Jag joggade till närbutiken för att hämta ut den här boken, fylld av
samma känsla som då jag skyndade hem från lågstadiet på
torsdagarna, då jag visste att det nya numret av Kalle Anka skulle
vänta i brevlådan. Jag är visserligen ofta peppad på (för mig)
nya böcker, men sådan genomgripande förtjusning är ändå mer
sällsynt idag. Chuck Palahniuk (jepp, han som skrev Fight Club) är
en favorit, och jag visste att han i ”Adjustment Day” skulle göra
det som andra stora författare (tex. Anyuru och Houllebecq) redan
gjort, i scifi-form ta sig an högerpopulismen som gror i vår
samtid.
”Adjustment Day” leker med tanken
på hur ”the formerly united states” skulle te sig, om
kulturseparatister och internetkrigare ur alt-rightrörelsen faktiskt
skulle få sin vilja igenom. Det blir en rolig, bisarr och obehaglig
läsning, helt i linje med Palahniuks tidigare författarskap.
De Förenta Staterna finns inte längre,
utan har ersatts av Gaysia, Caucasia och Blacktopia. Det är
intressant att konstatera att han inte fokuserat på muslimer, utan
asiater, muslimer och andra avvikande deporteras dit ”dit de hör
hemma” och är egentligen märkligt frånvarande i hela boken.
Men givetvis blir inte en
samhällsordning baserad på biologi och sexuella preferenser
friktionsfri. Palahniuk vrider sin berättelse varvet runt och
skildrar de parallellsamhällen och skuggvärldar som de människor
som avviker alltid skapar, de som kommer i kläm och behöver andra
alternativ än statens eller majoritetens. Genom detta visar
Palahniuk samtidigt skickligt hur vi redan idag bygger stater och
nationer på idéer, och inte på några naturlagar.
I ”Adjustment Day” använder
Palahniuk inte, vilket han brukar, en cynisk och opålitlig
jagberättare, utan har korta textstycken som byter mellan tiden
innan revolutionen, och efter. Det fungerar väl, men på bekostnad
av karaktärerna. De är lite för många för att känna med, eller
ens hålla isär. Men det gör mig inte så mycket, detta är främst
en bok om oss människor som samhälle, snarare än som individer, en
bok som är ett skruvat sociologiskt tankeexperiment.
Konspirationerna och andra mer eller
mindre vildsinta teorier bubblar och pyr överallt i boken.
Amerikanska regeringen håller unga killar lugna genom online-gaming
och porr, och när det kokar över så låter regeringen krig gallra
ut den egna populationen av unga killar. Och pyramiderna var
verkligen leviterande flygfarkoster, men som afrikanerna satte ur
bruk då den vite mannen kom invaderande. Och så vidare.
Jag njuter med hela hjärnan då
Palahniuk går tillbaka till tankarna i Fight Club, om stödgruppernas
nakna ärlighet och öppenhet, men tankarna går till Nietzsche då
Palahniuk låter dem bli vår tids kyrkor:
”Traditional places oif worship
had been reducted to crass theaters where people went to signal their
status and virtues. A true church had to serve asthe place where
people went in safety to risk confessing their worst selves. Not to
boast and display their pride.”
Sen är det djupt läskigt att
Palahniuk låter sina högerrevolutionärer leta potentiella
medrevolutionärer just där, hos de utstötta och svaga, de som
tydligast saknar mening och sammanhang, där enkla svar på stora
frågor kan få som mest fäste. Palahniuk visar också hur viktigt
det är för oss människor att känna att vi har rätt och att andra
har fel, och hur man, genom att låta andra känna att de har rätt,
stärka deras tilltro till lite vilken sanning som helst.
EXAKT SÅ som högerpopulismen fungerar
idag. Ett bygge av känslor och psykologi, som inte går att bemöta
med enbart politisk argumentation. Det är verkligen på tiden att vi
som samhälle inser detta, och det gläder mig att Palahniuk gör
något av den insikten.
Förutom
att vara en bok om högerpopulism och separatism, är detta en bok om
män och manlighet. Palanhiuk har letat upp en verklig tysk
socilogiprofessors (Gunnar Heinsohn) teorier om en ”youth bugle”,
en demografisk förklaring till uppror och förändringar som går ut
på att då för många unga män saknar tydliga sammanhang i ett
samhälle, så finns stor risk att saker exploderar. Att unga
ostimulerade män är fulla av handlingskraft och villiga att
bli ledda, och detta utgör en förklaring till framväxten av
fascism, socialism, kolonialism, egentligen de flesta stora
händelserna i vår historia, oavsett politisk eller moralisk
riktning. Det är en intressant tanke.
Palahniuk skildrar också Internet, och
hat. Om den här grejen att vi tenderar att tänka på internet som
inte en del av verkligheten, och vice versa. Svinfarliga,
desillusionerade tankar.
Jag tror, tack och lov, att de fenomen
boken pekar på aldrig kommer bli potentiell verklighet, åtminstone
inte i den omfattningen (duh). Jag tror att Palahniuks
framtidsskildring bortser alltför mycket från att om unga
internetkrigande män ska lämna sina tangentbord, så kommer de
också att tvingas bli aktörer med eget ansar för sina handlingar,
och kan inte längre bara offer för olyckliga omständigheter,
orättvisa lärare, stränga föräldrar, feminism och så vidare.
Fast samtidigt, ju fler unga tonåringar
som känner att de inte har plats i världen, ihop med internets
giftigt enkla lösningar, så kommer det fortsätta dyka upp
galningar som agerar enskilt, likt incel-terroristerna och andra
skolskjutningar. Och, det verkar bli allt vanligare för unga män
att mörda för uppmärksamhet, hellre än att vara ingen alls. Och
vår demokrati är skörare än vi vill inse..
De litterära referenserna strösslas
det rikligt med i den här boken, på ett vis som jag inte känner
igen från tidigare böcker, men uppskattar. Ezra Pounds fascism, en
svart separatists raljerande över ”Vredens druvor”,
sammanblandningen av Martin Luther King och Stephen King. Jag får
googla för att ta reda på om Hitler verkligen hade en crush på
Wittgenstein, och flinar åt en elak (och träffande!) sågning av
Palahniuks egen mest populära bok Fight Club.
När jag sitter där och skrockar som
värst så inser jag att jag så oerhört tydligt hör till
Palahniuks målgrupp. Man, pseudointellektuell med en bred palett av
populärkulturella referenser. Men det är klart, hade jag varit
amerikan hade säkerligen ytterligare ett gäng referenser och skämt
trillat på plats.
Egentligen är hela Palahniuks
författarskap delvis en slags gestaltning av manliga principer.
Rått, hårt, våldsamt, nördigt, sprängfyllt av ironi,
känslokallt, cyniskt och med ”högt i tak”-skämt kring exakt
vad som helst. Men det är ett konstnärligt grepp, han är ingen
populist, utan det är upp till oss som läsare att låta hans
pricksäkra cynismer skjuta oss i hjärnorna. Sedan får vi själva
pussla ihop spillrorna till något mer hållbart. Just provokationen
som verktyg för att säga saker om samhället får mig att tänka på
markis de Sade, som jag just nu har väldigt färsk i skallen.
Iallafall, denna litterära täthet,
tillsammans med otaliga vister och vändningar, precis när du tror
att du förstått en karaktär visar det sig att den ljuger, luras
eller låtsas och handlingen förändras, gör Palahniuks böcker
till ansträngande läsning, utan en lugn stund (även om han bjuder
på svarta skratt som”Ashanti, apparently, had put the 'rapist'
in the therapist.”).
Allt detta, och det faktum att han
triggar så mycket tankar att jag utan problem skulle kunna skriva
flera sidor till om bara den här boken, gör honom till en av mina
absoluta favoritförfattare.
