”Äldreomsorgen i över Kågedalen” av Nikanor Teratologen (1992)

 

      Nu ger jag mig in i snårig terräng av ömma tår och potentiella fascistkramar-anklagelser, men jag kunde inte längre låta bli den här boken. Det som många inte skulle ta i med tång har lockat mig länge, men när jag nyss fick låna en bunt gamla nummer av tidskriften Subaltern gjorde Teratologen sig påmind. Jag beställde fram boken från bibliotekets magasin, tillsammans med några barnböcker, och vågade sen inte möta blicken på någon bibliotekarie när jag hämtade ut dem. För det här är en vidrig bok. Varenda sida innehåller hat, våld, incest, rasism, nazism, snusk, kvinnohat, äckel, mord och pedofili.

      Innan jag fördjupar mig, så måste Expos gräv om författaren nämnas. För något år sedan avslöjade de att Teratologen låg bakom ett superaktivt Flashbackkonto, känt för sin antisemitism. Det är såklart piss på riktigt, men jag smyglyssnar på Burzum också och försöker skilja konstnär och konstverk, även om det är svårt att inte tänka på skaparen av det skapade. (och i största möjliga mån tar jag del av galningars konst utan att för den delen aktivt finansiera fascister..).

      Det finns dessutom en anklagelse mot ”Äldreomsorgen” att den ska innehålla verkliga personer ur Kågedalen som känt sig utmålade och förlöjligade. Alltså inte kändisar utan privatpersoner. En sån anklagelse är ju sällan påhittad, så det är såklart också piss på riktigt.

      Men allt detta verklighetens piss vägde till slut inte över min nyfikenhet inför Teratologens fiktiva piss, och i veckan kastade jag mig in i Teratologens sjuka värld.

      På grovt skelleftemål uppblandat med egna uttryck och referenser (”hånhärma”, ”moltiga”, ”Lokeleendet” och ”minuterna släpa sä fram me avskurna hälsener.”) skapas en berättarröst från vårt allra mest undanträngda. (en fin, kortare inläsning av Lennart Jähkel och punkbandet Totalt Jävla Mörker finns här.). Öppningskapitlet avslöjar att berättarrösten, en elvaårig pojke, nu är mördad och kroppen såld i frysdisken på ICA-butiker runt om i Västerbotten, men att mördaren hittade en bunt tapetlängder fulla av kritade ord med barnets spretiga handsstil. Därifrån tar berättelsen sin början, om elvaåringen Pyret som lever tillsammans med sin morfar.

      ”I Kåge te sä tillvaron som ett öppet, pepprat sår, å ingen våga annat än döda glädjen var den än visa sä.

En äkta Kågebo ä skevkäftad å slätstruken å gå gärna bakom ryggen å säg sitt hjärtas mening.” 

      ”Nä vi strosa bara... å njut av de kalla pratet...  [...] Vi håll utkik efter nån å snacka skit om..."

      ”Du bli väl den nya Brecht... ett as som ensamt ogiltiförklara skapelsen...

Förlagen skrik ju som lindebarn i öppna spisar efter gangstrar å sykopater...så för ett tok som du bli de bara å välja å vraka.”

      Här märks att boken inte bara provocerande, utan också finurlig och ofta direkt rolig. Jantelag, förlagens skenhelighet och ändå törst efter smuts, och en profetia över sitt eget författarskap. För givetvis är ”Äldreomsorgen i över Kågedalen” mer än bara snusk. Det är också nattsvart ångest, dräpande iakttagelser och målade beskrivningar. (Min skrivvän Philip valde sitt romanprojekt utifrån tanken att han skulle vilja spendera mycket tid där. Jag kan inte låta bli att Teratologen valde att spendera sin tid i detta.)

      ”Att kolla på en fotbollsmatch ä ungefär som å leva. Man måst vara borta för att de ska kännas bra.

Hur de än gå finns de bara förlorare.

Finesser å mål ä numer lika sällsynt som fantasi eller mod.” 

      ”Klockan va drygt tre å natten kom stormande. Dom hade fuska me himlen...Den såg int verkli ut för fem öre.

Kallt å grällt, en försmak av tider som ska komma.

Grin-ver.”

      ”De va ju lörda så barnfamiljerna visa upp sä... vem försök dom lura?”

      Det är tydligt att han läst mycket, både i världslitteraturen och den smutsiga historien (om seriemördare, sexuella avarter, historiska massmord och så vidare). Jag kommer ofta att tänka på "En apelsin med ett urverk/A clockwork orange", både i och med det egna språket men också genom provokationer som verktyg för att säga större grejer. "Äldreomsorgen" innehåller också en kort referens till "Korova Milk Bar". Teratologen vet att han verkar i en tradition av att använda provokationer för för att skildra livets jävlighet, världens ondska och alla människors ömhetstörst. Det kryllar av andra referenser också, jag prickar vissa, googlar andra och struntar i de flesta. Men ett exempel;

      ”Undra om ja kom å göra nåt bra nån gång... som Gavrilo Princip...eller Paul Tibbetts...”

(Princip sköt Franz Ferdinand och utlöste första världskriget, Tibbetts fällde atombomben över Hisroshima.)

      Får en skriva eller skoja om allt? Aboslut. Borde en? Njäe.

      Samtidigt vet jag att jag läser en påhittad berättelse och vet att författarens provokationsambitioner. Teratologen själv dyker också upp som karaktär i boken, och beskrivs som den siste nietzschianen. Jag tror att det är med de ögonen man ska se ”Äldreomsorgen”, ett exempel på nedbrytandet av all nedärvd moral utan att för dens skull kunna ge ett alternativ, eftersom alla är skit. Och ändå behöver vi varandra. Inbyggt i varje människa finns det som får oss att bete oss illa, men samtidigt också behovet av att få finnas till för någon annan och att få bli omhändertagen. Morfadern är söndersliten av sorg och förtvivlan, plågas av sin egen bildning och döljer alla känslor utom ilska och perversioner. Och pyret älskar uppenbarligen sin morfar, oavsett vad han utsätter honom för. Vi förtjänar inte att älska varandra, ändå gör vi det.

      ”Utanför fortsatte allt som förut. De ä värre än man kan tro.

De kom ju allti en morronda, hur djupt man än sov, hur bra man än har nä.” 

      ”Han verka vanli, gammal å allvarli.

Dom flesta ä ju så, dom tig ett helt liv, slit ont, far illa.

Ja önska ja vore sån.” 

”De e de fina me livet... oftast känn man inte av dä.”

      Boken är aningen för lång (precis som det här blogginlägget börjar bli – hejhej, kul att du fortfarande läser!), händelse efter händelse utan röd tråd eller dramatrugi. Som livet självt kanske?

      Det här är ändå en häftig bok, och det känns därför oerhört rumphugget att Nikanor Teratologen inte är nihilist utan antisemit. Det ger ”Äldreomsorgens” raffinerade hat mot allt och alla en verklighetens äckliga bismak. För han skriver långt på Flashback om exempelvis ”judiska perversioner”. Det är ju dels direkt fånigt att koppla ihop något universellt beteende överhuvudtaget med etnicitet eller religionstillhörighet, men för den som läst ”Äldreomsorgen” blir den sortens uttalanden också en så extremt stor sten i Teratologens glashus. Hyckeri blir inte tydligare än så. Nädu Nikanor, ska man hata får man ändå hata folk för vad de gör och inte för vad de är. Eller hata alla lika mycket.

(Skriv gärna en kommentar om du vill, om du vill skälla på mig över ovanstående eller så..)

(Vill du promt köpa den finns den dyrt här)