”Fadern” av Elisabeth Hjorth (2018)

Jag har inte direkt skitbra koll på litteraturtrender, men får ändå en känsla av att ”Fadern” ligger helt rätt året 2019. Det är en prosalyrisk roman, av en språkskicklig kvinna och den utgörs av en halvsmutsigt förbjuden skildring av flickuppväxt. Cashar många kritikerpoäng där. Även om mycket också skiljer kommer jag att tänka på både Johanne Lycke Holm, Amalie Smith och Lisa Gidlöfs "Flickan" (som jag än så länge bara läst om).

  Romanen är mer känsla än plot och nuddar något drömskt emellanåt. Det är glesbygd och åttiotal, jantelagen och det frikyrkliga ligger tung över familjen, de tysta kan älskas men jaget pladdrar på utan att kunna hejda sig.

  ”Fast alla säger vad som är rätt är barndomen obegriplig. Jag vet inte om jag hinner göra den lycklig eller om det redan är för sent.”

  Det är gåtfull läsning. Jag uppskattar när narrativet i barndomsskildringar får vara såhär lite flytande, mer som minnen snarare än en radda av händelser som sedan författaren kopplar ihop för att nå ett slutmål. Hjorth skildrar barndomen som en skiftande upplevelse snarare än händelsekedja där A träffar B vilket leder till C. Och det känns verkligt.

  ”Jag är alltså ett barn. Ett barn är en som någon annan bestämmer över. Allt fanns före mig och vill att jag ska växa in i det.”

  Romanens titel hänvisar både till familjens patriark till far, som slutat arbeta på bruket, där han till de andras förtret jobbade så hårt att ackordet sjönk. Fadern har sedan börjat skövla skogen för att dra in pengar. ”Fadern” som titel hänvisar också till den kristne guden, för familjen som skildras är frikyrklig någonstans i Småland. Skambeläggningen på jaget kommer från familjen, främst pappan, men också från både Gud och Djävul som hotar runt knutarna på mexitegelvillan. Men familjen, familjefadern och Gud har länge ett starkare tag om berättarjaget än Hin Håle.

  Jaget fruktar kvällen, men vad som händer om kvällarna utelämnas gåtfullt ur berättelsen. Jag tänker övergrepp och våld, samtidigt som jag gillar osäkerheten. Är jaget en mer subjektiv och opålitlig berättare än vad vi kanske tror till en början?

  ”Det ska bli kväll, men inte ännu. Det ska bli kväll och ingen ska beskriva ljuset som skiftar färg och blir blått och sedan lila och sedan rött. Det hör inte till historien. Ingen ska lägga märke till leksakerna som plockas in från trädgårdarna eller persiennerna som faller som giljotiner i rader av fönster. Ingen ska tänka på månens rörelse i förhållande till jorden som bara är en planet bland andra. Det här är en kväll som liknar andra kvällar.”

  En mer språkligt skicklig läsare har säkert mer att säga om Hjorths text. Den är rätt minimalistisk i meningsstruktur, orden är hela tiden välvalda. En njutning i sig att läsa.

Slutet lämnar en del att önska. För extremt, för plötsligt. Men å andra sidan. Hur avslutas en sån här berättelse?

Köp här, om du inte lånar på bibblan.