”Naked Lunch” av William Burroughs (1959)

När jag första gången läste den här boken, som tonåring, på svenska, förstod jag ingenting. Tio år senare köpte jag den på engelska och läste den igen, men fortfarande utan att förstå nånting. Först nu, när jag läser den för tredje gången och nästa tjugo år senare, förstår jag att det är meningen.

      ”This book spill off the page in all directions, kaleidoscope of vistas, medley of tunes and street noises, farts and riot yips and the slamming steel shutters of commerce, screams of pain and pathos and screams plain pathic, copulating cats and outraged squawk of the displaced bullhead, prophetic mutterings of brujo in nutmeg trance, snapping necks and screaming mandrakes, sigh of orgasm, heroin silent as dawn in thirsty cells..”

      ”Naked Lunch” är en vild blandning av mardrömmar, hallucinationer, minnesfragment och abstinensbesvär. En vedervärdig kompott som skildrar de opiatberoendes tillvaro, där bruk snabbt gått över till missbruk och tagit över hela tillvaron.

      Boken har ingen tydlig tråd, utan missbruket är det som binder samman, och berättelsen hoppar hejvilt mellan miljöer, tider och scener. Flera är storslaget minnesvärda, som skruvar upp tempot till en nivå som inte går att återge utan att skriva av hela sidor av citat. Om doktorn som opererar på skoj, för kickar, som utsätter patienten för livsfara för att sedan rädda patienten, på samma sätt som tjurfäktaren som räddar sig själv från den fara han själv utsatt sig för. Om mannen som lärde sitt rövhål att tala. Om smutsigt sex, om att fly från poliser genom att spruta alkohol i ögonen på dem genom en spruta.

      Språket är unikt, målande och kreativt. Bångstyrigt, oregerligt och ger tillsammans med de lösryckta scenerna den spretiga helheten. Några lösryckta citat ger aldrig fulla känslan för en roman, men ändå en bild av språket:

      ”Last night I woke up with someone squeezing my hand. It was my other hand.”

      ”NAKED lunch – a frozen moment when everyone sees what is on the end of every fork.”

      ”I sat back letting my mind work without pushing it. Push your mind to hard and it will fuck up like an overloaded swithboard, or turn on you with sabotage.”

      Burroughs blev under femtio och sextiotalet nästa stora författare efter Henry Miller som verkligen fick kämpa mot censuren i rättegångar. (Norman Mailer och Allen Ginsberg var två kändisar som ställde upp för att försvara utgivningen av ”Naked Lunch”). Och som så ofta när jag läser provokativ välgjord litteratur så tänker jag att de som skriker efter att tysta de författare som skriver ”fel” historier blundar för en del eller vinkel på verklighet som de inte orkar se eller ta på allvar.

      I ett förord (som givetvis kommer efter själva boken) skriver Burroughs själv (junk = opiater, heroin, opium, morfin osv.):

      ”The junk virus is public health problem number one of the world today.
Since Naked Lunch treats this health problem, is is necessary brutal, obscene and disgusting. Sickness is repulsive not for weak stomachs.”

      Och mitt i all galenskap reflekterar han nyktert och förklarar sin bild av vad som händer honom och andra junkies:

      ”If all pleasure is release from tension, junk affords relief from the whole life process, in disconnecting the hypothalamus, which is the center of psychic energy and libido.”

      Sen ska jag inte överdriva romantiseringen av hjälten, som så många genier svävade Burroughs nära galenskapen och var garanterat skitsvår att ha att göra med i verkliga livet. I en omtvistad Willem Tell ”olycka” sköt han ihjäl sin fru, och han hade en son som han aldrig tog hand om. Istället försvann han i drogträsket, och levde stora delar av sitt liv på sina föräldrars pengar. Men det är heller inte som att boken hymlar med att han levt ett svinigt liv. Missbruket kommer före allt, inklusive honom själv och hans nära.

      Oavsett mänskliga tillkortakommanden har han skrivit en intressant bok (som kräver sin läsare) och med den blev han en del av Beatgenerationen, trots att han var betydligt äldre än Kerouac (Burroughs är Old Bull Lee i ”On the road”), Ginsberg (”Howl” är tillägnad Burroughs) och de andra. Ginsberg och Kerouac åkte till Burroughs knarkhåla i Tanger, hjälpte honom redigera och renskriva manussidorna till det som kom att bli ”Naked Lunch”.

      Jag har inte läst om någon av Beatböckerna sedan tonåren, men ”Naked lunch” har iallafall fortfarande lika mycket att säga till mig och vår samtid, som den hade när den kom. För att använda en klyscha har den åldrats med värdighet, på det vis all verkligt stor litteratur gör.

      Kanske syns Burroughs arv allra tydligast i sjuttiotalets rebeller, Bowie skrev tex. Diamond dogs utefter Burroughs Cut-up modell (som för övrigt springer ur ett ockult tankegods!), men fortfarande på nittiotalet influerar han rockmusiker. Lyssna exempelvis här när han läser en urspårad juldikt medan Kurt Cobain spelar gitarr i The 'Priest' They CalledHim, eller se honom göra en liten roll i nittotalsrullen ”Drugstore Cowboy” eller i U2s musikvideo ”Last nightson earth”. Eller kolla trailern till filmatiseringen av "Naked Lunch" av David Cronenberg som kom 1991.
      Och det känns tydligt med ”Äldreomsorgen” färskt i minnet att Teratologen inte bara läst Nietzsche utan även Burroughs.