför hemsökas av detta. Den handlar också om kunskapens och insikternas förbannelser. Och om reproduktion, om Frankenstein som både en fader och moder som hatar sitt barn/sin skapelse, och jag läser det som att Shelley kommenterar att när en sätter något till världen, så har en också ansvaret att ta hand om detta. Jag tänker också upprepat genom läsningen på hur vården/vetenskapen idag kan rädda det fysiska köttet och hålla det vid liv betydligt längre än vi klarar att sköta en persons inre.

      Ett tema överraskar ändå, något som jag inte hört talas om tidigare men som nu lyste uppenbart tydligt genom min läsning: Shelleys kristna kritik av ockultism och esoterism. I bokens inledning läser Frankenstein böcker av både Paracellsus och Agrippa, två fritänkande män som förföljs av myten att ha sålt sin själ till djävulen i utbyte mot världslig makt. Victor Frankenstein får sin nyfikenhet inför livet väckt av dessa författare, tar sedan skolning av naturvetenskapliga tänkare som ifrågasätter Frankensteins intresse för esoteriker. Men jag läser det som att Frankenstein aldrig släpper det tankegodset, och att Shelley menar att det är vad som förgiftar naturvetenskapen, och leder till skapandet av monstret.

      När monstret senare i boken hittar några böcker kastade i skogen så är de noga utvalda av Shelley. Det är dels Goethe, visserligen inte ”Faust” utan ”Den unge Werthers lidanden”, men kopplingen till att sälja själen till djävulen mot framgång i det jordiska anar jag ändå här också. Men den andra boken monstret läser är ”Paradise Lost” av Milton, som jag inte läst själv men som väl ska handla om att vända Guds lag ryggen, om Satan och den fria viljan.

      Och först här någonstans inser jag vad bokens alternativa titel anspelar på. ”Frankenstein, eller den moderne Prometheus”: Prometheus var halvguden som i grekisk mytologi stal elden (upplysningen, kunskapen, den fria viljan) från gudarna och gav till folket. Jag antar att Shelley menar att Frankenstein istället stjäl Guds förmåga att skapa liv. Frankenstein ger dessutom liv till sitt monster med blixtens (eldens) kraft, och romanen skildrar hans eviga våndor efter sitt agerande, och jag ser även här kopplingen till Prometheus eviga straff att få sin lever uppkäkad dag efter dag av en stor rovfågel. Prometheus = Frankenstein (=Lucifer?).

      Där avslutar jag mitt rabblande. Hoppas ni hade trevligt i min lekmannamytologiska tolkningskavalkad! För mig är detta anledningen till att ”Frankenstein” ska fortsätta läsas. Den fortsätter vara spännande, men framförallt vill den säga oss något som inte står uttryckligen svart på vitt. Vetenskapsmannen och hans monster bildar en struktur som vi själva kan ladda, och som en fungerande myt pressar romanen djupliggande, allmänmänskliga funderingar upp till ytan.

      (Men slutet, kära Mary Shelley, var väl ändå ett rätt fegt ickeslut?)

* Jag riskerar att sprida vidare påhittad mytbildning kring den där dåliga sommaren på Villa Diodati nu, men visst är det en fin scen att tänka sig in i? (Chuck P återkommer till densamma i ramberättelsen av novellsamlingen ”Haunted".) Men jag höll faktiskt från att grotta ner mig i att Mary Shelley bara var nitton då hon började på romanen, att hon rymt hemifrån med Percy Shelley, flytt sin mor feministikonen Mary Wollstonecraft och sin far anarkistikonen William Godwin.

Fördjupning kring Agrippa och Paracellcus finns i den här fantastiska podcasten.

Den flitige bloggläsaren kanske rynkar pannan förvånat över att jag inte förstod Prometheus-kopplingen tidigare, eftersom jag uppehållit mig vid den myten flera gånger tidigare. Vad ska jag säga, jag är inte alltid så snabb i huvudet.

Köp här, här, här, här eller här eller på ditt antikvariat eller låna den på exakt vilket bibliotek som helst i hela världen.