”Människohamn” av John Ajvide Lindqvist (2009)

Den här romanen är fiktion men utspelar sig i författarens älskade Stockholmsskärgård, där vi följer ett antal karaktärer i den märkliga tillvaro som förs av ”öbor”. Något gör att vissa personer försvinner. Drunknar de? Flyr de ön? Går det att lämna ön? Jag låter bli att prata mer om plotten för att inte börja bränna handling.

  Även om jag gillar grundidéen till ”Människohamn” mycket så skrämmer den inte. Jag tycker sällan John Ajvide Lindqvist gör det (undantaget den psykologiska och för Ajvide avvikande ”Rörelsen”), utan han får mig istället att respektera en genré jag tidigare fnyst åt. Mysrysaren.

  För Ajvides vackra människoporträtt och hjärliga skildringar av svenskt vardagsliv är fin och hjärtevärmande läsning. Varje litet människoöde respekteras och värdesätts i all sin ynkedom. Det blir lättläst feelgood i sken av skräck. Det funkar skitbra för mig.

  I ”Människohamn” får vi träffa en avdankad trollkarl (igen går mina tankar till ”Rörelsen” och Ajvides egna liv), men också sorgen att förlora ett barn, vi får till exempel sex mellan gamla människor, vi får barns rädsla för GB-gubben och de förtryckande strukturerna mellan tonåringar. Ajvide använder sig mer uttryckligen av The Smiths (titlar på hans romaner är gärna Morrisey-citat), men i den här romanen finns de sorgliga dryga mobbade tonårskillar som gör en grej av sitt Smithsiga utanförskap med som vålnader. Väldigt väldigt roligt! Vi får också en del kopplingar till Bamse, vilket också känns typiskt för nämnde författare.

  Språket är inte perfekt, vissa formuleringar är direkt klumpiga, spänningen skulle i flera scener kunna placeras annorlunda för att öka effekten (exempelvis scenen då barnen väntar på skolbåten). Ett bröllop utelämnas ur berättelsen med en förklaring att den mänskliga kärleken och den ritualen inte kan kapslas in av text. Otroligt underligt narrativt grepp, berättarrösten blir jättetydlig på ett vis de inte brukar vara i allvetande tredjepersonshistorier. Ändå slukar jag ”Människohamn” med glädje. Snarare att jag känner tvärtom, att det är fantastiskt hur han lyckas ta sig in utan att verktygen är helt slipade. För igen läser jag Ajvide då jag själv mår dåligt inuti och ligger vaken. Och det funkar så himla bra. ”Människohamn” är inte hans bästa, men John Ajvide Lindqvist är som en tablett Oxascand. Milt ångestdämpande, lätt beroendeframkallande.

Inköpes här, här eller här.