”Short stories - Anthology of Classic Tales” av HP Lovecraft (1920-isch, 2017)

(Visst, det här inlägget är orimligt långt. Jag har inte ens läst alla novellerna i den här samlingen än, men Lovecraft triggar så mycket tankar, känslor och referenser. Kanske kommer ytterligare ett inlägg om samma bok framöver.)

De flesta som är intresserade av böcker känner till namnet HP Lovecraft, och har garanterat sett någon av de mängder bildtolkningar av den onde gammelguden Chtulhu (bläckfiskhuvud, drakvingar) som cirkulerar på internet och på t-shirts. Lovecraft är som en slags rockstjärna i litteraturen, där folk vet vem han är men färre kan nämna mer än en novell han skrivit. Lite som Dregen, Lenny Kravitz och Slash.

      Jag har läst Lovecraft förr, jag har ju varit läsande tonårskille, men sporadiskt och utan att sätta mig in närmare, så den här fina samlingsvolymen, sjukt värd sina sjuttio kronor på bokrean, passade mig perfekt. Den innehåller alla Lovecrafts ”stora” texter. Givetvis ”The Call of Chtulhu”, men också ”The Dunwich Horror”, ”The Lurking Fear”, ”At the Mountain of Madness”, med flera. Dessutom finns ”Dagon” med, Lovecrafts allra första publicerade text.

      Till en början känns det nästan underligt att Lovecraft blivit så välläst. Han bryter mot så många stilistiska regler. Det finns sällan (aldrig?) dramaturgiska bågar eller en person i centrum. Däremot finns det alltid finns jagberättare, som sällan förändras; han är vettskrämd från början och vettskrämd i slutet, i några fall blir de eventuellt mer galna. Hos Lovecraft utgör istället kosmos ohygglighet och/eller Ondskan epicentrum för respektive novell, och inte något mjäkigt som karaktärers utveckling eller förändring.

      Lovecrafts texter kryllar dessutom av adverb och adjektiv, det är pompöst och krångligt, beskrivande istället för gestaltande, överdrivet och övertydligt – men ändå blir det så starkt! (Och samtidigt blinkar vacker poesi igenom, som till exempel raden ”Madness rides the star-wind.” ur ”The Hound”. (En mening som någon gång måste få namngiva ett metalalbum.))

      Det som jag urskiljer att Lovecraft kompenserar med, förutom givetvis den bottenlösa fantasin, det han bygger sin magi på, är en benhård berättarprincip och ett grundmurat skrivsätt (det är lätt att förstå att han pedantiskt redigerat varenda text och aldrig tillät en redigerare ens flytta ett komma). Han blandar ner vetenskapliga termer och bred kunskap om många ämnen, vilket ger trovärdighet när fantastiken träder in i hans skapelser. ”The Call of Chtulhu” är urexemplet, där Lovecraft blandar källor och röster från vetenskapliga konferenser, brev och en berättarröst som försöker bringa reda i trådarna.

      Lovecrafts noveller är äckliga, motbjudande, mörkt svarta och ofta svindlande oändliga, det är tentakler och sugploppar (Lovecraft måste, förutom sin kvinnorädsla och rasistsmörja, haft ett specifikt hat mot havsdjur) men framförallt är han pappa till den kosmiska terrorn. Terror, snarare än skräck, i och med att hemskheterna i Lovecrafts berättelser sällan utgör direkta personliga hot (till skillnad från skräck) utan Lovecraft blåser istället upp större, avlägsna men fundamentala hot. Universums oändlighet i förhållande till människans litenhet. Såhär kanske: skräck kan få en att vara rädd ute i skogen en mörk kväll, den Lovecraftska kosmiska terrorn gör mig rädd för själva livet och existensen, en känsla som sedan drabbar exakt var och när som helst. Djupt obehagligt, och givetvis stor konst.

      Inledningen på The Call of Chtulu illustrerar min poäng; 

      ”The most merciful thing in the world, I think, is the inability of the human mind to correlate all its contents. We live on a placid island of ignorance in the midst of black seas of infinity, and it was not meant that we should voyage far. The sciences, each straining in its own direction, have hitherto harmed us little; but some day the piecing together of dissociated knowledge will open up such terrifying vistas of reality, and of our frightful position therein, that we shall either go mad from the revelation or flee from the deadly light into the peace and saftey of a new dark age.”

      Det är lätt att börja fundera över författaren bakom allt elände. Han var en liten rädd rasist, emotionellt skadad av en överbeskyddande mor, hemsökt av paranoia. Tydligen var Lovecraft en hikikomori (hemmasittande apatiskt vuxet barn) mellan åtminstone arton och tjugotre års ålder. Han fick sin första kyss som trettiotvå åring.

      Det finns inga pengar och inget sex och inga kvinnor i Lovecrafts världar. Gentlemannen Lovecraft såg tydligen med avsmak på sin samtids tendenser att skildra sex i litteratur. Det slår mig att Anaïs Nin och HP Lovecraft, bildar en grotesk tjugo-trettiotals yinyang, då de utgör varandras litterära motpoler.

      ”From Beyond” är en av mina favoriter i samlingen, huvudpersonen är en modern Prometheus (en myt jag är svag för) som ska ge mänskligheten möjligheten att uppleva universum med mer än våra fem sinnen. Han konstaterar att:

      ”Our means of perciving the universe is absurbly few, and our notions of surrounding objects infinitely narrow. We see things only as we are constructed to see them, and can gain no idea of their absolute nature. With five feeble senses we pretend to comprehend the boundlessly complex cosmos, yet other beings with wider, stronger or different range of senses might not only see very differently the things we see, but might see and study whole worlds of matter, energy, and life which lie close at hand yet can never be detected with the senses we have.”

      Lovecraft verkar ha hatat människorna, framförallt vår ignorans, och det är inte långt för tankarna att vandra vidare bakåt till Nietzsche och framåt till Teratologen. Anslaget till ”The Call of Chtulu” ovan illustrerar detta, tillsammans med exempelvis de inledande meningarna i svindlande ”Beyond the Wall of Sleep”:

      ”I have often wondered if the majority of mankind ever pause to reflect upon the occasionally titanic significance of dreams, and of the obscure world to which they belong.”

      Efter mängder av nattligt youtubande, och en genomläsning av Houllebecqs underbara essä ”HP Lovecraft – Emot världen, emot livet”, förstår jag att Lovecraft var benhård ateist som aldrig såg sina berättelser som annat än fantasier. Hans texter har istället fungerat som livsuppehållande åtgärder för en svartnande hjärna och ett ensamt hjärta, en verklighetsflykt från en miserabel tillvaro. Han skrev för sig själv, på sitt vis, och de redaktörer som ville ändra i hans texter fnyste han åt och vände ryggen. Ateismen, Lovecrafts tro på att inget gudomligt finns, bygger alltså en stor del av obehaget i hans världar. Mänskligheten är en parentes i universum, en obetydlig blinkning i kosmos. Och det är så jävla obehagligt att tänka på! Jag blir sällan rädd under själva läsningen; men efter, när jag slagit ihop boken, känner jag mig pytteliten och obetydlig. Då hugger den lovecraftska kosmiska terrorn klorna i mig.

      Lovecraft såg ingen mening med livet, men inte heller i döden, så han levde vidare, tills han dog i sjukdom; ensam, fattig utan större litterära framgångar. Fascinerande, tragiskt. För efter sin död kom han att bli en av fantastiklitteraturens allra största, otaliga författare arbetar vidare inspirerade av honom, vissa bygger vidare direkt på hans mytologi. Musiker inspireras av honom, dataspel konstrueras efter hans världar. Antikvariat i Göteborg döps efter hans noveller, småförlag i Småland efter hans gudar. Och så vidare.

      Det är svårt att sträckläsa Lovecraft. Det är för nattsvart, och för storslaget. Jag har som sagt inte läst alla novellerna i samlingen än, och det kommer nog ta mig ett år innan det är avklarat. Men det känns bra att ha ett vackert kosmiskt avgrundshål i bokhyllan - redo att plockas fram då jag behöver det.

      Jag håller på och reserchar David Icke och hans konspirationsteorier (Lizard Illuminati) till ett skrivprojekt, och Icke kan ha knyckt ”vi ser inte världen för vad den är med våra futtiga ögon” rakt av från Lovecraft. Även berättartekniken, att ge något otroligt ökad trovärdighet genom att blanda in hårda, tillsynes vetenskapliga, fakta, kan vara tagna från Lovecraft till Ickes kockobello-teorier. I övrigt delar de två herrarna inte mycket. Framförallt lyckas Lovecraft få mig att fundera (skrämma upp, traumatisera) kring hur jag uppfattar tillvaron, medan Icke och hans diagram om ljusspektrum bara gör mig irriterad.

      Fin stämningsfull musik att kicka igång i bakgrunden medan man gottar sig i det svindlande.

      Jag fick en tanke om att skriva en längre text om paralleller mellan Lovecraft och Nietzsche, det kommer jag kanske fortfarande att göra, men någon har gjort det väldigt bra redan, någon som dessutom har en alkemi-referens som URL.