”Parasit” av Erika Johansson (2018)

”Till Marcus - allt ska göra ont!”

Så lyder den vackra dedikation som författaren skrev i min bok på bokmässan, och det färgar hela läsningen. ”Parasit” gör mig faktiskt illa, och det är fantastiskt.

      Den lilla boken är skriven prosalyriskt, i en blandning mellan löpande text och poesi. Scenerna, övergångarna och vad som egentligen händer är flytande, surrealistiskt. Det finns en jagberättare, som skildrar en eller flera grovt våldsamma kärleksrelationer. Det är närgånget och rått gestaltat, talande bilder och samtidigt ligger en drömsk känsla över allting. Omslaget är tryckt i ett papper som känns mjukt och strävt mot mina händer och ökar effektivt ytterligare känslan av smuts och orenhet som Johansson skriver fram. Vad som händer "i verkligheten" eller inte är inte centralt i "Parasit", det här är surrealism och känslorna som skildras och skapas är huvudsaken. Jag tänker mig att om Johanne Lycke Holm läste Anaïs Nins bok om skrivandet som konstform ("The novel of the future") och något verk av markis de Sade så skulle det kanske landa i något som liknande "Parasit".  (Jag kan inte låta bli att göra såna här författarjämförelser, och även om de alltid blir trånga och förminskande så säger det nog ändå något. Om inte annat blottar det vilka författare jag vill namedroppa..)

      ”Hålen i mitt kött värker och blöder, men hans kyssar på desamma läker och bedövar och smärtan omvandlas till njutning – eller är samma sak. Han smeker mitt vänstra bröst samtidigt som han gnider de blodiga resterna av mitt högra. Gräver sig in och smeker sårkanterna. Jag kastas omkring i ett deliriskt tillstånd och lyssnar till mina ändlösa skrik. Hans fingrar försvinner in under huden, gräver tunnlar och töjer ut mig. Han skrapar loss mitt underhudsfett och sörplar sedan i sig fettet som glänser på hans händer, suger på sina fingrar och slickar sig sedan ljudligt om läpparna.”

      Kärleken i romanen är sadomasochistisk, berättaren gör illa och låter sig göras illa. Det är inget oönskat, utan tvärtom utgör smärtan en direkt förutsättning för den kärlek som skildras i boken. Jag tolkar och tänker på smärtan som en del av livet som det inte ska smitas ifrån, den ska istället fångas upp, eftersom ett liv utan smärta inte är något liv. Utan smärta, ingen njutning. Utan mörker, inget ljus. Men Johansson tar faktiskt konceptet ännu längre, och i ”Parasit” blir smärtan själva njutningen. I fysiska världen förstår jag inte den grejen, men som litterär upplevelse ger mig smärtan, äcklet och obehaget av att vara på "fel sida gränsen" stor behållning och njutning.

      ”Parasit” är en vildsint debut som inte snålar på språket. Johansson imponerar och inspirerar genom att ta i inifrån ryggraden och fläka fram betydelsebärande meningar i hårda formuleringar, vedervärdigt omöjliga att skaka av sig. Visst blir det lite repetitivt, emellanåt är det mycket penetrationer och uppfyllnadskänslor, men det skadar inte helheten.

      Boken är vidöppen för andra tolkningar och läsningar än mina, det går nog utmärkt att exempelvis läsa in Jungs Anima/Animusarketyper. Men när jag slår ihop boken är det främst en våldsam kärlekshistoria jag läst. Jag läser i ”Parasit” in hur vi i varje kärleksrelation oundvikligen måste förändras som individer, vi har sönder andra och vi går sönder själva, men fångas samtidigt upp i något gemensamt, något som är större än oss själva. 

      Och om inte livet bränner, svider, värker och skaver ibland så ljuger eller fegar vi. 

(Erika Johansson roddar förlaget Spinx och Lynx som ger ut flera häftiga surrealism-grejer, några som ni kommer få läsa om här i bloggen framöver om ni vill. Och ”Parasit” ges ut av Vertigo. Så köp hellre direkt från förlaget, än härifrån.)