måndag 9 juli 2018

”Mitt grymma öde” av Carl-Michael Edenborg (2012)

En historisk fantasi om en klassisk kompositör. Utan namnet Edenborg på författarraden hade jag antagligen inte blivit intresserad, men nu är ”Mitt grymma öde” just Vertigomannens romandebut och förväntansfullt plockade jag därför med den bland de andra långlån-böckerna från bibblan. Och den här skildringen av Händels liv landar givetvis långt ifrån mina fördomar om klassiska kompositörer. Det bjuds smuts, obscena perversioner, bråddjupt mörker, och nu efter läsningen har jag överraskande nog ett spirande intresse för ”klassisk musik”, det som för mig tidigare varit en stor likartad klump där bara Beethoven stuckit ut (och det pga filmatiseringen av ”A Clockwork Orange”). Händel var samtida (och större än) Bach, och före exempelvis Mozart och Beethoven. (Du har också garanterat hört åtminstone ”Hallelujah” av Händel.)

      Historiskt sett verkar Händel ha varit en mytisk figur, det enda som verkar känt och helt accepterat kring hans egenskaper är att han var snål, ilsken, ensam, ful och ett musikaliskt geni. Detta har Edenborg tagit till vara, och skapar en bild av Händel som en slags hedonist som i närmast Lovecraftiansk anda hatar livet, alla andra människor och ofta sig själv. Edenborgs Händel lever för konsten, och bara den. 

      Det blir en trovärdig resa kring upphöjda stora konstnärers svårigheter och ovilja att anpassa sig till det normala, deras förmåga att höja sig själv över andra, och den berusning och självhat det medför. Som då Händel, tidigt i berättelsen, gjort närmanden mot sin bäste vän och morgonen efter möter honom igen:

      ”Upp ur sängen, öppna dörren, omfamna vännen. Vi skrattade lättat, som om en börda lämnat oss. Det var en illusion. Bördan var min, jag var bördan. Denna börda skulle fortsätta att krossa mig och alla i min närhet. Den hade långt ifrån nått sin fulla tyngd.
Så är det att vara storartad.”

      Eller då Händel ska skriva en opera och reflekterar:

      ”Jag har alltid tyckt om kejsar Nero. Han brände ner Rom år sextiofyra medan han spelade på sin lyra. Jag har en ändå större ambition: jag vill bränna ner Rom genom att spela på min fiol. Vi är samma andas barn.”

      Händel finner under uppväxten sin homosexualitet fruktansvärd, men med framgången möter han fler och fler likasinnade (det skaver att inse att många av aristokratins homosexuella låg med andra män främst på grund av ett djupt kvinnohat, snarare än kärlek till män). Men det är aldrig kärlek, Händel hinner utnyttjas flera gånger innan maktbalansen ändras och han blir den som förgriper sig och utnyttjar sin position (För en Edenborg-nörd som jag själv håller på att utvecklas till så ler jag åt att han låter ett ”frontsvin” spela en så avgörande roll.). Det är en perverterad och skruvad tillvaro Edenborg låter Händel leva, där den rena kärleken kommer ur brottet mot naturen:

      ”Ert sinne är förgiftat av symmetrier: men kärleken uppstår endast ur asymmetrier, felaktigheter, skevheter, rentav omänskligheter.”

      Men Händel visar sig oförmögen att älska, varken sig själv eller andra, och snart utvecklar han också en svår impotens. Han intresserar sig då för kastraterna, dåtidens klassiska superstjärnor vars pungkulor avlägsnades i barndomen i förhoppning om att skapa gudomliga röster. I en oförglömlig scen i Florens underjord skildrar Edenborg hur Händel deltar då en åttaårig pojke kastreras, och det är fantastiskt. SÅ jävla obehagligt, och samtidigt en extremt talande bild av kampen mellan köttet och konsten, mellan verkligheten och gudomligheten. En scen som kommer stanna i mig även om jag glömmer resten av boken.

      Även om det nattsvarta narrativet påminner om ”Alkemistens dotter” så skiljer sig ”Mitt grymma öde” sig från denna i och med att här lever Edenborg mer upp till sin rykte som smutsens och erotikens författare, då han ägnar mycket tid åt Händels alltmer perverterade försök att känna något alls. Händel var en av barockens stora, och Edenborg skriver barockt. Storslaget, pompös, vulgärt, hårt.
      Men, även om jag inte är någon lektör, kan jag inte låta bli att störa mig på en del detaljer. Som upprepande metaforerna ”som alla förälskelser bleknade även denna”, de svettiga bleka ostarna, och ordet inälvor. Dessutom känns ord som ”full fräs”, ”runka” och ”tuttar” malplacerade, även om de mycket väl kan vara historiskt korrekta.

      Störigt är också hur tydligt det görs att Händel inte var ordets man, utan musikens. Gång på gång ställer Edenborg honom tafatt letande efter ord i pinsamma situationer. Det är trovärdigt, men det stör mig att Edenborg ändå valt en jagberättare för romanen, där skapas en diskrepans som gör att jag påminns om att jag faktiskt läser fiktion.

      Hur mycket av romanen är Edenborgs fantasi? Ingen aning. Men jag njöt av läsningen, och Edenborg talade flera gånger rakt in till den spirande konstnären inuti mig själv, på ett stärkande vackert vis. Jag påminns om att den som inte vågar misslyckas aldrig kommer att komma någonstans, att orimlig framgång skapar slöhet och trubbighet, att förtjänad framgång alltid är bättre än ärvd. Och;

      ”Endast förlusten bär tillräckligt mycket styrka för att skaka oss i grunden.” 

(Köp inte här, eller här utan någon annanstans, eller låna bibblan.) 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar