”Horns” av Joe Hill (2009)

Jag lyssnade häromveckan på ett gammalt avsnitt av podcasten ”Geek's guide to the galaxy” där de intervjuade Joe Hill om hans böcker och skräckgenrén som sådan, ett överlag intressant samtal kring bland annat det omöjliga att skildra våldtäkt på ett vettigt sätt, och om vad en kan ha som måttstock för vad som är ok skräck och vad som är våldsporr. Hill sa också typ ”I'm writing books for people to have fun with” och jag blev nyfiken.

I ”Horns” får vi lära känna Ig Perrish, en tjugofemåring som fram till ett år innan handlingen tar sin början haft ett lyckligt liv. Med framgångsrika föräldrar och en tv-känd storebror, nyttjar Ig friheten att leta sig själv bland strökurser på universitetet. Framförallt hade han sitt livskärlek. Redan när de var femton blev de förälskade, och tio år senare var de fortfarande ett par när hon brutalt våldtas och mördas. Inga vittnen, Ig som oskylig misstänkt blir frikänd av domstolen men dömd i allmänhetens ögon. Ig har levt genom ett års helvets kval över att ha förlorat sin livskamrat samtidigt som nästan alla vänt honom ryggen. När boken så tar sin början vaknar han med jordens baksmälla, och horn i pannan. Snart märker han att det inte är det värsta med hans förvandling, han har också fått förmågan att alla han talar med avslöjar sina smutsigaste hemligheter och sina allra mest förbjudna begär. Förmågan blir snabbt en förbannelse. Men Ig upptäcker att, det som verkar vara, hans förvandling till Satan kan avslöja vem som mördade hans älskade.

Joe Hill använder ett rakt tredjepersons narrativ, ingen parallellhandling. Den mörka humorn fungerar som understrykning till berättelsens mer gravallvarliga bitar. ”Horns” handlar inte om skräcken för ett odjur, utan istället om några av vår tids största fasor. Skräcken att förlora den man älskar. Skräcken att upptäcka att man är ensam. Jag gillar också hur Hill rör sig mellan

tankeparadigmen, väcker teologiska och existentiella tankar, han låter oss inte slappna av i varken ateismen eller kristendomen. Hårdast ger han sig dock på synen på Satan som ond. (Ingen vild gissning att den här boken är bra mycket mer kontroversiell i USA än här.)

”And where does this leave God? God loves man, we are told, but love must be proved by facts, not reasons. If you were in a boat and did not save a drowning man, you would burn in Hell for certain; yet God, in His wisdom, feels no need to use His power to save anyone from a single moment of suffering, and in spite of his inaction He is celebrated and revered. Show me the moral logic of it. You can't. There is none. Only the devil operates with any reason, promising to punish those who would make earth itself Hell for those who dare to love and feel.”

och

”- Isn't that what the devil is supposed to wear? Like a superhero costume. In a lot of ways, I Guess Satan was the first superhero.
- Don't you mean supervillain?
- Nah. Hero. For sure. Think about it. In his first adventure, he took the form of a snake to free two prisoners being held naked in a Third World jungle prison by an all-powerful megalomaniac. At the same time, he broadened their diet and introduced them to their own sexuality. Sounds kind of like a cross between Animal Man and Dr Phil to me.”

Den här boken är bra, och bitvis briljant, men tyvärr ibland lite platt. Språket är väl lättsmält, inga poetiska utsvävningar. Och handlingen har några stora glapp. Ig funderar till exempel alldeles för mycket på annat och för lite på varför han har fått horn på huvudet. Men allra svårast har jag att smälta att den stora skurken inte är trovärdig. För varför är han så obeskrivligt ond, och bara mot sina närmsta? Hur har ingen kunnat misstänka något på så lång tid?

Men! Hill har ändå lyckats med ansatsen att skriva en bok att ha kul med. För jag har kul. Men så hör jag också till dem som gillar att någon petar liv i mina egna demoner och driver upp dem till ytan av mitt medvetande. Utan att behöva bli religiös eller ateist inspirerar Hill mig att låta ljus falla på mitt eget mörker. Ett stort betyg för en bok!

(Joe Hill är en pseudonym för att dölja att han är Stephen Kings son. Han ville inte sälja på sin pappas namn, och har först nu, tio år efter sin första publicering gått ut med sin rätta identitet. Hans riktiga namn är Joseph Holmström King o är en referens till Gävles syndikalisthjälte) 

(Köp här, här.)