Det är så skönt att känna att jag
verkligen gillar en samtida svensk fantastik- och skräckförfattare!
(Pål Eggert hör också dit.). Ajvide skriver enkelt, lättläst men
blir ändå sällan platt. Hans karaktärer är komplexa och kapabla
till motsägelsefulla handlingar och överraskar gärna, utan att
tappa i trovärdighet. Scenerna och narrativen är alltid tydliga,
Ajvide använder inga opålitliga berättare eller annat litterärt
krångel, men det finns ändå lager av tolkningsmöjligheter, för
den som vill. Jag tycker att Ajvide skriver som Joe Hill gör när
han är bra (som i ”Horns”) och inte långtråkig (som i ”A
heartshaped box”).
Ajvides karakteristiska
referensnördande är roligt, i ”Lilla stjärna” är det David
Bowie, Bright Eyes och Kristian Lundbergs poesi som lyfts fram, i ”Rörelsen”
var det Samuel Beckett och Depeche Mode. Ett berättargrepp som
verkligen fungerar på mig, det ger karaktärerna liv, trots att jag
knappast hört en låt av Bright Eyes.
Men ”Lilla stjärna” berör mig
tyvärr inte alls lika mycket som ”Rörelsen” nyligen gjorde,
eller som ”Låt den rätte komma in” eller ”Hanteringen av
odöda” gjorde när de kom, men den är ändå läsvärd och
givande. Den här romanen handlar om två flickors uppväxter. Om
deras drömmar, utanförskap, och deras speciella talanger,
egenskaper som så småningom för dem samman; först med varandra,
sedan andra, vilket leder till spektakulära hämndplaner. Ajvide har väl levt sig in i mobbade tonårstjejer och skildrar deras tillvaro naket, rått och bestående. Det blir både bisarrt och underhållande, även om jag tyvärr aldrig blir riktigt rädd eller verkligt obehaglig till mods. Däremot överraskar boken genom sin perverterade och ändå sprudlande feministiska empowerment, jag ser framemot att lästipsa min dotter om sisådär tio år. Men jag är själv betydligt mer förälder än tonårstjej, och ”Lilla stjärna” blir för mig främst en bok om just föräldraskap, om att
vilja skydda sina barn från omgivningens smuts, balansen mellan
arbete-självförverkligande-småbarnsliv, och om tvåsamma
relationer.
”Vad var det då som hade
hänt? Vad var det för en sekt som Lennart och Laila hade gått med
i?
Bara den vanliga, den som
rymmer endast två medlemmar och som strävsamma gifta par i bästa
fall kan få en inbjudan till. Sekten vars motto är: Vi har bara
varandra.”
Men framförallt handlar ”Lilla
stjärna” om en av föräldraskapets största fasor: tänk om
något faktiskt är fel på mitt barn?
(Köp kanske här, om du inte hittar på loppis eller bibblan)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar