"En apelsin med urverk" av Anthony Burgess (1962)

Boken som filmatiserades av Stanley Kubrick och blev odödlig. Jag har försökt läsa boken förr men fått ge upp. Mitt tonårsjag klarade aldrig av det påhittade språket. Idag hittar jag däremot mig tillrätta ganska kvickt, men det går inte att läsa halvkoncentrerat. Hela hjärnan behövs hela tiden. Men det är ju så jag vill ha mina böcker, och när jag nu läser blir jag helt uppslukad av berättelsen och tankarna den skapar. Alex är en femtonårig gängledare på rejält glid i samhället. Kanske är det i en framtid där Sovjet tagit över England. Alex och hans gäng talar en speciell slang, tydligt inspirerad av ryska. Däremot verkar vuxenvärlden/den normala världen verkar inte, av någon anledning, ha ändrat sitt språk på samma sätt. Det framgår aldrig i boken vad som hänt, utan lämnar oss frågande. Klart är dock att det påhittade språket ger berättelsen ytterligare en dimension, trovärdigheten ökar.
Alex bor fortfarande hos sin mamma och pappa som han styr med samma sociopatiska latenta eller direkta våld som han styr sitt gäng. Tillsammans med sina tre drogisar ägnar han livet åt ultravåld, våldtäkter, inbrott, rån, grov misshandel etc. Allt för att skapa känslan av makt och oövervinnerlighet hos drogisarna själva, mindre för profiten eller själva bytet. Är de frustrerade ungdomar som ett auktoritärt samhälle vänt ryggen, eller är de djupt skadade individer som samhället inte klarat hjälpa? Eller mittemellan?

Boken väcker givetvis många tankar om våld och om att känna sammanhang. Jag tänker generellt på unga män. Uppenbart unga män i förorten eller fotbollshuliganer, men också de unga män jag själv varit och de jag känt eller känner. Jag har ofta tänkt på Kubricks film och fått lite ont i magen av den, inte bara för skildringen utan också för tanken att få i publiken förstår våldskritiken utan istället romantiserar våldet. När jag såg den i tonåren var den en häftig-snygg-liteobehaglig, jag fattade inget av de djupare samhällskritiken, och boken klarade jag som sagt inte alls av då. Jag läser att både Kubrick och skådespelaren som spelade Alex ångrade i perioder att de gjort filmen, just eftersom folk inspirerades av Alex och hans drogisars gärningar snarare än avskräcktes av dem. Filmen var långt före sin tid, är ofta en bokstavlig adaprion av boken till filmduken, men Kubrick mildrade ändå några delar. Exempelvis framgår det inte i filmen att Alex bara är femton år, och de flickor han tar med sig hem från skivbutiken och har sex med är tio år. Men samtidigt, idag är filmen fortfarande kontroversiell. Oavsett så är det ju boken jag läser nu, och inte en chans att jag kan låtsas att berättelsen bara är underhållning, Burgess skapar ett klaustrofobiskt och själsligt illamående i mig.

Våldskritiken trissas upp ytterligare ett varv i kapitlet vari vi förstår varifrån bokens titel kommer. En kraftig metakritik även mot oss som laglydiga läsare av skildringar av våld, mord och våldtäkt. Vi betraktar allsköns elände i konsten, men hur känns det när det blir verklighet? Har vi ett ansvar för dem som inte kan skilja på konstnärligt uttryck och verklighet? Och igen går tankarna tillbaka igen till filmatiseringen och att filmen faktiskt fick många verkliga copycats. Gah, vad är det med våld som är så lockande!?

Alex fängslas en bit in i boken, och blir dömd till ett långt fängelsestraff. Han sitter inspärrad i två år, begår ett nytt mord i fångenskap och får då besök av inrikesministern och en läkare som erbjuder honom att delta i ett insenivt återrehabiliteringsprogram som ska ha honom ute ur fängelset på två veckor. Alex tackar givetvis ja.
Här börjar boken väcka mer tankar kring straff och den fria viljan, mindre om våld och det jag främst tror Burgess ville att vi skulle ta med oss efter utläsning. Jag läser en inbakad kritik av rådande normsamhälle, om fängelsesystem och straff. För egentligen är väl ludovicometoden som Alex utsätts för inget annat än en trimmad variant av vårt rådande bestraffningssystems grundidé? Att fängeslevistelsen ska vara en hemsk upplevelse som ska avskräcka från fortsatta ”onda” handlingar? Ingen hänsyn tas till vilken sorts samhälle detta skapar, eller vilket ansvar samhället har för att invånare begår ”onda” handlingar.
Och vad innebär egentligen den fria viljan? Vad innebär det att vi vill leva i ett fritt, demokratiskt samhälle? Hur ska vi förhålla oss till individer som Alex? Hur mycket tvång får samhället använda för att få ”de missanpassade” att passa in? För hur obehaglig bokens huvudperson och hans gärningar än är i första halvan, så känner jag djupt med honom efter genomgången behandling, när han inte längre är kapabel till att tänka sina tankar på det viset han gjort tidigare, han får inte längre göra egna val. Burgess låter fängelseprästen formulera det som nog kan sägas vara bokens kärnbudskap:

”Vad önskar Gud? Önskar Gud godhet eller vårt val av godheten?”

Biblioteksscenen mot slutet, då ett av Alex tidigare offer får tag i honom efter frigivningen och får viss hämnd, får mig att tänka på hur samhället aldrig kan ta bort själva ondskan, viljan till våld, för den har de flesta av oss i oss. Det handlar snarare alltid om omständigheterna. Samhället kan däremot hjälpa oss att aldrig behöva släppa fram vår ondska. För även när fängelsestraffet "fungerar", och den straffade inte längre vill begå onda handlingar, den straffade inte längre vill begå onda handlingar, så är vi som samhälle okapabelt att ta till oss att människor kan förändras. Jag tänker på mina egna erfarenheter från då jag jobbade med sexbrottslingar, känslan jag får när jag ser dem på stan nu, för även långt efter de avtjänat sina straff har jag ändå svårt att se annat än pedofiler och mördare i dem.

En tanketråd jag aldrig får riktigt ordning på är vad det betyder att Alex har en sån djup relation till klassisk musik. Att han inte är helt förlorad, det fanns ändå nåt han trodde på och njöt av, som inte hade med andras olycka att göra? Eller betyder det att all kultur inte behöver höra ihop? Kraftigt blir det iallafall när fängelsetsbehandling även förstör denna del av Alex, han kan efteråt inte längre uppskatta klassisk musik som han älskat så innerligt. Behandlingen/straffet tar mer än det är avsett att göra..

Det här är en episk bok som trots sina nätta 156 sidor väcker fler och större tankar än de flesta andra böcker jag läst. Många missar nog också att tänka på hur detta är en klassisk science fiction historia, Burgess tar en samhällstrend, låtsas att den fått mer inflytande i framtiden och skildrar sedan hur det skulle te sig. Scifi är så mycket mer än rymdskepp, mina kära läsare. Ursäkta om jag svamlar ovan, men du har ändå läst ända hit så jag antar att det gett dig något, och har det inte framgått tillräckligt av mitt ordbajsande så skriver jag det rakt ut som avslutning:

Låna, köp en svensk översättning (väldigt väl genomförd!) på ditt antikvariat. Eller köp en engelsk version här, här, här eller här. Men vad du än gör. LÄS DEN HÄR BOKEN!