"Jag kallade honom Slipsen" av Milena Michiko Flašar (2017)

Hur gick det till när de satte titeln på den här boken? Jag tar upp den, med låga förväntningar och nästan avsmak eftersom titeln fick mig att associera till putslustig buskis. Men redan efter några rader, definitivt efter några sidor, har boken sugit in i mig och jag sträckläser (totala motsatsen till ”Stiga sol, smälta is” som med sin fantastiska titel gjorde mig besviken med sitt innehåll). Boken drabbade mig, så som verkligt bra böcker kan göra. I ”Jag kallade honom Slipsen” trollbinds jag av det självklara berättarspråket, grips av trovärdiga karaktärer och tar till mig av budskapet.

       Vår huvudperson är en hikikomori, en av hundratusentals unga japaner som, i reaktion på hårda krav och upplevda trauman, isolerar sig i familjehemmet och försöker få livet att kännas så lite som möjligt.

       ”Jag sörjde barnet jag en gång varit och som jag i sällsynta ögonblick hörde slå vilt omkring sig i mitt hjärta.”
       ”Jag ville inte bli en man som tror att han kommer vinna. Inte växa i någon ny kostym. Inte bli en far som säger till sin son: Man måste fungera.”

       Visst märks det att författaren skrivit poesi tidigare, hennes berättarröst lämnar inga frågetecken utan håller sin skärpa från början till slutet av boken. Melankolin och känslan av att inte passa in är plågsamt vackert skildrad och får mig att gråta.

       ”Tåget rullar in. Det är fullt med folk. Man speglar sig i fönstren som glider förbi, och känner inte igen sitt eget ansikte.”

       ”Sönderlästa böcker. En nalle. Gamla leksaker. Den välkända doften från saker som en gång varit viktiga.”

       Men något har gett en oväntad kraft, vår berättarröst vågar sig ut till en park och börjar spendera sina dagar tyst iakttagande livet i parken. Snart dyker en medelålders man upp, som tar en annan parkbänk i besittning och under en tid delar de parken och tystnaden innan de, nästan ofrivilligt, börjar tala med varandra.

       ”Parken hade blivit mindre i hans närvaro. Den bestod nu endast av två bänkar, hans och min.”
       ”Du är här. Jag är här. Vi har båda rätt att bara vara här.”

       Skickligt låter Michiko Flašar härifrån två jagberättare växla i samtalen på parkbänken. Formen ger osökt en känsla av Forrest Gumps parkbänks bekännelser, men i ”Jag kallade honom Slipsen” har vi två personer som turas om att bekänna sina brister. Vi lär känna en till karaktär och fördjupar oss i den första berättarröstens historia, utan att det någonsin blir förvirrande. Deras likheter och skillnader vävs samman på ett underbart gripande vis. Skilda åt av ålder men förda samman i känslan att inte längre vilja prestera, inte längre leva upp till omgivningens krav, i saknaden av någon som vågar lyssna till vad man har att säga.

       ”För den som sticker ut drar till sig uppmärksamhet från dem som är så uttråkade av sin egen normalitet att de inte har något bättre för sig än att plåga den som är annorlunda.”

       Boken får härifrån en strimma hopp, i takt med att relationen mellan de två växer fram, gestaltar Michiko Flašar hur allting blir annorlunda när man har namn på varandra, kan urskilja och förlåta varandras egenheter, och framförallt känslan att ha någon som lyssnar på det man har att berätta. Att trösten finns hos andra, även om det känns orimligt långt borta.

       ”Jag kallade honom Slipsen” sätter fingret på ett samhällsfenomen, hjälper oss förstå varför unga vuxna stänger in sig och stänger ut andra. Michiko Flašar låter oss uppleva hur livet ter sig när upplevda trauman och krav från samhället tagit knäcken på livslusten. De som känner att orden tagit slut, som kryper in i sig själva. Jag tänker att det är ett växande samhällsfenomen även i Sverige, men att vi än så länge saknar ett eget ord för det. Den här boken kommer vara viktig för många tonåringar på väg att sluta sig i sig själva, för att hjälpa omgivningen att förstå fenomenet när unga vuxna fastnar mellan barndom och vuxenliv, och samtidigt hur skammen följer och gnager långt in i vuxenheten.
       Men Michiko Flašar får mig inte bara tänka på krav från samhälle och familj, utan också på mansrollen. Om att leva med fegheten att inte ha ställt upp för en mobbad vän, eller skammen över att inte älskat sitt utvecklingsstörda barn. Och utan att göra de båda berättarna till helt igenom offer eller förövare (det fanns en fantastisk formulering som var typ ”Vi är alla ofria, men det friar oss inte från ansvar” men jag glömde anteckna var det var) så skickar Michiko Flašar samtidigt en känga till omgivningen, familjerna, skolan, de som ger upp och som slutar att försöka förstå.

       ”Vad väger tyngre […] Det faktum att han teg om sin situation, eller det faktum att jag uppmuntrade honom att tiga.”?

       ”Vi hade slutit en pakt: helst inte vilja veta något om varandra. Och just den pakten är det som svetsar familjer samman i generationer. Vi är maskbärare. Våra ansikten går inte att se längre eftersom de vuxit ihop med maskerna. Det gör ont att slita dem av sig. Så ont att smärtan att aldrig mötas, öga mot öga, är lättare än smärtan att visa sitt rätta ansikte.”

       Många gånger kan jag tycka att greppet att börja berätta från slutet röjer för stora delar av handlingen, men jag tycker att Michiko Flašar enbart ökar melankolin genom att låta oss veta redan i början att våra båda berättare kommer att slitas från varandra. Otroligt proffsigt sätt att göra oss osäkra på karaktärerna och skapa spänning, jag är oerhört stressad när karaktärerna kommit varandra nära och skapat ett litet sammanhang.

       Boken har en underlig kapitelindelning. Korta, max tre sidor, kapitel som avslutas ”spännande” och sedan fortsätter direkt i nästa kapitel. Det får mig att tänka på hur Dan Brown skriver, vilket borde vara negativt, men i den här boken fungerar det. Jag kan inte sätta fingret på hur eller varför, men kapitelindelningen är bara medryckande. Kanske ligger den stora skillnaden i att ”Jag kallade honom Slipsen” är så karaktärsdriven och inte handlingsdriven.

       Det enda som stör mig är ordlistan i slutet, att japanska ord bakats in i texten men att jag får slå upp dem i slutet. Egentligen gillar jag när författare använder det greppet, men något i ”Jag kallade honom Slipsen” får mig att irritera mig på det. Kanske för att vissa ord bara är matdetaljer, medan andra är förklaringar på japansk kultur? Jag tycker att matdetaljerna hade kunnat lämnas utan förklaring och kulturbegreppen redogjorts i den löpande texten istället.

       Titeln tog hela min uppmärksamhet när jag tog fram boken. Först när jag läst färdigt inser jag att det är koifiskar på omslaget. Fiskarna som hoppar uppströms för att para sig, symbolen för att ta sig förbi hinder, att aldrig inte ge upp hur brant det än ser ut att vara. Otroligt mycket mer passande än titeln.

(köp här, här eller låna på bibblan)