”Never let me go” av Kazuo Ishiguro (2005)

En av hitsen från årets Nobelpristagare, en scifi-berättelse om tre personers uppväxt på någonslags internat för speciella barn utan föräldrar. De får lära sig att de är viktiga för fler än sig själva. Berättaren Kathy ger oss återblickar från sin uppväxt, sin barndom och sina tonår. I en stark scen tidigt i boken berättar hon om en initialt barnslig lek blottade de vuxna lärarnas verkliga känslor, och vi förstår att de vuxna av någon anledning är rädda för barnen, eller rent av äcklas av dem. Barnen märker snart också att deras bästa teckningar och texter försvinner iväg någonstans.
Jag tänker länge att det här är en bok om rasism och kolonialism, vilket det väl också är, men i takt med att berättelsen nystas upp så  öppnas också tolkningsmöjligheterna ytterligare.

Det är alltför ovanligt med författarmän som låter en kvinna vara berättare, och jag önskar att jag inte haft problem med henne. Eller Kathy som karaktär är trovärdig, men jag förstår inte varifrån hon berättar historien, och vem ”you” är som ibland adresseras. Och eftersom en stor del av boken är en inre monolog från Kathy så färgar tyvärr perspektivförvirringen min läsning och hindrar den här boken från att vara helt fantastisk.

Dialogen och skildringen av den är däremot mästerlig, nyanser och smådetaljer blåser liv och rörelse i historien. Vem ser inte det sneda leendet framför sig av de här orden;

”She certainly wasn't disappointed, but then she wasn't elated either. She had on a half-smile, the sort a mother might have in an ordinary family, weighing things up while the children jumped and screamed around her asking her to say, yes, they could do whatever.”

Men det dystopiska och scifidelarna är egenligen mest en bakgrundskuliss som Ishiguro målar trovärdiga barndomsfunderingar och tonårsrelationer på. För det här är en kärlekshistoria mellan tre personer, och Ishiguro lämnar mig med frågor om hur man mäter kärlek, hur man vet kärlek är äkta, och hur man urskiljer den från kåthet eller behov av sällskap?

(Finns tydligen filmatiserad också.)