"Ready Player One" av Ernest Cline (2011)

I en mörk framtid då vi förstört verkligheten lever folket ut sin tillvaro i virtual reality-världen OASIS. Där finns tusentals världar, designade efter tycke och smak. Digitala klassrum, rymdskeppshangarer, återskapade miljöer från videofilmer och så vidare in i fantasins oändlighet.
      När programmeraren som skapat OASIS dör uppdagas det att han, inuti den artificiella världen, gömt ett sk. påskägg, en skatt som ger upptäckaren tillgång till alla hans biljoner och fullkomlig kontroll över OASIS. Drömmen om makt och pengar, tillsammans med utmaningen, gör att tusentals användare börjar arbetet med att tyda den första ledtråden. När boken tar fart har just huvudpersonen, en ung utstött fattig kille, hittat den första nyckeln, före de andra idealistiska nördarna, de som tävlar "tillsammans men mot varandra", men också före det onda fascistoida storföretagets legoknektar som deltar i skattjakten.

      "Ready Player One" är så ultranördig att jag inser att jag inte var så nördig i tonåren som jag alltid trott, för trots år av fantasyböcker, åttiotalsmusik, Drakar & Demoner, TV- och dataspel, så förstår jag inte hälften av alla referenser som haglar. Men det är kul ändå! 
       Romanen är en sidvändare, problemlösningen bygger spänningen, men där "The martian" föll platt lyckas "Ready Player One" med att skapa komplexa karaktärer som jag faktiskt känner med, och världen är en gedigen, genomtänkt konstruktion som är rolig att utforska.
      OASIS är en framtidsvariant som kombinerar Facebooks socialisering med MineCrafts skaparlusta, och samtidigt dataspelens grafik. Så trovärdigt att jag är övertygad om att vi kommer se liknande system skapas snart, då datorprestandan nått den nivån.
      Men jag saknar mer av det anonyma internets smuts. Var är porren, våldet och allt annat förbjudet som frodas på Internet idag? Finns det inte längre i OASIS? Varför det isåfall? Världen är lite för gullig för att hålla hela vägen, men Cline ska däremot ha cred för hur han lyckas att skriva fram nagelbitande spänning av hur en karaktär spelar Pac-Man.

      Boken genomsyras av en mästrande ateism jag inte delar, men parallellar samtidigt på ett respektfullt vis nördande med religion, lite som att "allt är olika sätt att hantera tidens gång och skapa mening i en annars meningslös tillvaro".

      Det slår mig att programmerare och författare är liknande varelser. De bygger mysterier, tidsfördriv och underverk för oss att fly in i. De blir skapare av världar. Ibland mäktiga sådana. Som i bästa fall förgyller och förbättrar. Som i värsta fall förvränger, förvillar och förstör.

       "OASIS had become a self-imposed prison for humanity [...] A pleasant place for the world to hide from its problems while human civilization slowly collapses."

      Romanen leder mina tankar till "Jag kallade honom för Slipsen" och det växande problemet med innesittande personer, folk som ger upp verklighetens krav för Internets illusioner. För det är klart att det är frestande, vi människor älskar genvägar och finns vägar runt våra demoner tar vi hellre dem än tar strid. Och i artificella världar kan man faktiskt vara vem man vill, hur man vill, genom att förändra sitt utseende, sitt kön, sin hudfärg, eller varför inte genom helt sluta att vara människa och bli en orch med strålpistol och skinnjacka? 
      Cline leder oss också så småningom in på hikikomori-fenomenet (innesittarna), men, utan att spoila alltför mycket, så gillar jag inte hur slutet skrivs rakt över näsan. Jag hade hellre sett Cline visa sin poäng, snarare än, som han faktiskt gör, skriva rakt upp och ned att "fiktion är viktigt, men verkligheten är viktigare". Det blir motsägelsefullt när det han faktiskt just ägnat en hel roman åt att skildra hur viktigt drömmar om andra världar kan vara.  

(Det är roligt att se hur Cline låter en av hjältarna köra en De Lorean från "Back to the Future", något han nu, efter succén med boken, själv i verkligheten gör, dessutom tillsammans med nördkungen George RR Martin, i dokumentären "Atari: Game Over". 
Jag prickar utskrivna låttextrader som "Burning the midnight oil" från Rushs skiva 2112, och antar det det kryllar av såna nördlager i den här boken, om en skulle börja leta..
Vitsigt är också hur Spielberg nämns upprepat i boken som geni, och det blev också han som filmatiserade "Ready Player One."
Köp här, här, eller låna bibblan.)