"Ödmården" av Nils Håkansson (2017)

Tipset (Tack Jesper!) var om en ny svensk dystopi; isar har smält, klimatkrig härjat världen och Nederländerna ockuperat det som finns kvar av Sverige. Befolkningen har fördrivits till Norrlands inland, flytöar i Hälsingland och gruvor och hålor i Dalarna. Redan där var jag intresserad, men när jag nu i influensadimmorna började läsa så fick jag någon slags intellektuell nördorgasm, då Håkansson författat boken på en helt egen språkvariant! 

      Berättaren, ”archifariern”, kämpar en bister kamp för att nedteckna Ödmårdens befolkningsberättelse (trots att ingen annan läser), bevara det svenska språket (till sin hjälp har han en svenskabok utgiven 1902), streta mot ockupationsmaktens spårkliga påverkan och samtidigt bekämpa fördumningen av sitt folk. Det resulterar i en berättarröst som slits mellan 1800-talssvenska, nederländska, flamländska, engelska och inavlat nyspråk. ”Ödmården” kräver sin läsare, men för den som pallar det här lekfullt och väldigt roligt.

      Håkansson är, förutom författare, språkvetare och översättare av ryska, och det ger resultat och för, tillsammans med dystopi och bakomliggande budskap, tankarna till Anthony Burgess och ”En apelsin med ett urverk”. ”Ödmårdens” nyspråk är imponerande genomarbetat och håller från start till mål. Många gånger ser de täta meningarna obegripliga ut, men när jag läser dem högt för mig själv så förstår jag ofta, och annars landar förståelsen ändå i närheten. Som att jag förstår fastän jag inte förstår. En poetisk effekt. 

      Insprängda detaljer får mig att skratta högt flera gånger, som hur mat lagas i ”korvrosten”, köttet ”släpmöras” för att mätta ”den egna stofthyddan”. Längre anekdoter, som hur de måste lägga ut de nyfödda rödhåriga till björnarna då de inte har tillräckligt med mat, och sedan spelar nyckelharpa för att slippa höra ljuden, och hur de kokar välling på gul snö får osökt tankarna att gå till ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” (och det fanns en inbakad gliring som jag glömde anteckna, men typ ”kågedalingarna med alla sina fingrar”).

      Till skillnad från Teratologen anar jag en tydligare politisk satir bakom Håkanssons ”Ödmården”. När archifariern skildrar hur ockupationsmakten kom till Sverige är det svårt att inte tänka på Israels ockupation av Palestina:

      ”dom komm i våg på våg från sitt försjunkna Nedrigland; i tusen år, ljögo dom, i tusen år har vi levat i förskingringen, men nu återvända vi till vår historiska vagga, till Ur Valloniet. [...]

      dom kommo med suveräna vapen, med förfalskade lagfarter, med glittrande lull-lull, dom kommo med arkeologiskt hittepå och språkhistoriska lurvinklar och togo över vår verlds hus för hus, kvarter för kvarter, själ för själ; vi voro söndrad i veliga och trögrunkade block och iddes inte samla oss till mer än fördömanden och självömkan...”

      Jag tror också att Håkansson vill väcka frågor kring vem som äger historien. Hur historia ibland skrivs utifrån bristfälliga källor, där historikern tätar berättelsen efter bästa förmåga. Exempelvis när Archifariern romantiserar Palme:

      ”äldre tryggåldern utmärktes ju som bekant av en hög grad av jävlaranamma och bildningstörst och människorkärlek, allting var systerskap och broderskap, man aktade sitt själagarn och förspall sej ej på meningslöst glitter, man dyrkade flijten, trofastheten, måttligheten och solidaritäten,”

      och de firar högtid och klär ut sig till:

”Tjugonde Aknut, och det är ock den högtid då vi tröttna på varann riktigt ordentlit, så resten av satvintran hålla vi oss mest isär i enskilda palluner och drömma om ingetnting alls, så befriadt från intryck är livet.”

      Det är alltså rått och roligt, med allvar skymtande i bakgrunden. Jag blir inte riktigt klok på blandningen av ”verklig dystopi” och ”Teratologisk fulochäckelifiering”, men det gör ingenting. Det är innerligt roligt att skratta åt misären som drabbar den svenska befolkningen, när ordningen ändras och vi blir de som tvingas fly. Det här är fantastisk njutläsning med eftertanke.

(Köp här eller låna på bibblan)