”Incest – ur Kärleksdagboken” av Anaïs Nin (1932-32, 1994)

Anaïs Nin verkar ha skrivit dagbok under hela sitt vuxna liv, och nu svider det att jag höll i den fem böcker tjocka, samlade utgåvan på Antikvariat Fausts rea för någon månad sen. 80 kronor! Men du, punktjejen som på min inrådan köpte den istället, hoppas du blev nöjd! Jag är inte alls bitter! ;)

      ”Incest” utgör ett utdrag ur Nins löpande dagböcker, och skildrar åren 1932-34 då Nin lever i Paris, är gift men samtidigt lever promiskuöst och är älskarinna åt flera män, bland andra sina båda psykoanalytiker (bla. Otto Rank) och soon-to-be-kändisförfattaren Henry Miller. Och nej, bokens titeln är inte symbolisk.

      ”..men jag är ingen vanlig kvinna. Specialstorlekar i intellekt, i sex. En kollektion av det fenomenala. Jag är den enda kvinnliga författare som inte nöjer sig med erotisk litteratur – jag lever på samma nivå som jag skriver – det finns ett egendomligt inbördes sammanhang.”

      Hon bedrar inte för att hon vill männen illa, hon anstränger sig tvärtom noga för att inte såra någon. Men det är som att hon inte kan bromsa sin sexuella upptäckarlusta eller sin livsglöd. Antagligen söker hon också desperat efter bekräftelse i och med den i barndomen förlorade fadern som verkar ha lämnat ett så stort hål i henne. Detta lämnas åt oss att tolka, och med all psykoanalys och berättelsens karaktär är det svårt att låta bli. (Utan att ha kollat upp måste Nins historia utgöra material för otaliga Freudianska böcker.)

      ”Jag förråder aldrig mina svek. De är bara för mig.” 

      ”Jag skulle aldrig kunna rymma från mina känslor, min känsla att livet inte är frihet utan kärlek, och att kärlek är slaveri, och att ingen expansion skulle betyda någonting om tre eller fyra personer offras på vägen.”

      Henry Miller (under årtionden belagd med pornografistämpel och censurerad) är inte den som Nin är gift med, men som hon ser som sin primära, viktigaste relation, tills hennes far dyker upp. Eftersom ”Incest” är några valda år ur kontinuerligt skrivna dagböcker under 40 år så saknas mycket av bakgrundsberättelsen kring Nins far. Men han lämnade Anaïs och hennes familj tjugo år tidigare, och rev då ett rejält sår i sin dotter. När han återkommer in i hennes liv är Anaïs vuxen, attraktiv både till det yttre och inre, och de båda inleder en sexuell relation, verkligt unik litterär skildring. Nin förälskar sig i sin uppmålade bild av sin far, men förstår i verkligheten rätt snart att han bara kommer med elände.

      Hon går i psykoanalys, har givetvis förfört sin analytiker, byter och börjar istället gå till den berömde Otto Rank, inleder så småningom en sexuell relation med denne också. När jag började läsa boken trodde jag att hon skulle förföra sin far på uppmaning av honom, som ett vrickat försök till frigörelse genom ”fadersmord”. Så är det inte, ingen säger åt Nin att ligga med sin far, även om gärningarna så småningom verkar få den frigörande konsekvensen ändå.

      ”I dessa dagböcker kan ni se att jag uppfostrades i spansk katolicism, att mina handlingar senare inte är onda, bara en kamp i protest mot ett fängelse.”

      ”Den djävul jag är besatt av och som driver mig att utöva min makt, tivngar mig att erövra män, ger min ingen glädje i förödelsen. Är detta ett bevis på någonting?”

      Sidorna i ”Incest” är fulla av relationsbeskrivningar och reflektioner, så uppenbart skrivna av en som brinner, som känner, som märker och som analyserar minsta detalj, både i sig själv och i andra, utan att döma eller plocka bort. Det är lite dialog, få scener, men mycket reflektion. På dagbokens glödande vis är varje anteckning ärlig och utgör i stunden den stora sanningen, för att några dagar senare förändras.

      Anaïs Nin skriver sin dagbok med psykoanalysens grundtanke som ledstjärna: Censurera inget, låt alla känslor och tankar komma till uttryck, för att sedan kunna analyseras för att förstå och på sikt frigöra. Denna brutala ärlighet, Nins ickedömande helhetsskildring av sig själv och sitt liv, utgör ett unikt vittnesmål om kvinnlig upptäckarlusta och sexualitet, och skulle vara viktig läsning för så många. Inte för att man nödvändigtvis måste tycka likadant som Nin eller tycka om det hon gör, men hon vågar sätta ord på saker och därigenom tvingar hon oss också att ta ställning till vårt eget inre.

      När jag börjar googla inser jag att just den här ickedömande skildringen av en incestrelation (som riskerar att ta över, men inte utgör helheten av hennes författarskap) spelat roll för incestoffer världen över. (Lyssna tex här, läs här. Kolla förresten överlag in den fantastiska samlingen av Anaïs Nin-information på The Official Anaïs Nin Blog. Britt Arenander figurerar tex. i podcast nr 29) 

      Som om incest och otrohet inte vore tillräckligt provokativt hinner Nin också bli gravid och skildra en obehagligt sen abort (+6 månader :S ), och jag tycker att det är oerhört intressant att läsa hur hon kopplar samman ensamhet och moderskapet. (Det är lätt att glömma hur hon lever och skriver detta i början av trettiotalet!)

      ”Jag vägrar fortsätta vara mor, jag har varit mor till mina bröder, till de svaga, till de fattiga, till Hugh, till mina älskare, till min far. Jag vill leva enbart för kärleken till mannen, och som konstnär. […] Inte moderskap, uppoffring, osjälviskhet. Moderskap, det betyder ensamhet igen, att ge, skydda, tjäna, kapitulera. Nej. Nej. Nej.” 

      Nin är genom boken säker på Millers geni, trots att han inte slagit igenom. Hon litar inte på de redaktörer och utgivare som säger att hon har större talang än honom, och hon vågar inte berätta det för Miller eftersom hon vet att han skulle bli rasande. Jag sliter däremot mitt hår över att hon inte ser sin egen storhet. Men det kanske också har att göra med att dagboken inte är officiell eller tänkt att gå i tryck.

      Jag uppehåller mig länge med tankar om dagboken faktiskt är verklig, eller om det snarare är Nins sätt att leva ut förbjudna tankar genom litteraturen. Även om det säkert är ett sätt för mig att skydda min inrutade tillvaro mot hennes glödande aptit planterar Nin själv såna tankar i texten:

      ”Det som rinner ur mig i samtal eller handlingar blir sällan rekonstruerat när jag skriver. Det som bevaras, går till samlingarna, är det som exploderar i frukbar ensamhet. Det är därför konstnären är den ensammaste människan i hela världen, därför att han lever, krigar, dör och återföds ensam, och alltid ensam.” 

      ”Författarens privilegium – rätten att alltid förtala i efterhand.” 

      ”Jag vägrar falla in i den universiella pessimismen och trögheten. Jag sätter på mig skygglappar, stoppar vaxproppar i öronen. Mig kommer de skjuta medan jag dansar.” 

      Men hon diskuterar upprepat dagboken som ett sätt att få grepp om den ogreppbara Anaïs Nin, och ångesten över att någon av alla hennes män ska hitta den utgör ett annat övergripande tema, vid något tillfälle lämnar hon den framme, som ett litet rop efter att verkligheten ska hinna ifatt henne. Det gör den inte utan först på sextiotalet publiceras utdrag ur de här dagböckerna, och på nittiotalet trycks de ocensurerat, eftersom alla berörda personer då avlidit. Jag har inte läst på om hur publiceringen gick till, det finns delikata etiska bekymmer med den, men resultatet gläder mig. En litterär skattkista av en unik författare.

      ”Vad behöver världen – den illusion jag gav i livet, eller den sanning jag gav när jag skrev?”

frågar Nin och jag vill ropa: Din skrivna sanning, Anaïs! Vi behöver din skrivna sanning! Tack för att du vågade berätta! Det här är litteratur när det är som bäst. Ett hypnotiskt medryckande språk som ger mig stora viktiga tankar om skam och skuld, som genom sin ärliga skildring hjälper mig se världen med klarare blick. Fenomen, känslor, upplevelser som vi skäms för upphör inte finnas för att vi låtsas att de inte finns. De hanteras genom att få komma till uttryck, och Nins böcker hjälper oss på vägen. 

(Henry Millers böcker ”I stenbockens vändkrets” och ”I kräftans vändkrets” verkar handla om just den här tiden. Biografisk, erotisk, togs felaktigt emot av vissa kritiker som ”ett underbart ironisk skildring av ung man på drift” (Miller skrev inte ironiskt).

En annan underhållande detalj kommer i slutet när Henry Miller bjuder hem Aleister Crowley, som vägrar se Anais Nin i ögonen, eftersom han ser henne som en besvärjerska som förtrollar män. Visste Crowley något om Nins liv, eller var han en sån människokännare?)