Hade jag fått läsa den här boken när
jag var tolv hade jag kanske blivit lyrisk och sorterat in den i min
drömmande hjärna på samma ställe som ”Robinson Crusoe”, ”Den
hemlighetsfulla ön” och random-MacGyver avsnitt. Det vill säga, i kategorin "orealistiskt ingenjörsrunkande utan trovärdiga personporträtt".
För det måste vara det som gör att
boken blivit en modern klassiker, och Hollywood-filmatiserats med
Matt Damon i huvudrollen. Att så många småkillar, oavsett ålder
och kön, går igång på problemlösandet. Boken får beröm för
sin verklighetstrogna skildring av rymdfärder, och förvaltande av
hård scifi-genrén. Men inga mjuka värden är verklighetstrogna.
När jag nu läser den blir jag riktigt provocerad av frånvaron av mänsklighet. Jag började efter ett tag hoppa över alla kemiska teorier och
beskrivningar av modifierade syrgastankar och slangar, men läste
ändå ut boken i hopp om att den sexistiske,
ta-allt-som-det-kommer-och-med-en-klackspark, och helt overklige
huvudpersonen skulle dö på Mars. Inte den känsla jag tror
författaren avsett att skapa, men hur ska jag kunna bry mig om en karaktär jag inte får lära känna? Som inte är rädd när han borde vara det? Som inte blottar sig? Som inte ältar eller oroar sig i sin ensamhet?
Narrativet är som en blogg, skrivet av
en ensam astonaut som efter en osannolik olycka lämnas ensam kvar på
Mars, med lite rymdbilar, några tält och en provisorisk rymdbas.
Där börjar han sin kamp för överlevnad genom att hålla på med
syre och koldioxid och rymddräkter och potatisodlingar och tält och
signalsystem och så vidare. Ingen personlig kris! Alltså för att
förtydliga, boken handlar alltså om en person som lämnats ensam
kvar på planeten Mars, och han genomgår aldrig någon chock eller
kris. Han bara börjar lösa problem efter problem, oändliga till
antalet, med kommentarer som ”Hell yeah!”, ”Fuck it!” och
”Gay probe”. Vi får knappt veta något om hans liv innan olyckan,
mer än att han är ingenjör och botaniker och att inget av de
yrkena ”has helped me get laid.” (Är det här det förväntas jag ska känna med karaktären!?) Vid några oväntade
olyckor/händelser byts så narrativet och blir tredje person för
bara någon sida innan det återgår till hans bloggposter. Så får
man väl inte göra!?
Parallellhistorien om vad som händer
på jorden får Nasa att verka som High Chapparall.
Jag lär mig en del teknikaliteter
kring hur rymdfärder, men det enda i övrigt intressanta tankarna
som boken väcker (förutom ”varför är det här så dåligt?”)
är kring vilka liv som är värda att rädda. Jag har svårt att
avgöra om NASA faktiskt skulle ägna miljarder på att försöka
rädda en ensam astronaut. Men kanske är det så, men då blir också
diskussionen rymdfärder eller lösa jordens problem först väldigt
aktuell. För vilka liv är värda att rädda? Det här är däremot
inget som nämns alls i boken. Det är bara helt självklart att Kina
offrar en forskningsraket, USA kör sönder ett helt rymdskepp och
fem astronauter leker cowboys med sina egna liv för att rädda en
sjätte. Jävla dumheter.
Gillar du trovärdiga personporträtt
och vackert skildande av känslor så kan du skita i den här boken.
Gillar du formler och uträkningar så kan du väl läsa den antar
jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar