”Nuckan” av Malin Lindroth (2018)

Att reclaima är klassisk feminist- och vänsterpraktik. Det innebär på det personliga planet ofta att återta historien om sig själv, och inte låta den normativa blicken segra. Mitt senaste litteraturexempel, innan ”Nuckan”, är den skönlitterära ”De dödas sång”, där svartas röster själva får skildra rasism och missbruk, inifrån den amerikanska södern. ”De dödas sång” är en bra roman, med viktiga röster som sällan hörs, ändå är den inte helt ny. Det har skildrats förr. Däremot, det som Malin Lindroth reclaimar i ”Nuckan”, har nog aldrig gjorts förut – den ofrivilliga ensamheten.

  Jag lönejobbar som sjuksköterska i hemsjukvården, och träffar där ofta ensamma gamla människor, de som aldrig längre tar sig utanför dörren till sitt eget hem, och som inte har andra besök än hemtjänst och hemsjukvård. De var för mig tydliga levande exempel på ensamhet. Jag vet också att många vuxna män inte upplever att de har någon att prata med, att Sverige har flest ensamhushåll i världen, och så vidare. Jag trodde jag kunde ensamhet. ”Nuckan” pressar upp mina självgoda pupiller:

  ”Ofrivillig ensamhet var alltid hos de andra, hos de psykiskt sjuka, hos missbrukarna och de mycket gamla som låg döda i månader innan grannarna reagerade. Aldrig där mitt ibland oss, bland medelhavsrätter och vitvinsglas, mitt i livet och innerstaden.”

  Lindroth visar genom sin essäistiska självbiografiska berättelse på hur tvåsamheten presenteras som en naturlag redan från barndomen, och längtan efter en andre blir ett hål som, för de ensamma, aldrig fylls (eller, tänker jag, som de seriellt tvåsamma skyndar sig att täta då en relation tar slut).

  Vi läsare får ta del av Lindroths egna reflektioner kring sitt ensamma liv, och hon skriver fram hemska, både medvetna och omedvetna, attacker från omgivningen. Ofrivillig ensamhet triggar många till att hobbypsykologisera (jag kommer på mig själv med att ha gjort detsamma, både innan och under läsningen). ”Visst måste det väl delvis vara Lindroths eget fel? Det måste finnas något annat som hindrar?” och så vidare.

  Men livet är mer än bara summan av medvetna val.

  Grejen med normer är ju att de är lömska. De skapar stora problem för den utanför, men ofta också för den innanför. Smärtan är givetvis tydligast och värst för den utanför, men kan också göra illa den innanför. Och jag tycker inte att ”Nuckan” bara är läsning för de ofrivilligt ensamma, eller ens bara för att förstå dem. Visst, ”Nuckans” medvetandegörande hjälper mig att bli bättre på att bemöta och hantera ensamhet i framtiden, men den vidgar också förståelsen vad kärlek är. Jag värdesätter plötsligt vardagssnacket i min familj på ett nytt, ta-inget-för-givet-vis. Och när Lindroth leker med tanken att ärligt besvara en nydumpad bekants rädsla för ensamheten, då suger den tvåsamma småbarnspappan i sig orden som en stark antidepressiv bolusdos:

  ”Du är rädd för helt fel saker. Var inte rädd för ensamlivet. Det är inte alls vad du befarar. Tro mig. Det är inte ett ensamt utan ett hemligt liv du ska vara rädd för. Det värsta är alltid att vara en hemlig människa.”

  Jag tycker också att det är intressant att ”Nuckan” visar hur självhat inte nödvändigtvis hänger ihop med ensamhet. Jag är osäker på om jag klarat av att leva det liv Lindroth levt. Jag som aldrig stängde dörren till kollektiven innan jag blev småbarnsförälder, som alltid bara blivit till i andras blick. Jag vet inte, kanske att jag skulle ha lärt mig klara av ensamheten, men jag är rädd att depression och desperation skulle tagit mig innan.

  Det krävs en stark person att klara sig ensam. Det krävs en ännu starkare person att våga skildra det. Tillvaron är orättvis som tvingar Lindroth att vara stark, men det är en jävla skatt för oss andra att hon vågar skriva fram och dela det.

  Det blev överraskande mycket mig själv i den här texten, trots att jag är både man och tvåsam. Men ”Nuckan” är förändrande läsning, den påverkade mig rejält, och att visa det är väl ändå det bästa betyg en bok kan få? Kanske hjälper den också sin författare bort från känslan att leva ett hemligt liv. Jag hoppas det. Den hjälpte iallafall mig att bli mer medveten om tillvarons trassliga trådar. 

(Det här omedvetna hobbypsykologiserandet Lindroth skriver om associerar jag till transpersoners vardagliga kamp, där också oreflekterade försök till omtanke riskerar bli djupt sårande. Det är allas normiga ansvar att verka för att bli mer medvetena och stärkande allierade, oavsett vilket förtryck och utanförskap vi pratar om.)

(Kul att veta att vi har en nucka att tacka för att Harry Martinson blev kvar i Jonsered/Göteborg.)
Köp här eller här)