”The martian” av Andy Weir (2011)

Hade jag fått läsa den här boken när jag var tolv hade jag kanske blivit lyrisk och sorterat in den i min drömmande hjärna på samma ställe som ”Robinson Crusoe”, ”Den hemlighetsfulla ön” och random-MacGyver avsnitt. Det vill säga, i kategorin "orealistiskt ingenjörsrunkande utan trovärdiga personporträtt". 

För det måste vara det som gör att boken blivit en modern klassiker, och Hollywood-filmatiserats med Matt Damon i huvudrollen. Att så många småkillar, oavsett ålder och kön, går igång på problemlösandet. Boken får beröm för sin verklighetstrogna skildring av rymdfärder, och förvaltande av hård scifi-genrén. Men inga mjuka värden är verklighetstrogna. När jag nu läser den blir jag riktigt provocerad av frånvaron av mänsklighet. Jag började efter ett tag hoppa över alla kemiska teorier och beskrivningar av modifierade syrgastankar och slangar, men läste ändå ut boken i hopp om att den sexistiske, ta-allt-som-det-kommer-och-med-en-klackspark, och helt overklige huvudpersonen skulle dö på Mars. Inte den känsla jag tror författaren avsett att skapa, men hur ska jag kunna bry mig om en karaktär jag inte får lära känna? Som inte är rädd när han borde vara det? Som inte blottar sig? Som inte ältar eller oroar sig i sin ensamhet? 

Narrativet är som en blogg, skrivet av en ensam astonaut som efter en osannolik olycka lämnas ensam kvar på Mars, med lite rymdbilar, några tält och en provisorisk rymdbas. Där börjar han sin kamp för överlevnad genom att hålla på med syre och koldioxid och rymddräkter och potatisodlingar och tält och signalsystem och så vidare. Ingen personlig kris! Alltså för att förtydliga, boken handlar alltså om en person som lämnats ensam kvar på planeten Mars, och han genomgår aldrig någon chock eller kris. Han bara börjar lösa problem efter problem, oändliga till antalet, med kommentarer som ”Hell yeah!”, ”Fuck it!” och ”Gay probe”. Vi får knappt veta något om hans liv innan olyckan, mer än att han är ingenjör och botaniker och att inget av de yrkena ”has helped me get laid.” (Är det här det förväntas jag ska känna med karaktären!?) Vid några oväntade olyckor/händelser byts så narrativet och blir tredje person för bara någon sida innan det återgår till hans bloggposter. Så får man väl inte göra!?

Parallellhistorien om vad som händer på jorden får Nasa att verka som High Chapparall.

Jag lär mig en del teknikaliteter kring hur rymdfärder, men det enda i övrigt intressanta tankarna som boken väcker (förutom ”varför är det här så dåligt?”) är kring vilka liv som är värda att rädda. Jag har svårt att avgöra om NASA faktiskt skulle ägna miljarder på att försöka rädda en ensam astronaut. Men kanske är det så, men då blir också diskussionen rymdfärder eller lösa jordens problem först väldigt aktuell. För vilka liv är värda att rädda? Det här är däremot inget som nämns alls i boken. Det är bara helt självklart att Kina offrar en forskningsraket, USA kör sönder ett helt rymdskepp och fem astronauter leker cowboys med sina egna liv för att rädda en sjätte. Jävla dumheter.

Gillar du trovärdiga personporträtt och vackert skildande av känslor så kan du skita i den här boken. Gillar du formler och uträkningar så kan du väl läsa den antar jag.

(Köp inte här, här, här, här, här)