Även om jag hade höga förväntningar
på vägen in i den här läsningen (Håkansson har skrivit en av de
bästa böcker som publicerats i Sverige de senaste åren,
”Ödmården”), jag vet att ”Järnskallen” skickades med i
paketet till de som beställde Skraekoedlans senaste album, och att
de överlag verkar ha ett kreativt samarbete, så visste jag inte vad
jag hade att vänta då jag började den här läsningen.
Romanen börjar med att skildra
upprorsstämning i Stockholm. Ryska revolutionen pågår,
hungerkravaller och desperation sprider sig även på vår sida av
Östersjön. Håkansson målar en fin bild, jag börjar tänka
historisk roman. Tills karaktärsgalleriet börjar presenteras.
Kvinnan som kastar sig mellan hustak i trikåer, bossen maskerad med
unionsflagga över ansiktet, med många fler. Då förstår jag vad
”Järnskallen” är. En historisk äventyrsroman med Marvelhjältar!
Det är en orädd och respektlös
ansats som jag beundrar, och läser ivrigt vidare.
Håkanssons
språkskills syns i ”Järnskallen” också, men det blir mer
skickligt dialektrunkande här än det magiska språket som står
helt själv i ”Ödmården”. ”Järnskallen” ger mig också en
rollspelskänsla, med det brokiga sällskapet med olika skills som
ska lösa problem, och jag kommer att tänka på Zac O'yeahs ”Summan
av kardemumman” och ”Tandooriälgen”. Bägges författarskap
bubblar av berättarglädje och spexiga tankar.
Men tyvärr tappar Håkansson mig rätt
snart. Karaktärerna är för många, det allvetande perspektivet gör
att jag bara tittar på och inte lever mig in. Jag läser ut romanen,
gillar idéerna väldigt mycket, men fortsätter läsningen att
hemsökas av en återkommande tanke: att jag läser en berättelse
som fått fel form. ”Järnskallen” borde varit ett seriealbum,
inte roman. Det skulle lösa karaktärsförvirringen, avståndet till
karaktärerna, och jag skulle enklare köpa att det kopplas in nya
skurkar fyrahundra sidor in.
”Järnskallen” är en bok att ha
skoj med och i, men jag rekommenderar den som inte läst Håkansson
att börja med ”Ödmården”, och få både skoj, djupt allvar
och magiskt levande jagberättare med påhittat språk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar