"Oryx and Crake" av Marget Atwood (2009)

Ida har suttit i vardagsrummet och gråtit och skrikt åt filmatiseringen av "The Handmaid's Tale", så förväntningarna var höga då jag för första gången skulle läsa något av Margret Atwood. Boken öppnar dystopiskt med en huvudperson sover insvept i ett lakan i ett träd, och verkar ha överlevt en katastrof, kan vara den enda människan som överlevt (för vad är de där andra för några?). Han kallar sig Snowman. Och därifrån tar det snart verklig skruv!
      Den här boken är svår att skriva om utan att röja för mycket handling, men det är "Rosario är död" som möter "Never let me go", kryddat av Chuck Palahniuk.

      Boken är en effektfullt sammansatt historia som skildrar en svårbegriplig fiktiv nutid, tillsammans med tillbakablickar till huvudpersonens uppväxt och erfarenheter (vår reella nutid), och bit för bit väver Atwood samman dem till en fullkomligt oväntad helhet i slutet. Atwood använder en slags opålitlig tredje personsberättare, berättelsen filtreras genom en partisk och vinklad röst vilket ger liv och resonans på varenda skriven sida. "Oryx and Crake" är en riktig läsfröjd, och trots långt gågna urspårade konsekvenser och fantasier accepterar jag ändå hela den värld Atwood bygger upp.

      Atwood har gjort samtidens internetlevande tonårskille levande, på ett mycket grövre vis än jag var beredd på. Jag älskar hur hon skildrar sin huvudperson under puberteten som enbart sin kropp, och på så vis definierar hon samtidigt Flashbackkillarnas råa ensamhet. Att kolla porr blir kroppens romanser, att frossa i avrättningar och tortyr blir kroppens tragedier. En pricksäker iakttagelse.

      "Falling in love, although it resulted in altered body chemistry and was therefore real, was a hormonally induced delusional state," 

      Överlag är människor i den här romanen hormonrobotar, slavar under de egna signalsubstanserna. Välartikulerade grobianer i kläder. Ett perspektiv som slår an något djupt och jobbigt inuti mig, som gärna utgör från ett socialkonstruktivistiskt perspektiv på tillvaron, men jag inser alltmer att det inte räcker som ensam förklaring till den mänskliga liv.
      Atwood jobbar vidare kring temat, och bjuder ut romanen som en stor påse tänkvärt smaskigt läsgodis om diskrepansen mellan vetenskap och konst, om objektivitet och subjektivitet, och vilken av de två som tenderar att vinna i längden.

      Ytterligare ett tema är genmanipulation, och jag skrattar först högt åt exempelvis de fantasifulla "Happicuppa"-krigen, krig igångsatta av orättvisa produktionsförhållanden för en ny typ av kaffeböna. Sedan förfäras jag över hur mycket potentiell verklighet Atwood ringar in.  

      Det skulle kanske gå att kritisera hur boken blir för mycket, den är så skruvad. Men jag gillar det utflippade. Och "Oryx and Crake" är rolig läsning samtidigt som den provocerar fram nya tankar. Det kanske är det bästa betyg jag kan ge en bok! 

(Köp här, här, här eller här)