”Drömfakulteten” av Sara Stridsberg (2005)

Jag började läsa den här boken runt 2010 och förstod ingenting. Jag var i min mest politiska fas, hade just läst SCUM-manifestet och trodde att denna roman skulle följa den med samma hårdhänta politiska retorik. Den litterära krånglet jagade bort mig, jag ställde upp boken i hyllan och där har den stått.

       Andrapersonsperspektiv i stora delar, dialog utskriven som teaterscener, ett drivet poetiskt språk., författaren som egen aktör i fantasierna.
      Det som gjorde att jag inte förstod då, gör romanen fantastisk nu.

      Premissen är tydlig från början, detta är en historisk fantasi om Valerie Solanas, hon som skrev SCUM och sköt Andy Warhol. Det finns likheter med ”Mitt grymma öde”, som är den andra historiska fantasin jag läst i hygglig nutid. Vi vet historiskt sett egentligen inte så mycket om den verkliga personen, desto mer om verken och myterna. Men i ”Drömfakulteten” så finns ett lager av självreflektion och tydlighet inför det fabricerade, och hela delar är utskriven fiktiv dialog mellan Berättaren och Valerie, och dessa bitar utgör romanens själva kärna, och hindrar boken från att ge den underliga bismak som Edenborgs fantasier gjorde.

      ”Drömfakulteten” är en livlig text, trots att den överraskar mig med tragedi snarare än uppror. Det är hjärtestörande läsning. Huvudpersonen skildras som dotter, doktorand pi psykologi, som psyksjuk missbrukare, som ensam döende. Men faktiskt inte alls som författare eller uppviglare, annat än att hennes verk SCUM används som tolkningsram för Solanas inre tillvaro. Stridsberg skapar en känsla för Valerie Solanas, snarare än återger en korrekt historia. Givetvis, eftersom hon skriver skönlitteratur och inte reportage, men det är ändå lätt att glömma under läsningen.  

      Men jag upplever att bilden av Valerie är lite för given. En romantiserand och tillspetsad bild av en trasig, arg arbetarklasskvinna i gränslandet mellan psykisk sjukdom och genialitet. Biologismen omvänd, männen är onda slavar under sin egen dumhet, kvinnor naturligt goda. Solanas älskar de kvinnor som patriarkatet förstört, men hatar de som ställer upp på männens villkor närmast mer än hon hatar männen. Elände, makt och förnedring, skickligt gestaltat men jag känner ändå av det fiktiva.

      Men, det är där, som sagt, dialogen mellan Berättaren och Valerie kommer in.     

      Fantasimomentet blir tydligt och berättarens egna syfte blir en del av helheten. I dialogen får Solanas får attackera allt möjligt, men ofta är författaren själv och den medelklassfeminismen, alla de intellektuella, alla de (vi) som glömmer att patriarkatets värsta offer sällan skriver politiska manifest eller ens texter överhuvudtaget. Solanas går på om hur verklighetsfrånvänt det är att hålla på med fiktion då det finns verkliga kvinnor som far illa.

”BERÄTTAREN: Jag är så ledsen för att du inte överlever den här berättelsen.

VALERIE: Det är verkligen ingenting att var ledsen över. Jag ska ge dig några goda råd om du är ledsen för att berättelsen slutar här. Bjud hem en trasig tiggartjej som behöver någonstans att sova och någonting att äta. Bjud hem knarkarflickorna som sover i papperskorgarna. Ta hem en tjackhora, en baglady, en galenpanna. Stanna i tunnelbanan och prata med de psyksjuka hororna. Gå inte därifrån när hon börjar vässa och gå an om ingenting. Fråga var hon kommer ifrån, vad hon behöver, vad du kan hjälpa till med, vad hon har i sina anteckningar, om du nu är så intresserad av döende tjackhoror. Besök härbärgena, mentalsjukhusen, knarkarkvartarna, torskdistrikten, fängelserna. Världen är där ute och väntar på dig baby. Materialet heter HON FINNS ÖVERALLT.”

BERÄTTAREN: Jag är inte dum i huvudet.

VALERIE: Och inte heller särskilt smart.”

      Men vem var Valerie Solanas och vad är SCUM?

Ett sviket barns uppgörelse med en ond värld?

En psyksjuks vanföreställningar?

En mästerlig agitators manifest?

En psykologistudents revultionsförsök?

En sanningssägares redogörelse?

En missbrukares desillusionerade rabblande?

En mördares försvarstal?

      Känslan som Stridsberg och ”Drömfakulteten” lämnar mig med är att Solanas och SCUM sannolikt var allt det där. Den insikten gör ont, och jag kommer aldrig att se på de kvinnor som patriarkatet förstört med samma blick igen.

(Köp här eller här eller på loppis eller låna bibblan)

(Houllebecq har skrivit förord eller efterord till franska utgåvan av SCUM)