Det här är visserligen fantastik om
en utvald på en äventyrlig resa; det är leriga gator, bubblande
glaskolvar, långa kappor och resor med häst och vagn; men
”Alkemistens dotter” får absolut inte sammanblandas med
efterapande intetsägande dynga ur samma genre.
Alkemi är mer än gamla förvirrade
försök att skapa guld av bly. Det är ett komplicerat tankegods som
inte bara handlar om kemi utan om självförbättring; om att ta isär
i småbitar för att analysera och förstå, för att sedan kunna
foga samman hårdare. Jag intellektuellt nuddat vid Jungs
hopkopplande av den moderna psykologins grunder och alkemin, jag har
dreglande lyssnat på den esoteriska podden ”Myter och Mysterier”
och jag upplever alltid en ökad sinnesnärvaro när jag handskas med
ämnet. Därför var förväntningarna höga, och det var smått
nervöst att låna hem ”Alkemistens dotter”, rädd som jag var
för att den inte skulle hålla vad den utlovar (Fuck you, Paulo
Coelho).
Efter bara någon sida trillade
axlarna ner. Edenborg har doktorerat på alkemi, och han vet vad han
skriver om. Snart spände jag mig igen, förtjust över att inse att
”Alkemistens dotter” har den ökade och mystiskt förtätade
närvaron! Jag läser (som ni ser delar av i bloggen) mängder av
olika böcker och texter, jag vill nästan alltid läsa, men den här
boken grep verkligen tag i mig och ropade efter mig då den låg
hopslagen och jag var tvingad att göra annat.
”Det allra djupast heliga är
insikten att det vi har omkring oss och våra liv inte är allt som
finns, inte är det verkligt verkliga.”
När vi kliver in i berättelsen har
berättaren Rebis just förlorat sin far. Den hårde alkemistfadern
med den svarta blicken, som menade att Bibelns verkliga sjätte
budord borde varit 'Du skall dräpa', eftersom att döda en kropp
frigör en odödlig själ. Den fysiska verkligheten är Djävulens
skapelse, för att hålla oss fångna och plågade. I och med att
Fadern lämnat jordelivet lämnade han samtidigt ett uppdrag till sin
tonårsdotter. Rebis är speciellt utvald, framavlad av generationer
av dedikerade troende, med det nätta målet att utplåna
Världsalltet. Berättaren axlar i bokens början detta ansvar, ger
sig ut på en resa för att leta rätt på släktingar och de sista
pusselbitarna. Direkt har Edenborg effektivt blåst upp spänningen,
och berättelsen tar fart.
”Jag anade att han försökte få
syn på min själ som var fången i fängelset av kött.”
”Allt är inget!”
Det är uppfriskande och kreativt att
läsa ett alkemisk berättarjag. Rebis blick ger liv och en
annorlunda men tydlig gestaltning åt hela boken. Edenborg bjuder
även på målande miljöer av sekelskiftstiden 17-1800, och jag
inspireras av hur han smyger in miljöbeskrivningar i dialogen, ett
finurligt knep som jag kommer sno till mitt eget skrivande. Effekten
blir att smutsen och misären från både Stockholm och Berlin nästan
fysiskt kletar av sig på mina händer, och samtidigt svindlar
andligheten på sidorna.
”Våra själar lever som uråldriga
havsdjur på havets botten. I mörkret krälar de fram över det
dyiga avskrapet, de är så obegripligt små och övergivna i denna
väldiga tomhet, men plötsligt, efter långa tidsrymder av tystnad,
kan det hända att de snuddar vid varandra, kan ni känna det?”
Edenborg fyrar av en sprudlande
intellektuell fontän när Rebis tas om hand av Thorild och de, från
helt olika positioner, drabbar samman i diskussion om världen. Genom
två så väl konstruerade karaktärer, drivna till ytterlighet utan
att förlora trovärdigheten, får Edenborgs idéhistoriska kunskaper
boksidorna att lekfullt flamma.
På sin resa gör Rebis egna
erfarenheter av den okända fysiska världen. Med växande egen
erfarenhet börjar faderns hat och de tidigare generationernas
förväntningar väga allt tyngre på axlarna. Hon slits mellan viljan att utplåna världen och viljan att leva i den, mellan ande och
materia. En kraftfull illustration av mänsklig tillvaro.
Samtidigt överger Rebis aldrig helt sitt alkemiska synsätt. Istället låter Edenborg henne göra en slags bakvänd upplysningsresa. Rebis, som lever efter den alkemiska principen att mysterier inte kan förstås utan måste upplevas, lär sig om världen genom att leva i den. Så istället för ”den vanliga” upplysningens väg, från tillfällig njutning och yta, mot andlighet och inre visdom, så rör sig Rebis mot att förstå sin kropp och den värld som finns utanför anden.
Samtidigt överger Rebis aldrig helt sitt alkemiska synsätt. Istället låter Edenborg henne göra en slags bakvänd upplysningsresa. Rebis, som lever efter den alkemiska principen att mysterier inte kan förstås utan måste upplevas, lär sig om världen genom att leva i den. Så istället för ”den vanliga” upplysningens väg, från tillfällig njutning och yta, mot andlighet och inre visdom, så rör sig Rebis mot att förstå sin kropp och den värld som finns utanför anden.
Jag tolkar det som
att Edenborg vill säga till oss att ingen upplyst människa kan vara
bara ande eller enbart kött; utan båda delarna behöver tas på
allvar och få sin näring om en individ ska kunna bli fullkomlig.
Hela Rebis process i boken blir på det viset en slags gestaltning av den
alkemiska (och psykoanalytiska) principen om att dela upp, utforska
för att sedan sammanfoga på nya starkare vis.
Den här boken fick mig att brinna
inuti, och jag upplever det igen när jag skriver de här orden.
Kanske känner ni det också. Att det här är magisk läsning, i
ordets verkliga bemärkelse.
Rebis stränge far och hans syn på att
kroppen är ett fängelse för odödliga själar fick mig gång på
gång att tänka på kapten Ahab i ”Moby Dick”, vilket är ytterligare en komplimang till Edenborgs författande, eftersom Moby Dick (helt objektivt) är världens bästa bok.
Rebis far säger vid ett tillfälle
till henne att ”Du och jag är filosofins frontsvin. Vi bär
våra sår som hedersutmärkelser.” och jag ler därför när
jag senare läser Edenborgs illustrativa undersökning
av vikande kulturjournalistik och ser just ordet ”frontsvin”
återanvändas där som etikett på kulturskribenter. Jag ämnar
härifrån axla den etiketten.
Edenborg verkar mycket spännande, se tex. den här intervjun med Ann Heberlein eller fuck you-episoden från Augustprisnomineringen. Han startade och drev länge
Vertigo Förlag, känd för provokativa utgivning. Han
återpublicerade bland annat ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen”
på nittiotalet, och har här skrivit det bästa jag läst angående
Nikanor Teratologens konst och hans antisemitism.
Roligt att hitta ytterligare en manlig bokbloggare :)
SvaraRadera