”De 120 dagarna i Sodom” av Markis de Sade (1785, 2005)

Ett ökänt verk, skrivet i fängelsecellen i Bastiljen, de skälvande veckorna innan den franska revolutionen, av en författare som redan då personligen pekats ut och fängslats av självaste Napoleon på grund av sina provocerande verk. En bok som efter tvåhundra år fortfarande river upp och sönder sina läsare, som är så kontroversiell att när den filmatiserades på femtiotalet så dödades regissören efter premiären. ”De 120 dagarna i Sodom” är ett magnum opus för en författare välkänd för sina groteska perversioner.

Plotten är enkel. Fyra stycken rika aristokrater köper/kidnappar ett antal barn, unga män och kvinnor och några gamlingar, spärrar in dem i ett bergspalats och bränner bokstavligen alla broar som leder dit. Därefter börjar de 120 dagarna, under vilka de fyra libertinerna lever ut exakt alla sina (och andras) lidelser och perversioner efter en noga utformad, stadigt stegrande plan. Avvikelser och överträdandet av gränser utgör egensyfte och upphovet till njutning.

      ”Och vilka är de varelser ni nu är underordnade? Djupt och erkänt skurkaktiga personer vilkas enda gud är deras liderlighet, vilkas eda lagar är deras lastbarhet och vilkas enda broms är deras utsvävningar; gudlösa rucklare utan principer och religion, den minst brottslige av dem är besudlad med fler tarvligheter än ni skulle kunna räkna upp, och i vilkas ögon en kvinnas liv, vad säger jag, en kvinnas? Livet hos var och en som bebor jordklotets yta, är lika obetydligt som utplånandet av en fluga.”

      Det blir en kavalkad i äckel, ett aldrig sinande uppräkning av grova förnedringar och övergrepp. Så uppenbart fantiserade, och de Sade inleder kanske med att leta anständighetens gräns, men passerar den kvickt och låter gränsen försvinna bakom oss i horisonten. (Du kan faktiskt inte föreställa dig hur grovt det blir.) Till en början läser jag boken med den distans konsten kan ha, sedan letar den sig in i mig. Jag börjar tänka på historier från nutiden, om sadistiska torskar som Kapten Klänning och andra som skildras i ”Skugglandet”, att vissa av de Sades grovheter faktiskt förekommit i verkligheten säger något om den mänskliga existensen. Att män med makt riskerar bli vidriga odjur som förlorar fokus på sin omgivning.

      Det finns dokumentärer om porrmissbrukare som upplever att de måste höja insatsen av förbjudet för att fortsätta att bli upphetsade, och plötsligt finner sig konsumera våldsam barnporr, inte för att de någonsin innan trott att de blir upphetsade av barn, utan för att de blivit slavar för sin egen njutning och jakten efter det förbjudna. Satt i det sammanhanget blir ”De 120 dagarna i Sodom” en viktig varning till vår nutida civilisation, som med Internets anonymitet, riskerar låsa upp all möjlig skit ur det mänskliga mörkret.

      Det slår mig att ”De 120 dagarna i Sodom” kan läsas som en slags vulgär variant av ”Ett ord i rättan tid”, en enda stor gestaltning av en större princip. Men istället för att som Liu Zhenyun skriva fram det vackert glittrande Indras nät, så skildrar de Sade människan som en maskinell skapelse av kött, en slav under sina egna begär. Och här förvånas jag över de Sades rykte som frihetsvurmare. Hans verk genomsyras visserligen av konstnärlig frihet, och något plan av fri, om än haltande, individuell sexualitet – men samtidigt är ingen karaktär verkligt fri. De tillfångatagna i romanen slavar under tyrannerna, medan tyrannerna slavar under sina egna begär. Markisens människor är kartongfigurer som fylls av köttets kraft, som vill leva ut kåtheten framförallt, eller tvingas till att leva ut andras. Visst, det måste varit en kraftig ateistisk motbild till de Sades samtida prästerskap och det han upplevde som hycklande verklighetsfrånvänt prat om själar och frälsning. Det måste ha varit farlig maktkritik när den kom – men idag, lever vi inte redan i en slags de Sade-värld, där vi bara är våra materiella manifestationer, vår kropp och vårt kött, egoistiskt sökande efter vår egen njutning, medan de ickemateriella värdena (och världarna) inte längre finns?

      Kanske försöker de Sade normalisera det onormala, och problematisera koncept som ”naturligt”. Och det blir intressant, för även fast läsningen bitvis är outhärdlig, för även om övergreppen och grovheterna överträffar ALL exploation-splatter-gore jag surfat och sett på genom mitt liv, så blir det ändå långtråkig läsning. Jag känner inget med karaktärerna, skiljer inte ens på dem. Men jag upplever smärtan och obehagen. Läsningen blir en slags mental tortyr. Och ändå fortsätter jag. Kanske har de Sade gjort mig till masochist, en som njuter av att förnedras och plågas?

      Många verkar på olika sätt ha jobbat med att göra markisen till sin. Överraskande nog flera välkända feminister som Simone de Beauvoir, Edda Manga, Angela Davis; främst (tror jag) eftersom han skrev om den kvinnliga sexuella upplevelsen med samma fokus som den manliga. Freudianer gör de Sade till för-Freudian i och med hans gestaltande av sexualiteten som den primära mänskliga drivkraften. Och kanske är ”De 120 dagarna i Sodom” ett pre-psykoanalytiskt sätt för markisen själv att skriva ur sig sina egna fängelsefantasier?

      Men jag slår igen boken med en känsla av att ha läst något som (tack och lov) inte liknar något annat, ett verk som inte passar in någonstans. Oavsett är detta väl någonslags definition av storslagen och odödlig litteratur. Att den fortsätter säga oss saker om oss själva, fortsätter tvinga fram tankar och diskussioner.

      Medan jag läst ”De 120 dagarna i Sodom” har jag följt den tunnelseende frikyrkodrivna ankdammsdiskussionen om Mr Cool och pedofillåten som kom för några år sedan, och ryser. Inte för att jag gillar Mr Cool, eller för att han lyckas provocera mig eller vara rolig, utan för att diskussionen och mobmentaliteten är så uppenbart idiotisk och trångsynt. Moralpaniken skenar, folk vägrar (med flit?) att se gränsen mellan konst och verklighet, och jag undrar förskräckt när dreven ska hitta till biblioteken. För hanteringen av oönskad litteratur är ändå ett mått på konstnärlig frihet i ett samhälle, och ”De 120 dagarna i Sodom” stod till min gläde framme på Partillebibblan, de Sades ”Filosofin i sängkammaren” stod till och med på skyltplats, och sen tidigare vet vi att Teratologens (tydligt de Sade-inspirerade) ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen” fanns i magasinet.

      För, ändå. Hur motsägelsefullt det än kan verka, så är jag glad över att ha läst den här romanen. Trots allt. Den är farlig, på riktigt. Svårförstådd. Mörk. Ond. Verkligen inte för alla. Men tankeväckande och ett måste för den som strävar efter att förstå sig själv. För jag lovar. Det är fullkomligt omöjligt att läsa ”De 120 dagarna i Sodom” och inte samtidigt ruckas en aning i bilden av sig själv och vår värld.

Köp här, här eller låna på till bibliotek och värna den fria konsten.

Carl-Michael Edenborgs svar på Kajsa Ekis de Sade-kritik är läsvärd. Eller det här längre blogginlägget  .
Nånsin undrat varifrån bandnamnet The Libertines kommer?

Trailern till Pasolonins filmatisering, som vi såg flera gånger under gymnasiet (och trimmade upplevelsen genom att samtidigt äta chokladpudding..)

”Markis de Sade” i urval av Per Magnus Kjellström (1790, 1968)

”... man vågar inte berömma det som är bra hos en obscen författare av fruktan för att, om man prisar det, också bli medskyldig till det som är dåligt.”

Vid förra veckans besök på Göteborgs fräsigaste och svartaste antikvariat ”Vansinnets berg” (jep, Lovecraft-referens) föll min nyfikenhet för den här boken. Jag definierar inte mig själv som sadist, otroligt långt därifrån, men just därför kändes den mytomspunne markisen som namngivit en sexuell läggning, levde rövare samtidigt som den franska revolutionen och skrev större delen av sina verk under olika fängelsevistelser, intressant.

      Boken är verkligen ett urval, jag skulle tro att detta skett i enlighet med den då rådande politiska revolten som pågick, och min gissning är att Kjellström valde sina texter för att visa markisen som politisk tänkare och filosof. Det är litteraturessäer, brev, hans testamente och utdrag ur skönlitterära verk och pjäser. Visst, det är grova tankar, men jag har ändå svårt att förstå markisens position som den förste och störste pornografen. Kjellströms urval har ändå väckt mitt intresse såpass att jag kommer att läsa någon av Vertigo Förlags nyöversättningar av markisens fullständiga verk.

      Direkt, i första texten, ”Dialog mellan en präst och en döende”, visar de Sade sin övertygade ateism och sitt helgande av njutningen framförallt, gestaltat genom ett samtal. Det är pang på, och överdrivet tydligt. Det är tankarna i fokus, inte någon scen eller känsla. Markisen låter mig direkt förstå att lusten är faktum och att förneka detta är att förneka tillvarons premisser och låta sina egna fantasier och vanföreställningar fängsla en. Stilen underordnar sig innehållet i texten, det är tydligt iscensatt för att markisen ska få ventilera sina tankar. Och det gör han, raderna pulserar av energi, ilska och kåthet.

      De Sade fortsätter på samma vis med en skildring av perverterade munkar, utan att närgånget skildra själva perversionerna så får vi förstå att maktens män är skenheliga jävlar och lika mycket slavar under sina drifter som alla andra människor. Detta skrivs alltså hundra år innan Nietzsche deklarerat att gud är död, och det är inte svårt att förstå att Napoleon Bonaparte satte markisen i fängelse för hans texter, detta måste ha slagit ned som lortiga bomber av fria tankar i ett samhälle nedtyngt av institutionaliserad kristendom.

      Därefter kommer en essä med tydlig filosofisk ansats, där markisen använder naturen som förklaringsmodell för att visa att hans samtids syn på brott och straff är omöjlig.

      ”Vad är människan, och vad finns det för skillnad mellan henne och de andra plantorna, mellan henne och alla andra djur i naturen? Säkerligen ingen alls. Hon är född som de, tillfälligt placerad som de på detta klot; hon fortplantar sig, växer och förvissnar som de; hon åldras som de och uppgår som de i intet efter det mått av tid som naturen anvisar varje djurart, i enlighet med uppbyggnaden av dess organ.”

      Han börjar med att problematisera stöld, vilket inte höjer ögonbrynen nämnvärt på en gammal anarkist, även om några tankevändor är vackra, som då markisen lägger ut texten att stöld skulle vara ett likvärdigt brott för alla är orimligt, eftersom människan inte har samma förutsättningar, att en tjuv bara följer naturens första och viktigaste drift, att bevara sin egen existens. Men sedan kliver han vidare med naturen och drifterna och argumenterar för alla mäns rätt till kvinnors kroppar;

      ”Om det alltså är obestridligt att vi (männen) av naturen fått rätt att begära alla kvinnor utan åtskillnad, är det också ovederläggligt att vi har rätt att tvinga dem att underkasta sig våra begär, inte med ensamrätt, då skulle jag motsäga mig, men för stunden.”
 

      Och essän blir ännu grövre i sina argument, och övergår i att försvara pedofili, och slutligen mord. Hela tiden samma typ av argument, natur framför kultur, moral och religion. Men markisen är så befriad från maktanalys att jag får svårt att ta de värsta bitarna på allvar. Visst uppviglar han tankar och rör upp smutsen i läsarens inre bägare, han blottar maktens hyckleri på ett effektfullt vis och attackerar statligt förtryck och försvarar individens frihet. Men det sista vrider han så långt att det blir äckligt. Män har rätt att döda och våldta andra män, kvinnor och barn för att de har en sån naturlig drift? Markisen är säkerligen en föregångare till Nietzsches upphöjande av individens rätt att definiera sin egen tillvaro, men de Sade skiter fullkomligt i omgivningens rätt till sin egen tillvaro.

      Det känns som att det går att läsa de Sades texter som en slags fängelsedriven psykoanalys, hundra år innan Freud, där de Sade kanaliserar ut alla sina fantasier och tankar i skrivna ord, och pekar ut den sexuella driften som grundläggande för den mänskliga existensen. Och visst är det häftigt att läsa hur de Sade använder njutningen som vattendelare genom civilisationen, bryter isär människan från sina religioner, kulturer, moral och statsapparater, och gör henne till ett djur. Det är konstnärligt effektfullt och tänkvärt, men att ta honom på ordagrant allvar, det är obehagligt och direkt äckligt. Men för markisen var det inte bara konst, det han skriver var blodigt allvar. Innan markisen dömdes av Napoleon till fängelse på grund av sina texter (han kom att spendera en stor del av sitt liv inlåst) satt han av kortare straff för att ha plågat kvinnor mot deras vilja (skurit upp sår och droppat hett vax i, piskat etc).

      Så, även om markis de Sade var den förste att offentligt argumentera för abort, så blir min tydligaste bild ändå av honom ändå en bortskämd megaloman mansgrisegoist som argumenterar för sin egen rätt att agera ut sin kåthet till varje pris. Jävligt osmakligt. Och även om den civiliserade människan lär sig gömma och förtränga sina naturliga drifter så kan, bör och vill vi som mänsklighet fortfarande ha kultur och ett samhälle!
      Det är också viktigt att påpeka att sadismen, den läggning som markisen fick namnge, måste kopplas samman med den läggning som författaren till ”Venus i päls”, Leopold von Sacher-Masoch, fick ge namn till. En sadist måste givetvis ha samtycke med en masochist innan själva akten, annars är det inte sex utan övergrepp.

Uppdatering 180528: Efter att ha läst den här texten av Carl-Michael Edenborg så inser jag att jag också snubblat på några av myterna kring markisen och blandat ihop konstnär och konstverk. Markis de Sade levde inte alls helt som han skrev. Pinsamt att erkänna, men viktigt. Därför stryker jag ovanstående stycken, och låter dem stå kvar för tydlighetens skull. Jag kommer framöver att läsa "Sodoms 120 dagar", och ska då ge mig på att förtydliga mina tankar kring markisen, hans verk och filosofi.

      Det mesta tyder dessutom på att markisen själv privat snarast var just masochist och exempelvis föredrog att piskas framför att piska.

(de Sade skrev bland annat "Sodoms 120 dagar", som Pasolini filmade och som vi i tonåren lånade enbart på grund av varningstexten på Ljusdals videobutik, och traumatiserade oss själva med. De Sade skrev den boken på en rulle han gömde i sin fängelsecell i Bastiljen, men markisen förflyttades strax innan den stormades av revolutionärer och jämnades med marken. Markisen gick i döden i tron att verket försvunnit, men det bevarades i flera generationer innan det kom i nytryck.)