fredag 2 mars 2018

”Alkemistens dotter” av Carl-Michael Edenborg (2014)

Det här är visserligen fantastik om en utvald på en äventyrlig resa; det är leriga gator, bubblande glaskolvar, långa kappor och resor med häst och vagn; men ”Alkemistens dotter” får absolut inte sammanblandas med efterapande intetsägande dynga ur samma genre.

      Alkemi är mer än gamla förvirrade försök att skapa guld av bly. Det är ett komplicerat tankegods som inte bara handlar om kemi utan om självförbättring; om att ta isär i småbitar för att analysera och förstå, för att sedan kunna foga samman hårdare. Jag intellektuellt nuddat vid Jungs hopkopplande av den moderna psykologins grunder och alkemin, jag har dreglande lyssnat på den esoteriska podden ”Myter och Mysterier” och jag upplever alltid en ökad sinnesnärvaro när jag handskas med ämnet. Därför var förväntningarna höga, och det var smått nervöst att låna hem ”Alkemistens dotter”, rädd som jag var för att den inte skulle hålla vad den utlovar (Fuck you, Paulo Coelho).
      Efter bara någon sida trillade axlarna ner. Edenborg har doktorerat på alkemi, och han vet vad han skriver om. Snart spände jag mig igen, förtjust över att inse att ”Alkemistens dotter” har den ökade och mystiskt förtätade närvaron! Jag läser (som ni ser delar av i bloggen) mängder av olika böcker och texter, jag vill nästan alltid läsa, men den här boken grep verkligen tag i mig och ropade efter mig då den låg hopslagen och jag var tvingad att göra annat.

      ”Det allra djupast heliga är insikten att det vi har omkring oss och våra liv inte är allt som finns, inte är det verkligt verkliga.”

När vi kliver in i berättelsen har berättaren Rebis just förlorat sin far. Den hårde alkemistfadern med den svarta blicken, som menade att Bibelns verkliga sjätte budord borde varit 'Du skall dräpa', eftersom att döda en kropp frigör en odödlig själ. Den fysiska verkligheten är Djävulens skapelse, för att hålla oss fångna och plågade. I och med att Fadern lämnat jordelivet lämnade han samtidigt ett uppdrag till sin tonårsdotter. Rebis är speciellt utvald, framavlad av generationer av dedikerade troende, med det nätta målet att utplåna Världsalltet. Berättaren axlar i bokens början detta ansvar, ger sig ut på en resa för att leta rätt på släktingar och de sista pusselbitarna. Direkt har Edenborg effektivt blåst upp spänningen, och berättelsen tar fart.

      ”Jag anade att han försökte få syn på min själ som var fången i fängelset av kött.”

      ”Allt är inget!”

      Det är uppfriskande och kreativt att läsa ett alkemisk berättarjag. Rebis blick ger liv och en annorlunda men tydlig gestaltning åt hela boken. Edenborg bjuder även på målande miljöer av sekelskiftstiden 17-1800, och jag inspireras av hur han smyger in miljöbeskrivningar i dialogen, ett finurligt knep som jag kommer sno till mitt eget skrivande. Effekten blir att smutsen och misären från både Stockholm och Berlin nästan fysiskt kletar av sig på mina händer, och samtidigt svindlar andligheten på sidorna.

      ”Våra själar lever som uråldriga havsdjur på havets botten. I mörkret krälar de fram över det dyiga avskrapet, de är så obegripligt små och övergivna i denna väldiga tomhet, men plötsligt, efter långa tidsrymder av tystnad, kan det hända att de snuddar vid varandra, kan ni känna det?”

      Edenborg fyrar av en sprudlande intellektuell fontän när Rebis tas om hand av Thorild och de, från helt olika positioner, drabbar samman i diskussion om världen. Genom två så väl konstruerade karaktärer, drivna till ytterlighet utan att förlora trovärdigheten, får Edenborgs idéhistoriska kunskaper boksidorna att lekfullt flamma.

      På sin resa gör Rebis egna erfarenheter av den okända fysiska världen. Med växande egen erfarenhet börjar faderns hat och de tidigare generationernas förväntningar väga allt tyngre på axlarna. Hon slits mellan viljan att utplåna världen och viljan att leva i den, mellan ande och materia. En kraftfull illustration av mänsklig tillvaro.
      Samtidigt överger Rebis aldrig helt sitt alkemiska synsätt. Istället låter Edenborg henne göra en slags bakvänd upplysningsresa. Rebis, som lever efter den alkemiska principen att mysterier inte kan förstås utan måste upplevas, lär sig om världen genom att leva i den. Så istället för ”den vanliga” upplysningens väg, från tillfällig njutning och yta, mot andlighet och inre visdom, så rör sig Rebis mot att förstå sin kropp och den värld som finns utanför anden.

      Jag tolkar det som att Edenborg vill säga till oss att ingen upplyst människa kan vara bara ande eller enbart kött; utan båda delarna behöver tas på allvar och få sin näring om en individ ska kunna bli fullkomlig. Hela Rebis process i boken blir på det viset en slags gestaltning av den alkemiska (och psykoanalytiska) principen om att dela upp, utforska för att sedan sammanfoga på nya starkare vis.

      Den här boken fick mig att brinna inuti, och jag upplever det igen när jag skriver de här orden. Kanske känner ni det också. Att det här är magisk läsning, i ordets verkliga bemärkelse.



Rebis stränge far och hans syn på att kroppen är ett fängelse för odödliga själar fick mig gång på gång att tänka på kapten Ahab i ”Moby Dick”, vilket är ytterligare en komplimang till Edenborgs författande, eftersom Moby Dick (helt objektivt) är världens bästa bok.

Rebis far säger vid ett tillfälle till henne att ”Du och jag är filosofins frontsvin. Vi bär våra sår som hedersutmärkelser.” och jag ler därför när jag senare läser Edenborgs illustrativa undersökning av vikande kulturjournalistik och ser just ordet ”frontsvin” återanvändas där som etikett på kulturskribenter. Jag ämnar härifrån axla den etiketten.


Edenborg verkar mycket spännande, se tex. den här intervjun med Ann Heberlein eller fuck you-episoden från Augustprisnomineringen. Han startade och drev länge Vertigo Förlag, känd för provokativa utgivning. Han återpublicerade bland annat ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen” på nittiotalet, och har här skrivit det bästa jag läst angående Nikanor Teratologens konst och hans antisemitism.

Köp här, här, här eller låna på bibblan. 

1 kommentar: