En historisk fantasi om en klassisk
kompositör. Utan namnet Edenborg på författarraden hade jag
antagligen inte blivit intresserad, men nu är ”Mitt grymma öde”
just Vertigomannens romandebut och förväntansfullt plockade jag
därför med den bland de andra långlån-böckerna från bibblan.
Och den här skildringen av Händels liv landar givetvis långt ifrån
mina fördomar om klassiska kompositörer. Det bjuds smuts, obscena perversioner, bråddjupt
mörker, och nu efter läsningen har jag överraskande nog ett spirande intresse
för ”klassisk musik”, det som för mig tidigare varit en stor likartad klump där bara Beethoven stuckit ut (och det pga filmatiseringen av ”A Clockwork Orange”). Händel var samtida (och större än) Bach, och före
exempelvis Mozart och Beethoven. (Du har också garanterat hört
åtminstone ”Hallelujah” av Händel.)
Historiskt sett verkar Händel ha varit
en mytisk figur, det enda som verkar känt och helt accepterat kring
hans egenskaper är att han var snål, ilsken, ensam, ful och ett
musikaliskt geni. Detta har Edenborg tagit till vara, och skapar en
bild av Händel som en slags hedonist som i närmast Lovecraftiansk
anda hatar livet, alla andra människor och ofta sig själv.
Edenborgs Händel lever för konsten, och bara den.
Det blir en trovärdig resa kring
upphöjda stora konstnärers svårigheter och ovilja att anpassa sig
till det normala, deras förmåga att höja sig själv över andra,
och den berusning och självhat det medför. Som då Händel, tidigt
i berättelsen, gjort närmanden mot sin bäste vän och morgonen
efter möter honom igen:
”Upp ur sängen, öppna dörren,
omfamna vännen. Vi skrattade lättat, som om en börda lämnat oss.
Det var en illusion. Bördan var min, jag var bördan. Denna börda
skulle fortsätta att krossa mig och alla i min närhet. Den hade
långt ifrån nått sin fulla tyngd.
Så är det att vara storartad.”
Eller då Händel ska skriva en opera
och reflekterar:
”Jag har alltid tyckt om kejsar
Nero. Han brände ner Rom år sextiofyra medan han spelade på sin
lyra. Jag har en ändå större ambition: jag vill bränna ner Rom
genom att spela på min fiol. Vi är samma andas barn.”
Händel finner under uppväxten sin
homosexualitet fruktansvärd, men med framgången möter han fler och
fler likasinnade (det skaver att inse att många av aristokratins
homosexuella låg med andra män främst på grund av ett djupt
kvinnohat, snarare än kärlek till män). Men det är aldrig kärlek,
Händel hinner utnyttjas flera gånger innan maktbalansen ändras och
han blir den som förgriper sig och utnyttjar sin position (För en
Edenborg-nörd som jag själv håller på att utvecklas till så ler
jag åt att han låter ett ”frontsvin” spela en så avgörande
roll.). Det är en perverterad och skruvad tillvaro Edenborg låter
Händel leva, där den rena kärleken kommer ur brottet mot naturen:
”Ert sinne är förgiftat av
symmetrier: men kärleken uppstår endast ur asymmetrier,
felaktigheter, skevheter, rentav omänskligheter.”
Men Händel visar sig oförmögen att
älska, varken sig själv eller andra, och snart utvecklar han också
en svår impotens. Han intresserar sig då för kastraterna, dåtidens
klassiska superstjärnor vars pungkulor avlägsnades i barndomen i
förhoppning om att skapa gudomliga röster. I en oförglömlig scen
i Florens underjord skildrar Edenborg hur Händel deltar då en
åttaårig pojke kastreras, och det är fantastiskt. SÅ jävla
obehagligt, och samtidigt en extremt talande bild av kampen mellan
köttet och konsten, mellan verkligheten och gudomligheten. En scen
som kommer stanna i mig även om jag glömmer resten av boken.
Även om det nattsvarta narrativet
påminner om ”Alkemistens dotter” så skiljer sig ”Mitt grymma
öde” sig från denna i och med att här lever Edenborg mer upp
till sin rykte som smutsens och erotikens författare, då han ägnar
mycket tid åt Händels alltmer perverterade försök att känna
något alls. Händel var en av barockens stora, och Edenborg skriver
barockt. Storslaget, pompös, vulgärt, hårt.
Men, även om jag inte är någon
lektör, kan jag inte låta bli att störa mig på en del detaljer.
Som upprepande metaforerna ”som alla förälskelser bleknade även
denna”, de svettiga bleka ostarna, och ordet inälvor. Dessutom
känns ord som ”full fräs”, ”runka” och ”tuttar”
malplacerade, även om de mycket väl kan vara historiskt korrekta.
Störigt är också hur tydligt det
görs att Händel inte var ordets man, utan musikens. Gång på gång
ställer Edenborg honom tafatt letande efter ord i pinsamma
situationer. Det är trovärdigt, men det stör mig att Edenborg ändå
valt en jagberättare för romanen, där skapas en diskrepans som gör
att jag påminns om att jag faktiskt läser fiktion.
Hur mycket av romanen är Edenborgs
fantasi? Ingen aning. Men jag njöt av läsningen, och Edenborg
talade flera gånger rakt in till den spirande konstnären inuti mig
själv, på ett stärkande vackert vis. Jag påminns om att den som
inte vågar misslyckas aldrig kommer att komma någonstans, att
orimlig framgång skapar slöhet och trubbighet, att förtjänad
framgång alltid är bättre än ärvd. Och;
”Endast förlusten bär
tillräckligt mycket styrka för att skaka oss i grunden.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar