”The Sea Priestess” av Dion Fortune (1935, 2003)

För den som inte redan vet det har jag de senaste åren intresserat mig allt mer för ickematerialistiska frågor, meningen med livet, finns gud, varför skaver existensen i hjärtat på så många moderna människor, och så vidare. Inititerat av den livskris föräldraskapet inneburit för mig, och kryddat av en komplicerad underbensfraktur som gett mig kroniska smärtor. Den flitige bloggläsaren vet det redan. Men jag läser alltså också en hel del grejer som ännu inte visat sig i bloggen, annat än i mina reflektioner kanske. Exempelvis ligger Bibeln och böcker av Nietzsche och Carl Jung också på mitt läsbord. Jag fascineras, och har nog egentligen alltid gjort (även om jag under några anarkistiska år förträngde det totalt) av religion, tro och andlighet. Men till skillnad från då jag var indienresande hippie letar jag inte längre efter en tro/religion att anamma, jag letar efter vad som känns rätt för mig, och skiter i vad det betyder för andra. En 'kosmisk anarkist' som min käre vän Simon vist kallade det. Klivet var därför givet till ockultism och esoterism (dessutom hade ett liv i hårdrock och metal redan smörjt upp banan för mig genom att ha grundat mig med retorik, symboler och begrepp).

      Detta ledde mig iallafall fram till Dion Fortune och hennes författarskap. Hon har skrivit mer teoretiska böcker om kabbalah och tarot, som jag inte läst, men är också känd för att ha gestaltat ockultismen i sin litteratur och gjort praktiken tillgänglig. Fortune var yngre men halvt om halvt samtida med Aleister Crowley, de bägge delade mycket, rörde sig under en tid bägge i Golden Dawn (det esoteriska nittonhundratalssällskapet, inte det nutida grekiska nazistpartiet) även om de också skiljer sig markant åt i sina läror. Fortune var också en kontroversiell figur, bröt med flera sällskap utvecklade egna och höll låda. Fortune såg hur hårt samtiden dömde Crowley för hans utsvävningar kring sexualitet, och gömde sig därför delvis i skönlitteraturen. Men i sina verk har hon vävt in sina erfarenheter från ett liv i ockultismen, och som jungiansk analytiker. ”The Sea Priestess” handlar inte om ockultism, ockultismen är själva handlingen. Boken ska, hos mottagliga, ge samma resultat som esoteriska ordnars initiationsriter, och Fortune fick skit av otaliga mystiker för att genom sina böcker ha gjort hemlig kunskap tillgänglig för vem som helst som kan läsa.

      Boken handlar om Wilfred, en ung och ekonomiskt oberoende man som plågas av astma och tillvarons ytlighet och monotoni. Genom sitt arbete som delägare i en mäklarfirma (ärvd från sin far) kommer han i kontakt med den mystiska kvinnan Viven Le Fey. Vivien drar honom till sig, både sexuellt, emotionellt och spirituellt och hon blir hans esoteriske vägvisare. En stor del av boken utspelar sig sedan i det halvt förfallna slottet vid Atlanten som Le Fey köper från Wilfreds firma, en underbart fantasieggande miljö som ramar in samtalen och dynamiken mellan Wilfred och Le Fey.

      ”I judge a personality not so much by what they say, or even by what they do, but by the way they affect you. For a person may do a lot in the world by virtue of the start he has been given in life, or because he has got something that is wanted at the moment, but that does not constitute a personality as I use the word. A personality fetches a reaction out of you of one sort or another, and it need not necessarily be a pleasant recaction.”

      Fortune målar en värld med en skapar gud/gudinna (Isis?), och samtidigt flera andra osynliga men verksamma krafter. Exempelvis blottar hon vårt vetenskapliga paradigm genom nedanstående citats olika syn på naturkrafterna (har är det ju spännande att minnas exempelvis hur gravitationen fortfarande är en ockult kraft. Vi vet att den finns, men egentligen inte hur den fungerar)

      ”Only in Its works is It known to us, and from these we deduce Its nature, and Its nature is Nature. Primitive man personified Its powers and called them gods; modern man depersonifies them and calls them forces and factors. Both are true,” said she. ”but neither is the whole truth; for the gods are forces, and the forces are intelligent and purposive, being exoressions of the nature of the One.”

      ”The Sea Priestess” handlar mycket om hur solen ger livet, men månen styr det. Jag tyckte det kändes underligt, tills citatet nedan dök upp:

”She told me, too, that the moon had a profound effect on mental states and moods, as is well known to any who have to do with the mentally sick; and even we who consider ourselves nominally normal are more affected than we choose to belive.”

      Och, till den som skrattar bort detta, kan jag säga att jag i jobbet (sjuksköterska) den 28e juli i år ringde polisen för handläggning av ett LPT (lagen om psykisk tvångsvård) kring en patient som blivit psykotisk och våldsam, och alfahannen som svarade sa ”vad håller ni i vården på med idag, är det blodmånen eller? Vi har femton väntande LPT-ärenden, och det är fortfarande bara eftermiddag.”

      Det skulle gå att skriva kritiskt om det biologistiska man-kvinnapolariteten som Fortune målar upp och gör gudomliga entiteter av, men jag har läst lite Jung och ser därför det snarare som arketyper som Fortune leker med, manligt och kvinnligt, där varje individ bär på olika mängder av bägge, oavsett biologiskt kön. Samtidigt som jag tycker mig förstå varför kvinnan leder mannen genom boken, då kvinnor generellt har bättre kontakt med sitt känsloliv och således med vad som formar vår syn på världen.

      Det skulle också gå fint att göra sig lustig över att Viven Le Fay visar sig tro att hon är en återfödd Morgan Lefay, alltså Merlins häxa, och hur hon ämnar bli en prästinna för det förlorade Atlantis. Men jag tar inte heller det helt bokstavligt, jag tycker det viktiga är perspektivet som Fortune gestaltar: Vi formar vår värld genom våra sinnen, men hur vi tolkar sinnesintrycken är beroende av hur vi kodar vår hjärna, och den kodningen kan man manipulera genom kunskap, ritualer, droger, genom att 'fake it til you make it'. Och vissa saker kan vi inte bevisa hur de funkar, men vi kan känna, se och uppleva att de gör det.

      ”Sometimes I think one thing about myself, and sometimes I think another. As long as I believe in myself I find I can do certain things. If I ceased to believe in myself, I think I should just crumble into dust, like an unwrapped mummy.”

      Den vetenskapligt sinnande kan förklara det med att jag är mottaglig, skör, lever genom en medelålderskris, är liten och törstar efter en större mening med tillvaron eller whatever, men ”The Sea Priestess” är en magisk bok. Fortune blottar faktiskt en del av det kollektivt omedvetna för mig, det jungianska begreppet för den gemensamma delen av vårt inre, det som inte går att vetenskapligt bevisa, men som går att känna.

      Oavsett, och det är detta är centralt med ockultismen för mig. Jag tar det som är värdefullt för mig, lämnar allt annat, och uppmanar dig till att göra detsamma. Jag skriver inte det här för att övertyga någon, utan för att dela med mig. Vi vet vetenskapligt att människor som tror på en större mening med tillvaron är lyckligare, men vi kan ännu inte vetenskapligt varesig verifiera eller falsifiera det (även om kvantfysiken och matematiken verkar vara det på spåren). Men vi kan välja hur vi vill se på tillvaron, vår hjärna är exceptionellt anpassningsbar, så låt oss utnyttja det. Livet blir magiskt om vi väljer att se det så. 

      ”And because it was real to her it became real to me and infected me with its emotion.”

(Och missta nu inte det här för något jävla ”carpe diem” eller välja glädjen-snack, ockultism handlar mycket om att bekanta sig med sitt mörker, göra sig själv upplyst genom att utforska all den skit som formar oss inifrån. Men det lägger jag inte ut texten om nu, jag är imponerad att någon överhuvudtaget läst ända ner hit.

Köp ”The Sea Priestess” här eller här.

Jag hade mycket ut av att läsa ”Förborgade tecken – esoterism i västerländsk litteratur”, en bok jag framöver kanske kommer skriva om i bloggen.)