”Henry och June – ur den ocensurerade dagboken” av Anaïs Nin (1931, 1990)

Julens stora loppisfynd, Anaïs Nin för tjugo kronor! Den här boken är också ett utdrag ur hennes massiva dagboksskrivande, men likt ”Incest” så censurerades de först publicerade dagböckerna från episoden som skildras i ”Henry och June”, för att skydda de involverade. Nu är alla döda, och förläggaren resonerar att ingen längre tar skada av Nins skildringar (och säkert för att ”omoraliskt snusk säljer”. Men Anaïs Nin är, för den som läser henne, mycket mer än så.)

  ”Henry & June” utspelar sig i Paris året innan ”Incest” och skildrar då Anaïs träffar paret Henry (författaren Henry Miller) och June, och inleder kärleksrelationer med bägge, trots att hennes egen make Hugo väntar hemma. Det går att diskutera vilken som är bokens primära relation, upplevelserna verkar starkast med June, men det är relationen till Henry skildras mest den tar även plats på det intellektuella planet. Samtidigt ligger relationen till Hugo hela tiden som en trygg backdrop till Nins äventyrliga liv.

  Att läsa Anaïs Nin verkar alltid bli en aktiverande läsningsprocess, tankeprovocerande som att läsa filosofer, känsloeggande som att läsa stor skönlitteratur. Det är en underlig tanke att Nin skulle ha skrivit detta utan sikte på publicering, alternativt har redigeringsprocessen tagit mycket tid. Det är inga problem att förstå vem som är vem eller hur en plats ser ut, sådant som annars utelämnas i dagboksanteckningar skildrar Nin mästerligt. Sidorna bubblar av det som gör livet värt att leva, det som KG Hammar någon gång definierade som Gud, det som händer i mötet mellan människor. Fast den här boken fokuserar antagligen på ett annat möte än det den gamle ärkebiskopen avsåg. Nin skriver om vild passion, utan vare sig moraliska eller empatiska bromsar.

  Nin och Miller skrivs fram som två poler av både passionens och litteraturens magneter, han: rå, ful och kraftfull, hon: sval, ljuv och kärleksfull. Hon beskriver själv Miller som en ”en gnom, en satyr, en tysk lärd”, vilket är en utmärkt sammanfattning på de tre delar av Millers identitet som Nin intresserar sig för. De har massor av sex, men samtidigt kämpar både Nin och Henry Miller med skrivandet, och det är intressant läsning för mig själv som också kämpar med konstformen. Men de skriver inte på samma vis, har inte samma syn på livet, och inte alltid samma syn på litteraturen. Nin skriver i ett brev till Miller:

  ”När du karikerar och slår ner på saker och sliter sönder, hatar jag dig. Jag vill svara dig, inte med svag eller enfaldig poesi utan med ett under lika starkt som din verklighet. Jag vill bekämpa din kirurgkniv med alla ockulta och magiska krafter i världen."

  Jag minns att jag innan ”Incest” trodde att det var hennes psykoanalytiker Otto Rank som fick henne att förföra sin egen far, men i ”Henry & June” förstår vi att det är analytikern hon hade innan Rank, Allendy, som planterar den idén. Vi följer i den här boken Nins utforskande av sin osäkerhet, kopplar den till hur hennes far övergav henne i unga år, och hon nu lever livrädd för att förlora ömhet, närhet och intimitet. Men där blir också hennes ljugande och dubbelspel inför sin make rent vidrigt att läsa. För hon behöver honom ändå, hon njuter hans tillit och trampar på den samtidigt:

  ”Allteftersom min passion sprids ut gör min ömhet för Hugo det också. Ju större avstånd jag skapar mellan våra kroppar, desto mer exotisk förefaller mig hans fulländning, hans godhet, desto intensivare min tacksamhet, desto medvetnare är jag om att han, av oss alla, vet bäst hur man älskar. Medan han är ute och reser och jag sitter ensam känner jag mig inte bunden till honom. Jag förställer mig inte vid hans sida. Jag längtar inte efter honom, ändå har han gett mig den dyrbaraste av gåvor, och när jag tänker på honom ser jag en oändligt generös, varm man som skyddat mig mot elände, självmord och vansinne.”

  Hon ska både ha fördelarna med en tvåsam relation, och samtidigt ha passionen i förbjudna otrohetsaffärer. 

  Gah, det är frustrerande omöjligt att läsa Nin aktivt och inte börja psykologisera både henne och sig själv. Även om hon lär mig om vrede och kärlek så pressar den här boken givetvis fram tankar om otrohet. Och Nin här blir väldigt underlig, och jag förstår att hon inte är så befriad från skam som jag tänkte då jag läste ”Incest”. Jag blandade ihop att våga skriva skamlöst med att leva skamlöst. För hon är inte omedveten om att det hon gör riskerar göra illa de hon älskar, ändå vågar hon inte säga vad hon känner. Istället smyger och ljuger hon. Otrohet, till skillnad från flersamhet, bygger på oärlighet, och i mina högtravande tankar om tillvaron är det scenarion jag inte kan förstå. Eller, jag kan förstå att det händer en gång. Eller att någon som inte egentligen bryr sig om sin partner inleder otrohetsrelationer. Men Nin visar varför vissa väljer att leva dubbel- och trippelliv för att leva ut sina egna känslor, i ständig risk att såra andra. Hon gör det väl, ändå förstår jag henne aldrig till fullo, men det har antagligen att göra med att en av mina stora terapigrejer är att ibland våga sätta mig själv före andra. Nin har uppenbarligen inga problem att göra det. Läsningen landar aldrig i att legitimera otrohet, och det är inte heller Anaïs Nins ansats. Hon skildrar sig själv och sin, ibland väldigt egocentriska, upplevelse av livet. (Sen blir det rent komiskt emellanåt, som när Miller inte förstår hennes skrivande jämför hon sig med ”Odyssen”.)

  ”Jag skulle kunna bedra den störste och finaste mannen på jorden. Otrohetsidealet är ett skämt.”

  Jag antar att alla som skriver tusentals sidor av välformulerade dagböcker, fullt publicerbara, har en narcissistisk ådra, något Anaïs Nin själv också reflekterar över, och som Miller påpekar. Men hennes dagböcker har fortfarande magiskt värde för andra, jag växer av att läsa hennes lyhörda sätt att uppleva och skildra känslor. Genom sina dagböcker låter hon oss leva med i hennes version av hennes liv. 

  Detta är en oerhört märklig, mycket läsvärd, kärleksskildring, även för den som inte själv vill vara otrogen, men är sugen på att problematisera passion, förälskelse, sex och kärlek. 

Köp på ditt antikvariat, men länkar för pingly. Här, här, här, 

Finns filmatiserad, men jag har inte sett.Uma Thurman spelar June. Trailer här.  

”Incest – ur Kärleksdagboken” av Anaïs Nin (1932-32, 1994)

Anaïs Nin verkar ha skrivit dagbok under hela sitt vuxna liv, och nu svider det att jag höll i den fem böcker tjocka, samlade utgåvan på Antikvariat Fausts rea för någon månad sen. 80 kronor! Men du, punktjejen som på min inrådan köpte den istället, hoppas du blev nöjd! Jag är inte alls bitter! ;)

      ”Incest” utgör ett utdrag ur Nins löpande dagböcker, och skildrar åren 1932-34 då Nin lever i Paris, är gift men samtidigt lever promiskuöst och är älskarinna åt flera män, bland andra sina båda psykoanalytiker (bla. Otto Rank) och soon-to-be-kändisförfattaren Henry Miller. Och nej, bokens titeln är inte symbolisk.

      ”..men jag är ingen vanlig kvinna. Specialstorlekar i intellekt, i sex. En kollektion av det fenomenala. Jag är den enda kvinnliga författare som inte nöjer sig med erotisk litteratur – jag lever på samma nivå som jag skriver – det finns ett egendomligt inbördes sammanhang.”

      Hon bedrar inte för att hon vill männen illa, hon anstränger sig tvärtom noga för att inte såra någon. Men det är som att hon inte kan bromsa sin sexuella upptäckarlusta eller sin livsglöd. Antagligen söker hon också desperat efter bekräftelse i och med den i barndomen förlorade fadern som verkar ha lämnat ett så stort hål i henne. Detta lämnas åt oss att tolka, och med all psykoanalys och berättelsens karaktär är det svårt att låta bli. (Utan att ha kollat upp måste Nins historia utgöra material för otaliga Freudianska böcker.)

      ”Jag förråder aldrig mina svek. De är bara för mig.” 

      ”Jag skulle aldrig kunna rymma från mina känslor, min känsla att livet inte är frihet utan kärlek, och att kärlek är slaveri, och att ingen expansion skulle betyda någonting om tre eller fyra personer offras på vägen.”

      Henry Miller (under årtionden belagd med pornografistämpel och censurerad) är inte den som Nin är gift med, men som hon ser som sin primära, viktigaste relation, tills hennes far dyker upp. Eftersom ”Incest” är några valda år ur kontinuerligt skrivna dagböcker under 40 år så saknas mycket av bakgrundsberättelsen kring Nins far. Men han lämnade Anaïs och hennes familj tjugo år tidigare, och rev då ett rejält sår i sin dotter. När han återkommer in i hennes liv är Anaïs vuxen, attraktiv både till det yttre och inre, och de båda inleder en sexuell relation, verkligt unik litterär skildring. Nin förälskar sig i sin uppmålade bild av sin far, men förstår i verkligheten rätt snart att han bara kommer med elände.

      Hon går i psykoanalys, har givetvis förfört sin analytiker, byter och börjar istället gå till den berömde Otto Rank, inleder så småningom en sexuell relation med denne också. När jag började läsa boken trodde jag att hon skulle förföra sin far på uppmaning av honom, som ett vrickat försök till frigörelse genom ”fadersmord”. Så är det inte, ingen säger åt Nin att ligga med sin far, även om gärningarna så småningom verkar få den frigörande konsekvensen ändå.

      ”I dessa dagböcker kan ni se att jag uppfostrades i spansk katolicism, att mina handlingar senare inte är onda, bara en kamp i protest mot ett fängelse.”

      ”Den djävul jag är besatt av och som driver mig att utöva min makt, tivngar mig att erövra män, ger min ingen glädje i förödelsen. Är detta ett bevis på någonting?”

      Sidorna i ”Incest” är fulla av relationsbeskrivningar och reflektioner, så uppenbart skrivna av en som brinner, som känner, som märker och som analyserar minsta detalj, både i sig själv och i andra, utan att döma eller plocka bort. Det är lite dialog, få scener, men mycket reflektion. På dagbokens glödande vis är varje anteckning ärlig och utgör i stunden den stora sanningen, för att några dagar senare förändras.

      Anaïs Nin skriver sin dagbok med psykoanalysens grundtanke som ledstjärna: Censurera inget, låt alla känslor och tankar komma till uttryck, för att sedan kunna analyseras för att förstå och på sikt frigöra. Denna brutala ärlighet, Nins ickedömande helhetsskildring av sig själv och sitt liv, utgör ett unikt vittnesmål om kvinnlig upptäckarlusta och sexualitet, och skulle vara viktig läsning för så många. Inte för att man nödvändigtvis måste tycka likadant som Nin eller tycka om det hon gör, men hon vågar sätta ord på saker och därigenom tvingar hon oss också att ta ställning till vårt eget inre.

      När jag börjar googla inser jag att just den här ickedömande skildringen av en incestrelation (som riskerar att ta över, men inte utgör helheten av hennes författarskap) spelat roll för incestoffer världen över. (Lyssna tex här, läs här. Kolla förresten överlag in den fantastiska samlingen av Anaïs Nin-information på The Official Anaïs Nin Blog. Britt Arenander figurerar tex. i podcast nr 29) 

      Som om incest och otrohet inte vore tillräckligt provokativt hinner Nin också bli gravid och skildra en obehagligt sen abort (+6 månader :S ), och jag tycker att det är oerhört intressant att läsa hur hon kopplar samman ensamhet och moderskapet. (Det är lätt att glömma hur hon lever och skriver detta i början av trettiotalet!)

      ”Jag vägrar fortsätta vara mor, jag har varit mor till mina bröder, till de svaga, till de fattiga, till Hugh, till mina älskare, till min far. Jag vill leva enbart för kärleken till mannen, och som konstnär. […] Inte moderskap, uppoffring, osjälviskhet. Moderskap, det betyder ensamhet igen, att ge, skydda, tjäna, kapitulera. Nej. Nej. Nej.” 

      Nin är genom boken säker på Millers geni, trots att han inte slagit igenom. Hon litar inte på de redaktörer och utgivare som säger att hon har större talang än honom, och hon vågar inte berätta det för Miller eftersom hon vet att han skulle bli rasande. Jag sliter däremot mitt hår över att hon inte ser sin egen storhet. Men det kanske också har att göra med att dagboken inte är officiell eller tänkt att gå i tryck.

      Jag uppehåller mig länge med tankar om dagboken faktiskt är verklig, eller om det snarare är Nins sätt att leva ut förbjudna tankar genom litteraturen. Även om det säkert är ett sätt för mig att skydda min inrutade tillvaro mot hennes glödande aptit planterar Nin själv såna tankar i texten:

      ”Det som rinner ur mig i samtal eller handlingar blir sällan rekonstruerat när jag skriver. Det som bevaras, går till samlingarna, är det som exploderar i frukbar ensamhet. Det är därför konstnären är den ensammaste människan i hela världen, därför att han lever, krigar, dör och återföds ensam, och alltid ensam.” 

      ”Författarens privilegium – rätten att alltid förtala i efterhand.” 

      ”Jag vägrar falla in i den universiella pessimismen och trögheten. Jag sätter på mig skygglappar, stoppar vaxproppar i öronen. Mig kommer de skjuta medan jag dansar.” 

      Men hon diskuterar upprepat dagboken som ett sätt att få grepp om den ogreppbara Anaïs Nin, och ångesten över att någon av alla hennes män ska hitta den utgör ett annat övergripande tema, vid något tillfälle lämnar hon den framme, som ett litet rop efter att verkligheten ska hinna ifatt henne. Det gör den inte utan först på sextiotalet publiceras utdrag ur de här dagböckerna, och på nittiotalet trycks de ocensurerat, eftersom alla berörda personer då avlidit. Jag har inte läst på om hur publiceringen gick till, det finns delikata etiska bekymmer med den, men resultatet gläder mig. En litterär skattkista av en unik författare.

      ”Vad behöver världen – den illusion jag gav i livet, eller den sanning jag gav när jag skrev?”

frågar Nin och jag vill ropa: Din skrivna sanning, Anaïs! Vi behöver din skrivna sanning! Tack för att du vågade berätta! Det här är litteratur när det är som bäst. Ett hypnotiskt medryckande språk som ger mig stora viktiga tankar om skam och skuld, som genom sin ärliga skildring hjälper mig se världen med klarare blick. Fenomen, känslor, upplevelser som vi skäms för upphör inte finnas för att vi låtsas att de inte finns. De hanteras genom att få komma till uttryck, och Nins böcker hjälper oss på vägen. 

(Henry Millers böcker ”I stenbockens vändkrets” och ”I kräftans vändkrets” verkar handla om just den här tiden. Biografisk, erotisk, togs felaktigt emot av vissa kritiker som ”ett underbart ironisk skildring av ung man på drift” (Miller skrev inte ironiskt).

En annan underhållande detalj kommer i slutet när Henry Miller bjuder hem Aleister Crowley, som vägrar se Anais Nin i ögonen, eftersom han ser henne som en besvärjerska som förtrollar män. Visste Crowley något om Nins liv, eller var han en sån människokännare?)